Intresserad av en annorlunda föreläsning. Om Hälsa, rörelse ock Fötter? Eller om träning. Kan man träna sitt nervsystem? Eller om rörelse ock kreativitet? Rörelsekreativitet! Om att hjärnan sitter i händerna ock fötterna, inte bara i huvudet.
Här är ett kort sammandrag av vad det kan handla om:
Föreläsningen på PriMaten i bilder from Pa Sandberg on Vimeo.
Skicka ett mail så pratar vi om saken. Ock kolla in Maja hemsida. Maja Larsson, det är hon som tecknar rörelsekretiviteten.
/
Vi vill så gärna göra rätt. Så till den grad att vi slutar både tänka ock känna själva. Att inspireras ock få tips av duktigt folk är såklart givande. Men vad hände med trial and error?
”Finns det någon bra hemsida eller liknande där man kan läsa om grunderna i barfotafilosofin?” Jag funderar på frågan. Jag funderar igen. ”Finns det någon bra hemsida eller liknande där man kan läsa om grunderna i barfotafilosofin?” Jag visste inte att det fanns några grunder, än mindre någon filosofi. För mig är filosofin att ta av mig skorna. Sen känner jag efter ock ser vad som händer.
Ibland blir jag mer lekfullt ivrig av barfotakänslan än jag är van vid. Då kan det hända att det gör ont, kanske för att jag springer för fort eller inte är van vid underlaget. Eller om det är kallt. Men det vanliga är att fötterna, nerverna, kroppen säger till – det är ju det fötter, nerver ock kroppar gör om de får chansen – ock då märker jag det. Då tar jag på mig skor eller sänker farten. Eller bara ändrar steget.
Se ock lär
Visst tittar jag på andra, precis som ett spädbarn tittar, lär ock härmar, för att kunna prova, känna efter ock hitta sina egna rörelsemönster. Både barnet ock jag testar, inte för att hitta det som är rätt, utan för att hitta det som fungerar. Det är verkligen inte samma sak.
Kvinnan framför mig i behandlingsrummet vill först inte göra andningsövningen hon fick i hemläxa förra gången. Hon har inte hunnit öva så mycket, säger hon, så hon kan den inte riktigt än. Hon är inte ensam. Kanske har jag varit otydlig i mina instruktioner, eller så följer hon bara invanda mönster om prestation, om rätt ock fel, om ”kan själv”. Oavsett vilket har hon missat poängen, att övningen inte handlar om att göra rätt, utan om att känna efter. Att upptäcka vilka kroppsdelar man använder när man gör något så självklart som att andas på olika sätt.
Vem är expert?
Föräldrar, experter, lärare, självutnämnda förståsigpåare, PT:s, dietister, kvällstidningar ock tillverkare av diverse livsnödvändiga prylar försöker få oss att förstå allt vi måste veta ock ha för att överhuvudtaget överleva.
Ock vi suger åt oss all kunskap om allt vi moderna människor behöver fastän arten homo sapiens överlevt ock utvecklats alldeles utan avslappningsquickfixövningar, dämpade skor, lagom mjuka sängar, stegräknare, sömntabletter, gåstavar, speciella träningkläder ock näringstabeller med siffror ock värden som ingen ändå förstår vad de betyder.
Sängens fel?
Jag kollar på min hund. Han gillar sin korg. Men utan den så somnar han var som helst. Han sover ihoprullad, utfläkt på sidan, på mage. Mitt på golvet eller i ett hörn. För att inte bli stel eller öm byter han ställning, utan en tanke på att det skulle vara något fel på stoppningen i korgen.
Ibland vaknar han, tittar yrvaket upp, ock lägger sig ner ock somnar om. Eller så viftar han på svansen som för att säga: ”kom o klappa lite på mig, husse”. Han stressar inte upp sig för att det inte blev åtta timmars sammanhängande sömn, som om livet ock hälsan står ock faller med det. Han sover bara. Blir det för lite tar han igen det sen.
Golvets fel?
Vi kan allt det där. Det är grundläggande, biologiskt, neurologiskt, mänskligt ock nedärvt alldeles utan filosofier, appar, regler eller tabeller. Så när jag får frågan om vilka skor man ska ha för att inte få ont när man går på hårda golv, så blir svaret att frågan är felställd. Det är inte golvens fel att jag får ont (även om helt plana underlag är det mest onaturliga en kan gå på). Homo sapiens är anpassningsbar. Vi ändrar oss efter omständigheterna. Vi lever i olika klimat, äter olika mat (majoriteten av jordens befolkning har aldrig varit i närheten av tallriksmodellen) ock rör oss alldeles utan hjälpmedel.
Om vi känner efter så kommer vi att gå olika på olika underlag, istället för att försöka anpassa omgivningen, underlaget ock skodonen efter hur vi brukar gå. Om vi bara prövar oss fram, sakta, med nyfikenhet ock en gnutta tålamod kommer vi att märka vad som funkar ock vad som inte gör det. Precis som barnet som lärde sig gå.
Ibland behöver vi bara känna efter ock lära oss igen.
Ibland behöver vi bara göra det enkelt.
/
I andliga kretsar pratas det ibland om utanför-kroppen-upplevelser. Jag har själv testat ock det är väldigt coolt. Men det snackas sällan om Innanför-kroppen-upplevelser. Antagligen för att det är så ovanligt. Det borde vi verkligen ändra på.
”Känner du att du spänner foten?” undrar jag. Kvinnan på min behandlingsbrist försöker slappna av. Jag rör hennes fötter med långsamma rörelser för att lossa spänningar. Försiktigt trycker jag under ena fotsulan för att föra framfoten upp mot smalbenet. När det tar stopp håller jag ett ögonblick för att sedan släppa taget.
Kvar är foten vinklad mot smalbenet. Framsidan av lår ock smalben ha dragit ihop sig ock håller foten i det flexade läget. ”Känner du att du spänner foten?” undrar jag. ”Nej” svarar kvinnan förvånat ock tittar ner på den spända foten. ”Nej”, säger hon igen, ”jag märker inte att jag gör det.”
Hon är mer utanför sin kropp än i den.
Hade det varit en enstaka företeelse hade det kanske varit elakt att hänga ut kvinnan så här. Men det är det det inte. Det är vanligt. Helt enkelt för att många av oss lever mer utanför oss själva än inuti oss. Det ställer till det.
Normalproblem
En förutsättning för att vi ska veta vad vi gör är att vi känner efter. Något vi sällan tar oss tid till. Istället nedgraderar vi kroppens signaler till problem. ”Såna som alla har”. Huvudvärk, sömnsvårigheter, ryggont, musarmar, hälsporrar, hudutslag ock förkylningar ’drabbar oss’, istället för att få vara de kroppsliga signaler det faktiskt är.
Hela kroppen är ett enda stort kommunikationsinstrument som konstant, 24 timmar om dygnet, tar emot, sorterar ock processar information tillsammans med hjärnan. Allt är ett enda stort system, en enda kroppshjärna. Eller hjärnkropp. Mycket informationsarbete sker utanför vår medvetna kontroll. Den del av hjärnan som tänker ock som vi inbillar gör oss till rationella varelser som styr över vår kropp, är tämligen liten, ock de flesta grundläggande funktionerna för vår överlevnad går alldeles av sig själva.
Om inte vi är där ock sabbar det, förstås.
Det stora kommunikationsinstrumentet
Till exempel genom att inte leva inuti detta stora kommunikationsinstrument som är vår kropp. Istället bedövar vi oss utifrån med skor, hörlurar, vadderade kläder, för mycket kaffe, dåliga TV-program, Alvedon, ergonomiska stolar, socker ock artificiella regleringar av ljus ock temperatur.
Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.
När vi undrar något, till exempel vad det är för väder eller om det är något fel på oss, använder vi inte kommunikationsinstrumentet kroppen för att känna efter utan kollar utanför med google eller Aftonbladet.
Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.
Vi lägger ner krutet på utsidan. På kläder, smink, dagens outfit, allt det där som syns utifrån. Vi anstränger oss mer för att se ut som att vi mår bra än för att faktiskt må bra.
Istället för att vara i vår kropp ock känna efter.
Ock vi betraktar oss själva utifrån vad vi presterar. Vi är vår titel, vår lön, vår krets. Allt det där som syns på utsidan. Tårarna däremot håller vi på insidan, där de inte syns, där vi slipper känna dem. För vi är ju ändå inte där. På insidan.
Så när kroppen börjar smärta går vi till terapeuten för att få lindring. Smärtan släpper i takt med spänningarna. ”Känner du att du spänner foten?” undrar terapeuten. ”Nej” svarar vi förvånat ock tittar ner på den spända foten. ”Nej”, säger vi igen, ”jag märker inte att jag gör det.”
/
När det forskas på zonterapi är det framförallt inom två områden: smärtlindring ock stress. Inom båda fälten har studier visat på god effekt. Inte så konstigt, då båda dessa områden hänger ihop. I båda fallen handlar det ju om ”nerverna”.
Det kommer inte hända ofta. Att jag inleder en text med att hänvisa till forskning. Jag ska strax förklara varför. Men först det där om stress ock smärta. Först det där om nerverna.
Förr sa man att folk hade problem med nerverna. Om de inte var kvinnor. Kvinnor kunde vara hysteriska också. Men män hade problem med nerverna. Idag, när vi utvecklat en mer sofistikerad, ock inte minst mer lukrativ diagnostik, är begreppen fler. Utbrändhet, depression, utmattningssyndrom…
Same same but different
Gemensamt för flera av diagnoserna är att de ofta föregås av tillstånd som inte ännu (men snart) är medicinskt klassade, som till exempel stress, oro, bekräftelsebehov, kärlekstörst, mindervärdighetskomplex, rädsla, duktig-flicka-syndrom ock prestationsångest. Ock alla dessa kan dra iväg åt olika håll. Följden kan bli nån av diagnoserna ovan, men det kan lika gärna resultera i IBS, astma eller fibromyalgi. Eller mer diffusa symtom som sömnproblem, spända ock stela muskler, hudutslag, ryggvärk eller PMS-besvär.
Självklart är det fler faktorer som spelar in. Men knyter vi ihop symtomen ock diagnoserna ovan, ock silar ner det, så finns stress ock smärta med som gemensamma nämnare ock ofta bidragande faktorer. Knyter vi ihop det ser vi att olika problem ofta hänger ihop, även om de är till synes olika.
Smärta är inget tillstånd.
Smärtan du känner finns inte i den del av kroppen som gör ont. Smärtan är en signal, eller flera. När något händer, låt oss säga att du hugger dig med en yxa i foten (inget allvarligt, det blev bara ett ytligt jack), så kommer nerverna där nere att skicka en budkavle uppåt i benet. Vid varje synaps lämnas budet över till nästa nervtråd. Så fortsätter det upp till hjärnan.
Där skickar talamus vidare informationen. Den kollar med hjärnbarken, hippocampus ock några andra för att bestämma hur de ska tolka ock agera på signalen. Om hjärnan kommer fram till att det här är farligt så skickar den smärtsignaler, bara för att tala om för oss att vi måste ta hand om oss. Här spelar rädslan stor roll. Är vi rädda för att det ska vara farligt kommer vi antagligen att känna mer smärta. Kroppsminnet är en annan faktor. Har vi upplevt det här tidigare? Var det farligt då?
Andra nerver aktiverar andra sinnen. Smekningar inger trygghet medan andra sensorer helt enkelt håller koll på oss ock vår omgivning. Står jag upp? Är det varmt eller kallt? Är underlaget ojämnt? Alla dessa signaler, kemiska ock elektriska, trängs med direktiv från hjärnan: ”Mer blod till matsmältningen”, ”Dra bort handen från elden!”, ”Slappna av”, ”Spring för livet!”
Problem med nerverna?
Allt det här händer i samarbete med det hormonella systemet som också skickar signaler till kroppens delar ock organ. Det finns inget status q. Det finns ingen balans. Det är ett ständigt gungande mellan för mycket av det ena o för lite av det andra. Aktiviteten är konstant.
Det är bara det att när vi stressar, eller oroar oss, eller är rädda (olika sidor av samma sak) sätts det normala gungandet ur spel. För i fara – ock det är vad stress är; en reaktion på fara – är inte matsmältningen viktig. Inte såret i foten heller. Eller nervcellernas sinnrika kommunikation med hjärnan. Det enda som är viktigt är att klara krisen.
Så vi spänner musklerna, slutar andas, håller oss vakna, tarmarna slutar jobba ock vi är beredda att springa eller slåss. Det funkar ett tag. Men till slut blir det kortslutning i systemet. Orken tar slut samtidigt som hormoner ock nerver börjar löpa amok; vi reagerar känslomässigt, får raseriutbrott, börjar gråta. En del förlorar känseln, andra får ont överallt.
Kommer på köpet
Allt det här möter jag hela tiden, i olika former. Ibland lindrar vi symtomen. Ibland sätter vi igång livsförändringar. Man får som man vill. Men jag blir inte förvånad när studier ”bevisar” att zonterapi lindrar stress ock smärta. Det är bra. Mycket bra. Men det finns ett men. Ock ett ock. Ocket är att stressen ock smärtan – ”nerverna” – innefattar så mycket. Orsakar eller bidrar till så många olika åkommor ock tillstånd. Jobbar vi med det kommer mycket annat på köpet.
Menet är det samma. Att allt hänger ihop. En av bristerna med vetenskaplig forskning är att den begränsar. Det ligger i forskningens natur att plocka isär det som sitter ihop, ock försöka förklara det del för del. Det ger viktig detaljkunskap men inte hela sanningen, eftersom det är sambanden som är grejen, orsaken. Inte de enskilda delarna. Ingen del i kroppen jobbar för sig själv. Ingen.
Vad är det vi inte vet?
”Vi känner till fem procent av all materia i universum”, sa en rymdforskare jag lyssnade på. Fem procent. 95 procent känner vi inte till. Den finns där men vi vet inte vad det är eller vad den gör. Man behöver inte läsa mycket vetenskaplig litteratur för att inse att samma sak gäller på flera områden. Människokroppen, till exempel. Vi vet att tarmen innehåller mängder av bakterier, men bara ett fåtal har vi koll på. Vi har bara skrapat på ytan till näringslära ock vad som händer i kroppens ämnesomsättning. Att hormoner är viktiga har vi förstått, men hur dom egentligen samverkar har vi mycket begränsade begrepp om.
För att inte tala om hjärnan. Så man bör vara försiktig med ”fakta”. I en femprocentsvärld är okunskapen större än kunskapen. I en femprocentsvärld är det vanskligt att lita mer på bevis än på egna upplevelser. Prova att lägga ett 3000-bitarspussel där det fattas 2850 bitar. De 150 bitar vi har är intressanta ock bra ledtrådar. Men de är inte ”sanningen”. Sanningen får man gissa sig till; ”Vad är det vi inte vet?”
Så jag fortsätter jobba på helheten. På sambanden jag ser ock upplever. Jag läser forskningen, drar slutsatser ock lyssnar på andras. Jag provar, testar ock drar nya. Visst, jag behandlar smärta ock stress, var för sig ock tillsammans. Men zonterapi är mycket mer än så. Jag lovar.
Ungefär 95 procent mer är så.
/