Browsing Tag

stress

Syftet med förändring

Posted on 20 september, 2016

Förändring är inte alltid till det bättre. Men det är alltid en möjlighet. Ock en risk. När vi låter det vi har ock det liv vi lever begränsa oss, är det ofta en undanflykt för att slippa göra något av våra drömmar. Att slippa ta tag i det som vi egentligen längtar efter. Trygghet, kallas det visst.

Zonterapeuten har flyttat. Bytt lokal. Inte för att det var dåligt i den gamla. Men för att jag hade nått takhöjd. Då fanns bara två alternativ: stanna kvar ock låt verksamheten rulla på som vanligt. Business as usual, liksom. Eller sikta på utveckling. Ta verksamheten ett steg till. Ställa mig frågan: ”Hur kan jag göra det jag gör ännu bättre?”

Let’s face it. Förändring finns. Det är lätt att bli ett offer för den. Kontroll ock trygghet förknippas ofta med status Q. Vi växer upp för att bli…vuxna. Färdiga. Skaffa saker. Som jobb. Familj. Hus. Lån. Ock sedan förvaltar vi det. Det blir bättre förr. På min tid. Min?

Statens kaka är stor men säker
Ock ändå är det enda vi kan vara helt säkra på är att det förändras. Allt förändras. Hela tiden. Tekniken, känslorna, värderingarna, moralen, postgången, trenderna, styrmedlen, kunskapen, lönerna, telefonmodellerna, kontrollerna, relationerna, tryggheten… ”Statens kaka är stor men säker”, sa min far när jag var liten. Ja tjena. Det var då det. Ingen som arbetar inom offentlig sektor kan ha undgått alla organisationsförändringar som nästan verkar bli självgående, inneboende delar av verksamheten. Förändring är inbyggt i vårt samhällssystem, på gott ock ont.

När jag hamnade på mitt förra ställe, var jag nyinflyttad i Oppsala. Stor förändring. Skulle börja bygga opp min verksamhet från noll. Ett vackert hus mitt i stan med befintlig kundtillströmning var perfekt. Även om verksamheten i byggnaden var en bit ifrån det jag pysslar med, så fick det mitt kneg att börja rulla. Jag fick god hjälp, ock snart kunde jag öka farten på egen hand. Det var jättebra. Då. Men det fanns begränsningar.

Man vet vad man har
Ungefär som när ett barn lär sig cykla, på sin nya cykel. Den är fantastisk. Friheten är total ock farten hisnande. Tills det gått ett par år, ock barnet vuxet ur den där cykeln som inte längre tar en hur långt som helst, som inte går att trampa tillräckligt fort. Kanske tycker barnet att det är bra. Tryggt. Att känna sin cykel. Man vet vad man har. Eller så vill barnet komma längre. Snabbare.

Jag vill mer. Jag vill utveckla, bredda ock fördjupa behandlingarna. Jag vill skriva, föreläsa ock utbilda. Jag vill jobba med helheten ock med detaljerna. Mitt nya rum är vackert inrett. Men det finns inte en pryl där som jag inte tittat på ock undrat ”vad fyller du för funktion?” Sånt är viktigt. Vilka färger jag har i rummet spelar roll. Tavlorna på väggarna likaså. Du kanske inte tänker på det när du är där, men din kropp ock hjärna registrerar ock påverkas.

Eller så bara gör man
Jag vill kunna erbjuda mer. Så jag bestämde mig för att skapa förutsättningar för allt det där. För helheten ock detaljerna. Det är så lätt att skjuta sina visioner framför sig. ”Jag ska bara…” Fixa till ekonomin. Gå den där utbildningen. Skaffa lite fler kunder. För säkerhets skull.

Jag ska bara…

Eller så bara gör man. Mitt nya behandlingsrum är ändamålsenligt. Större. Tomt ock vitt stod det redo att utformas som jag ville. Jag har inget att skylla på längre. Jag har skaffat förutsättningarna för förnyelse. Jag har skaffat takhöjd. Utvecklingspotential.

Allt var inte bättre förr. Men en del.
Ock ändå. Det finns massor som jag tycker var bättre förr. Men det spelar ingen roll, för det är inte förr. Jag kan gnälla ock oja mig en stund, eller kan jag använda de gamla lärdomarna i min förändring. Idag är utveckling ock förändring ofta ett självändamål. Framåt, framåt! Tillväxt, tillväxt! Men utveckling behöver inte innebära att det som varit bra förr ska på tippen. Återanvändning, recycling, är också utveckling. Nyast är inte alltid bäst.

Poängen är att den där tryggheten i att ha kontroll ock form är ganska bedräglig. Poängen är att vi inte har en aning i vad som kommer. Tryggheten ligger i att acceptera att jag inte har kontroll. Trygghet i förvirringen. Utifrån det kan man göra som man vill. Jag väljer att skapa min egen förändring. Min utveckling. Ock se vart det leder.

Ock så länge jag får fortsätta att hjälpa människor att må bättre, så länge jag får fortsätta lära mer ock göra bättre, så länge är jag på rätt väg. Min väg.

Vilken är din väg?

Illustration: Maja Larsson

effektivitet Sommarlov stress tillbaka till verkligheten

Den kollektiva pulsen

Posted on 16 augusti, 2016

Det är första dagarna efter sommarlovet. Eller semestern. Det går inte fort. Jag tittar på högarna av papper, böcker ock planeringar. Jag skrollar bland mail ock allt annat i datorn som ser ut som jobb, ock jag försöker få hjärnan att tala om för mig vad jag ska göra med allt det där. Det går. Men det går sakta.

Egentligen börjar jag inte förrän om två veckor, inte på riktigt. Då tar jag emot gamla ock nya patientkunder i nytt behandlingsrum. Men det är en del som ska förberedas ock startas upp. Ny lokal, ny inredning, ny estetik. Nya kurser som ska gås, böcker som ska skrivas, föreläsningar som ska utvecklas.

Skönt att ha ett par veckor att komma i fas. Sätta igång. Få upp farten. Allt det där som folk brukar kalla för att ”komma tillbaka till verkligheten”. Vad som gör den delen av livet verkligare än andra delar förstår jag inte. Som om vila, att ta hand om sig, njuta av naturen, må bra, umgås, som om det vore på låtsas?

Pang på, bara
Jag lämnar min djungel för att återigen gå på stadens gator, som en vanlig man. Ock där är de. De färdigsemestrade. De som dykt rakt in i sin ”verklighet”. Pang på, bara. Pang på sitter den där, den strama hållningen, de jäktade stegen, rynkan mellan ögonbrynen, den spända käken, de hårt knutna skorna. Allt det där som ger krämpor som de kommer till mig med, som de vill att jag ska lösa; sömnproblemen, utslagen, smärtan i axeln eller det där diffusa som läkarna inte hittar nån orsak till.

Kollektiv puls
Det är svårt, det där, för det är en kollektiv puls. Ungefär som när du utan att egentligen lyssna börjar trumma takten till butiksmusiken medan du köar till kassan, fastän du inte ens gillar låten. Ock somliga har som jobb att spä på det ytterligare. Effektivitetskonsulterna. De med mantran som ”Tid är pengar”, ”Få mer gjort” eller ”Öka din inkomst med fem enkla steg”, mantran som ska locka mig till kurser ock föreläsningar där jag ska lära mig fylla kalendern ännu mer ock schemalägga umgänge med dem jag älskar. Kvalitetstid, kallas det visst.

Samtidigt manar politikerna till uppstramning för en effektivare skola. Fler skoltimmar, mer läxor och nya betygsskalor ska öka barnens lust att lära, och mer matte ska höja produktiviteten och rädda landets position i världsekonomin. Ge oss bara fler utarbetade ingenjörer med magsår så löser sig allt. Det är som att vi tror att allt vi gör i vår form av samhälle är rätt. Funkar det inte gör vi inte annorlunda, vi gör mer av samma.

Mer = bättre?
Jag suckar och tar en icke alls produktiv men ack så effektiv klunk av kaffet som jag omsorgsfullt malt och kokat. Att dricka kaffe effektivt innebär nämligen att känna efter och njuta av varje sörpling, inte att klunka i sig några deciliter framför datorn. Varför krånglar vi till allt så, tänker jag. Pressen att prestera och uppnå andras mål och krav leder sällan till ett lyckligare liv. Vi ökar tempot, multitaskar och effektiviserar, men får vi mer gjort? Ock gör vi överhuvudtaget rätt saker?

Jag låter skallen hasa sig sakta framåt genom förvirringen. Ställa om sig i sin egen takt. Ta sig tid att tänka efter. Ge mig tid att känna efter. Utan stämpelklocka. Odisciplinerat, ja visst. Men de flesta jag känner, inklusive jag själv, är bättre på att jobba än på att vila. Prestation blir viktigare än välmående.

Eller illusionen av prestation. För att göra mycket är inte detsamma som att få mycket gjort. Vi behöver ställtid. Många av de viktigaste besluten fattar man med fötterna på skrivbordet. Helst barfota. Ibland är ingenting det mest effektiva man kan göra. Så jag fyller på kaffet ock nynnar för mig själv:

”Måndag gör jag ingenting…

…ingenting…

…ingenting…”

barfota fötter zonterapi

Semester eller sommarlov?

Posted on 5 juli, 2016

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

Sommarlov. Smaka på ordet. Det har en helt annan klang än semester. Sommarlov är mjukt, fullt av längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Semester däremot är mer kliniskt. Fyrkantigt. Sommarlov ser man fram emot. Semestern räknar man ner till. På sommarlovet struntar man i allt. Semestern ska planeras. Ock väl där räknar man ner igen: ”Nu är det bara tre veckor kvar innan man är tillbaka i verkligheten.” Vad då verkligheten? Vad är det som gör jobbet mer verkligt än ledigheten?

Tänk om det är tvärtom?
Att allt det där som vi gör ock får betalt för bara är på låtsas? Tänk om det inte alls är sådär viktigt som vi vill inbilla oss. Tänk om världen skulle fungera alldeles utmärkt utan mina beräkningar, kontroller, analyser, säljsiffror, utvecklingar, invecklingar, avvecklingar eller vad det nu är jag gör på jobbet. Då skulle jag ju likaväl kunna ägna sommaren åt längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Då skulle jag ju lika gärna kunna ha sommarlov.

”Ock man måste ha minst fyra veckors sammanhängande semester för att varva ner!” sägs det.
Varva ner från vad? Från låtsasvärlden där uppe? Varför är vi inte där nere hela tiden? Då skulle vi, förutom att ha sommarlov, må bättre. Sjukhälsotalen stiger ock alltmer beror det på stress. Det är uppenbart att inte ens fyra veckors ledighet räddar oss från det. Saken är den, att vår oförmåga att hantera stress leder till oro. Oro begränsar vår uppfattningsförmåga, vår förmåga att känna efter. Ock utan att känna efter kan vi inte hantera stress. Det blir en ond cirkel.

Det roliga är att sommarlov (avslappning) är vårt biologiska normala.
Den så kallade verkligheten orkar vi bara med korta stunder. Måsten, stress ock oro gör oss sjuka ock dumma. Så problemet är inte bristen på ledighet. Eller bristen på tid. Problemet är att vi inte känner efter. Ock utan att känna efter kan vi inte veta hur vi mår. Den förmågan har vi rationaliserat bort ock överlåtit till doktorn. När allt vi behöver är att sänka farten lite.

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

mat näringslära zonterapi

Varför du inte ska dricka till maten

Posted on 7 juni, 2016

Jag säger det igen. Det viktigaste är inte vad du äter, utan hur. Fel käksätt kan sabba alla eventuella nyttigheter du hoppas få i dig genom att äta nyttigt. Så det så.

Det kan vare en härlig sallad eller en blodig biff. Nykokta kräftor eller havregrynsgröt. Vi kan skölja ner det med en öl eller kanske ett stort glas mjölk. Fast det bästa är att göra en sak i taget. Äta först ock dricka sen.

Bråttom bråttom bråttom
För så här är det: vi äter för fort. Vi stressar för mycket. Vi har inte tid att äta, än mindre att laga mat. Vi slänger i oss maten utan att tugga. Ock för att klara av det sköljer vi ner allting med vatten, mjölk, kombucha eller i värsta fall nån söt läskeblask.

Resultatet blir att matsmältningen kommer ur kurs redan från början. Alla processer behöver starta från början, inte en bit in, ock tuggandet är en viktig del av allt det där. För när vi tuggar biter vi inte bara sönder maten, spottkörtlarna blandar upp det vi tuggar med saliv som innehåller ämnen som påbörjar spjälkningen som sedan fortsätter i magsäcken.

Fight and flight
Stressen i sig har dessutom den konsekvensen att matsmältningen ock näringsupptaget sätts ur spel. Stress är ju en reaktion där kroppen sätts i larmberedskap. Då har man inte tid med matgurgel, smarta tankar, sömn eller flexibilitet. Då är musklerna på helspänn ock hjärnan liksom kroppen fokuserad på den annalkande faran. Att suga upp näring ock må bra har vi helt enkelt inte tid med!

Vi behöver inte gå igenom hela matsmältningsprocessen, men har det börjat tokigt får kroppen svårt att ställa det tillrätta igen. I bästa fall får vi lite ont, blir lite hårda eller lösa i magen, det är kroppens kamp. Ock att lösa upp maten med saliv eller att skölja ner den med mineralvatten är inte samma sak.

Tugga varje tugga 48 gånger, sa mormor
Så det är tugga som gäller. Länge. Även det lättuggade. Annars kan det vara bättre att inte äta alls. Ock sorry, att mixa allt till en smoothie att svepa löser inte problemet. För hur krämig den färgglada gojan är så är den fortfarande fulla av fibrer som behöver blandas med samma salivenzymer som det tuggbara äpplet.

Så. När vi har bråttom dricker vi för att slippa tugga. Det går lättare så. Snabbare. Ock just därför ska vi låta bli. Det traditionella vinsmakandet, med små klunkar, mer för att smaksätta maten än för att dricka är en annan sak. Men att skölja ner maten är tämligen värdelöst.

Dessutom leder det snabba ätandet till att vi äter för mycket. Jag är övertygad om att det vore en produktionshöjande ock verksamhetsfrämjande åtgärd för många företag ock organisationer (för att inte tala om skolor!) att servera nyttig mat med tillräcklig tid för trevligt ätande. Alla som tryckt i sig pasta eller husmanskost till lunch, ock sen kämpat för att få något gjort på eftermiddagen, i den proppmätta paltkomans dåsiga trötthet, vet vad jag menar.

Läs också: Mat ock hälsa, eller?

hälsa kropp och själ stretching zonterapi

Kan man stretcha en känsla?

Posted on 24 april, 2016

stretcha-en-känsla-illustration-maja-larsson

Det var där det hände. Hon lyfte på huvudet ock tittade på mig som om jag just levererat en viktig ledtråd. Det var med dom orden insikten hakade i tanken. ”Kan man stretcha en känsla?” frågade jag retoriskt. Frågan är relevant, för så ofta verkar stretching vara universallösningen på alla problem. Det är det inte.

Nej, jag är inte särskilt förtjust i stretching som vägen till rörlighet ock från smärta. Ock ja, det finns bra stretching. Det är bara det att det där med att slita ock dra i leder ock muskler kan göra mer skada än nytta. Det är bara det att det är inte säkert att orsaken till den, låt oss säga stela ömma muskeln, sitter i den stela ömma muskeln. Att då stretcha den stela ömma muskeln kommer inte att lösa problemet.

Ändå är det det vi gör. Stretchar. Vi rycker lite hit o dit, tar tag i en vägg för att kunna dra ut lite extra. För så har vi alltid gjort. Jag också. Innan jag visste vad jag gjorde.

Handbollsstretching
Det var en kund som myntade uttrycket. Hon kunde lika gärna sagt fotbollsstretching, eller gymstretching. Den traditionella sorten. Ryck- ock slit-sorten. Välta-en-vägg-sorten. Den som man ska göra i samband med träning, före ock efter, no matter what. För att värma upp. För att inte bli stel. Ett litet antal standardövningar för några utvalda stora muskelgrupper. Oftast samma. De små musklerna, dom som gör oss rörliga ock smidiga, försummar vi för det mesta.

Yogastretching
Nu tar det sig. Inom Yoga jobbar man mjukare, långsammare. Eller? Tyvärr tar sig yoga mer ock mer uttryck som fysisk träning, ock mindre som den andliga träning det från början var. Så skillnaderna är inte alltid så stora, men när du hittar ”riktig” yoga så märker du skillnaden. Då andas du igenom övningarna istället för att flåsa dig igenom dem. Då jobbar du med muskler ock leder, inte mot.

Rehab-stretching
När det redan gör ont. När vi redan kört för hårt, eller snedbelastat, eller gjort något annat som får kroppen att streta emot. Då ska den tvingas till lydnad med stretching. Det finns absolut duktiga kiropraktorer ock fysioterapeuter som vet att ge dig rätt övningar vid rätt tillfälle, även om jag i många fall tror att det finns andra sätt, men det gäller att se kroppen som en helhet. Att välja ut en kroppsdel ock arbeta med den funkar inte.

För det är faktiskt inte säkert att orsaken sitter där det känns. Det är till ock med ganska ovanligt. Du kan i princip få nackspärr av att gå i ojämnt slitna skor. Men det är inte säkert att det sitter i kroppen över huvud taget. Det kan lika gärna vara en tanke. Eller en känsla.

Skratt, gråt ock sex
Alla känslor påverkar kroppen. Alla. Harmoni, kärlek, öppenhet ock glädje får din kropp att slappna av. Skratt, gråt ock sex i lagom doser håller doktorn borta bättre än ett äpple om dagen. Stress, oro ock rädsla däremot sätter sig som spänningar, som smärta ock som blockeringar. De kan hamna i spända käkar, uppdragna axlar eller stela höfter. De kan faktiskt hamna var som helst. Men när orsaken till det stela bäckenet inte sitter i bäckenet, utan kommer ur frusen frustration eller uppgivenhet, så kan du stretcha dig fördärvad utan resultat. Det är då du kan fråga: Kan man stretcha en känsla?

Han vars ryggvärk försvann när han skilde sig. Hon som, efter år av övningar, stretching ock naprapatryckningar började mjukna, när hon insåg att det var bekräftelse hon jagade medsin träning, istället för välbefinnande, som hon hade trott hela tiden. Dom ock alla de andra som tog med hela kroppen, ock hela sinnet i beräkningen, ock sakta men säkert började arbeta med sig själva istället för mot.

Det gäller att försöka se alla delar. Ibland även dom man inte vill se. För smärta kommer sällan av sig självt, eller av otur. Den började nånstans, ibland där du minst anar det. Inte sällan i en känsla.

”Kan man man stretcha en känsla?”
”Nej”, sa hon, ”det kan man kanske inte…”

hälsa zonterapi

Varför?

Posted on 16 mars, 2016

Varför är det som det är?

Varför har vi ont?

Varför blir vi svaga i knäna när vi är kära i hjärtat?

Varför sätter vi i hälarna så hårt när vi går?

Varför är det så viktigt att ha kontroll?

Varför blundar man när man nyser?

Varför får man ont i magen när man har ångest i huvudet?

Varför har vi inte tid?

Varför säger vi att familjen är viktigast när vi prioriterar jobbet?

Varför sitter vi så mycket?

Varför bryr vi oss om vad folk ska säga?

Varför känner vi inte efter mer?

Varför gör vi som vi tror vi måste ock inte som vi vill?

Varför piper det i öronen?

Varför säger vi ”Försöka duger” när vi ändå lägger en massa energi på att försöka duga?

Vad är det vi försöker bevisa? Ock för vem?

Varför har vi skor fast det inte är kallt?

Varför tror vi att stress är ett normaltillstånd?

Varför slutar vi andas när vi som bäst behöver syret?

Varför vilar inte käkarna när jag ska sova?

Varför är det vanligare med handarbete än fotarbete?

Varför måste vi?

Varför försöker vi vara som andra när vi kan vara som oss själva?

Varför viftar vi inte mer på tårna?

Varför…

fotarbete friskvård trygghet zonterapi

Vad är det vi försöker bevisa?

Posted on 3 februari, 2016

”Du väljer ju livet först. Prestationerna får komma sedan”, sa hon ock höll honom om kinderna som tårarna rann ned för, ett lätt grepp om käkarna, sådär som man håller när man livräddar någon från att drunkna, fast framifrån. Han tittade på henne ock försökte förstå. Gamla minnen flimrade förbi i hans inre, bilder om att duga, att vinna, att om inte vara bäst så åtminstone passa in. Att VARA någon.

Han var slutkörd. Ock full av den tomma känslan av otillräcklighet, att inte göra nog. Lite skamsen även över det där projektet som aldrig riktigt verkar komma igång på riktigt. DET projektet som ska visa att han minsann åstadkommit nåt.

”Du hjälper människor att må bra, att leva”, fortsatte hon. ”Du får fina brev från folk som är tacksamma, ock du tar hand om små ock stora ungar som kommer till dig för att tanka ork ock energi. Du ger trygghet. Ock kärlek. Ser du inte det?

Han funderade ock fortsatte försöka förstå. ”Men det är väl klart man gör. Hjälper till. Det är ju, det där är ju vardag.”

”Nej, det är inte klart!”
Hon höjde rösten lite, vänligt men bestämt, som det heter. ”Titta dig omkring. Det är jättemånga som inte har tid. Som inte hinner se. Som har så mycket på jobbet, som ska hinna med måsten ock deadlines. Som väljer det där viktiga jobbprojektet först. Som presterar innan de lever.”

Allt lät klokt ock bra.
Men tiden rinner iväg ju, tänkte han. Åren går ock helt plötsligt står man där med drömmar ock mål som aldrig blev uppfyllda. Uppnådda. För att man lullar omkring en massa år till ingen nytta.

”Till ingen nytta?” Nu var rösten hennes mer bestämd än vänlig. ”Du kunde sagt att, tyvärr, jag hinner inte för jag har ett projekt som ska bli klart. Men du väljer att finnas där för dem, för oss, som behöver det. Är det till ingen nytta?”

Han vände bort blicken. ”Men, jag blir ju aldrig klar.”

”Jo, det blir du. Men det får ta tid. Du behöver börja se ditt projekt för vad det är: något bra som andra kan ha nytta av, inte som en bedrift att visa upp.”

Det var just det. Att se just den lilla skillnaden.

Vad är det vi försöker bevisa?
För vem?
Vad kommer det göra för skillnad?

Texten publicerades som kåseri i Smålandsposten lördagsbilaga den 30 januari ock handlar egentligen om en av alla dessa varianter av stress som drabbar de flesta av oss till ock från. Somliga mer till ock andra mer från.

Older Posts

Newer Posts