Dagen var planerad. Inte minutiöst, sån struktur håller sällan hela vägen så jag försöker undvika det, men det var en del som skulle donas med. Men gudarna tänkte annat. ”Idag ska vi ta honom ur hans vardagsslummer”, sa dom till varandra. Precis som om mitt liv skulle vara särskilt inrutat. ”Idag ska vi påminna honom om att han inte kan ha kontroll på tiden ock livet. Om att tiden ock livet gör som dom vill. Låt oss se hur han fixar det.” Tack för det.
Väckning klockan sju. En dusch ock en slurk kaffe. Halv åtta, skjutsa sambon till centralen. Hundarna åker med. Rationellt ock effektivt tänker jag att vi tar en tur i skogen när jag ändå är iväg. Då kan vi ju passa på att hitta nåt nytt skojigt ställe att nosa ock markera på, sånt brukar liva opp.
Jag parkerar vid Lurbo, vid bron över Hågaån, ock efter kommando ”fot” traskar vi norrut in i skogen, mot Predikstolen, ett naturområde med klippor ock lummig växtlighet. Där släpper jag hundarna lösa. Vi är barfota. Tur det, för uppförssläntarna är leriga ock hala. Med alla tår ock klor ute känner vi varje skiftning i underlaget ock får lätt fäste. Med skor hade vi inte känt nånting.
Fötterna hittar själv
Jag håller hundarna under uppsikt medan vi klättrar uppför backen, ända tills jag står nedanför branten till en av klipporna. Jag ser mig omkring. Det är vackert ock luktar jord. Höst luktar det. Midget, en stor lufsig blandras, nosar nyfiket i en svacka bredvid mig. Milo, en liten ivrig Jack Russel, som ofta tror att han är större än han är, syns inte till. Jag ropar men får inget svar.
Jag ropar igen. Högre. Ock igen. Fortfarande tyst. Jag ber Midget söka efter sin ”lillebror”. Han tycker det verkar vara en kul lek ock sätter iväg. Irrar åt lite olika håll innan han sätter av i en båge uppför berget. Jag rusar efter utan att se mig för. Fötterna hittar själva bästa spåren.
Plötsligt börjar midget skälla. Jag följer ljudet ock finner honom högst upp på klippen, ovanför samma stup som vi nyss stod nedanför. Han skäller ut över kanten ock viftar på svansen. Två meter ner sitter han, Milo, på en smal avsats. Han sitter säkert där. Men han kommer ingenstans. Nedanför honom stupar det rakt ner, sju, kanske åtta meter. Nånstans har han tappat fotfästet.
Fan, det här händer ju!
Det gör jag med, om än mer mentalt. All planering, alla tankar för dagen försvinner. Steg ett: ta in allvaret. Att det här är på riktigt. Hundstackarn sitter fast. Steg två: lös det. Ja, men hur? Trots manisk höjdskräck är första tanken att klättra ner ock hämta honom. Jag inser att det är livsfarligt ock svårt. Snabbt bläddrar hjärnan igenom alla tänkbara alternativ: hämta rep, ringa en vän, ta hit brandkåren, skaffa en stege, ropa på hjälp…
Alla alternativ som innebär att lämna jycken stryks direkt. Istället letar jag mig runt klippan efter någon möjlighet att ta sig upp, när det nu inte går att ta sig ner. Vid sidan av avsatsen hittar jag en snårig brant som sluttar lite lätt. Avståndet till den rejält sluttande marken är kanske tre meter där men bergväggen upp till avsatsen är plan ock mossbelupet hal. Så jag börjar leta efter något att att klättra på ock hittar en död trädstam som jag bryter loss med rötterna ock släpar med mig till branten.
Hoppa över stupet
Jorden i branten är lös men jag försöker få rötterna att ta spjärn i myllan ock lutar den murkna stammen mot klippväggen. Trillar jag så kasar jag ett några meter, inget fritt fall alltså, det är inte så farligt. Nu gäller bara att nå Milo.
Varje muskel är på helspänn när jag balanserar för att min klätterställning inte ska börja glida eller brytas av under mina knappt 80 kilo. Oppe på krönet till avsatsen är Milo märkbart glad att se mig. Men att ta sig till mig innebär ett hopp, inte så långt men dock, över stupet. Från där jag står viker bergväggen av in under avsatsen ock sluttar inåt. Jag är skiträdd.
Milo gör motstånd när jag sträcker mig ock greppar om hans halsband, Han är också rädd. Inför risken att han ska slingra sig ur halsbandet tar jag ett stadigt grepp om både halsband ock vänster framtass. Ett djupt andetag hade varit på sin plats, men andas gör jag inte alls. Med ett stadigt grepp drar jag till i hundhalsbandet. Milo stretar emot allt han kan, men jag får honom i en båge över klyftan mellan oss mot den lilla glipan mellan mig ock klippans mjuka mossa.
Så skönt att andas
Jag vågar fortfarande inte andas, inte röra mig. Jag har inget att hålla mig i ock stammen jag klättrar på är inte pålitlig. Till slut släpper jag fotfästet, håller i Milo så länge jag kan medan vi sakta rasar ner i en hög i den lösa jorden i branten nedanför. Vi kramas ock viftar på svansarna innan Milo skuttar iväg ock hittar en alldeles för stor pinne. Själv ligger jag kvar ock andas en stund.
———
Det är sånt här vi inte vill ska hända. Ändå är det så nyttigt, det där att tappa fotfästet ibland. Att våga tappa fotfästet, att våga ta risken. Det är då man känner efter. Det är då man känner livet. Att fylla kalendern, schemalägga allt inbilla sig att man har kontroll, är inte att känna livet. Det är att försöka styra det. Ock det funkar aldrig. För saker händer. Ock risken är att man glömmer andas. Hela tiden.
Tappar fotfästet gör vi alla ibland. Men den som lever livet som det är, eller som det blir, ock inte som man planerat att det ska vara, den kommer fortare upp på fötter igen. Tänker jag ock sätter på mer kaffe. Lyssnar på Benny Goodman – The king of swing. Andas ikapp. Viftar på tårna. De där planerna för dagen var nog inte så viktiga när allt kommer omkring. Dom kan va till en annan dag.
/
No Comments