Jag hjälper ofta människor att springa men är ingen löpcoach. Helt enkelt för att jag arbetar med hälsa för homo sapiens i fokus. Löpning är träning. Ock träning i sina mest utbredda former har inte mycket med grundläggande hälsa att göra.
När Christoffer McDougall’s succébok Born to run började sprida sig, spirade en ny gren på det moderna löparträdet. Inte bara skulle man springa längre ock i naturen. Skorna skulle vara minimalt uppbyggda ock helst obefintliga, ock löpningen, eller springningen, skulle utföras så naturligt ock ursprungligt som möjligt. (Självklart kan något ursprungligt ock naturligt inte benämnas futtigt ock flackt i stil med ”att springa i skogen”. ”Ultramaraton” ock ”Traillöpning” blev nya, mer catchy benämningar.)
Jag har verkligen inget emot löpning i någon form. Tvärtom. Men när det kommer till naturlighet, så innehåller träningsformen löpning, som de flesta andra träningsformer, en massa moment som inte har särskilt mycket med ursprung ock naturlighet att göra, helt enkelt för att dom ofta går tvärs emot vår biologiska ock neurologiska blueprint, dvs den grundform ock funktion vi fått genom evulotionen. Undertiteln på Born to run-boken lyder ”Jakten på löparens själ”. Löparens själ, som jag ser det, ligger i springandet, inte i löpträningen. Låt mig förklara.
Naturlig löpning
Låt oss anta att McDougall’s tes stämmer. Den om ursprungsmänniskan som sprang för att jaga. Långt ock länge, för att trötta ut bytesdjur som på korta sträckor lätt sprang ifrån sin jägare, men som saknade homo sapiens uthållighet. Den är en plausibel tanke, ock sett till människans fysionomi verkar det troligt att våra anpassade förfäder såg mer ut som lätta maratonlöpare än som kvarg-stinna body builders, oavsett vad fitness-industrin vill få oss att tro.
Vi kan inte veta exakt hur dom sprang när dom jagade. Men vi kan lista ut en del saker dom INTE gjorde:
- Dom hade knappast skor. Skor, hur tunna de än må vara, försvårar springandet, helt enkelt genom att stänga av de neurologiska nervsignalerna. Skor har samma effekt på fötterna som tandläkarbedövningen på tungan. Det ökar skaderisken, ock skador hotar jaktlyckan.
- Dom hade ingen pulsmätare. Förmodligen hade dom dissat den ens om den funnits. Dom kände efter för att uppskatta lagom tempo. Med kroppen.
- Dom sprang olika. Inga bestämda distanser, ingen tidtagning, inget val av terräng. Dom sprang där bytet sprang, i det tempot som behövdes för stunden. Då är anpassning viktigare än teknik.
- Dom tog inte ut sig. I jakten var det viktigt att spara på krafterna. Ock trötta springare springer sämre. Att ta ut sig i onödan kunde äventyra hela middan.
- Dom spände inte bålmusklerna. Spänd bål försämrar rörligheten i bröstkorgen. Då kan man inte andas så bra.
- Dom tävlade inte. De samarbetade för att göra alla till mätta vinnare. Förmodligen lekte dom ibland. Precis som barn som lär sig via lekande. Kanske tävlade dom i leken. Men mer av lust än av mätbar prestation.
- Dom sprang inte i onödan. Dom vilade. Dom vilade allt dom kunde. Dom vilade sig i form (En väldigt effektiv men ack så försummad träningsform även för dagens springare. Det är nämligen inte i första hand bristen på träning som gör oss stela ock flåsiga, det är för mycket av fel saker, t ex stress ock mat.)
- Dom behövde inte speciella kläder. Dom sprang som dom stod.
Alltså. Dom löptränade inte. Dom sprang. Kände efter, lyssnade på kroppen ock sprang. Ock gick. Ock hoppade. Utan stretching, tabeller, kilometertider, vetenskapliga rön eller minsta tanke på att vara vältränad. Däri ligger skillnaden. Springaren leker när löparen tränar. Springaren känner efter när löparen tänker på tekniken. Springaren carpar diem när löparen presterar. Springaren springer som det faller sig när löparen har ett mål.
Vad, hur ock varför
Syftet avgör både vad man gör ock hur man gör det. Varje moment utöver själva springandet förtar vår neurologiska input: skor släcker känseln i fötterna, hörlurarna stänger av de ljud som ger hjärnan en fullödigare bild av omgivningen. Även mätandet påverkar. Vår uppmärksamhet är begränsad. Ju mer fokus vi lägger på tempo, distans ock teknik, ju mer vi tar i, desto mindre klarar vi av att känna efter vad vi gör ock hur vi gör det. Ock begränsad sensorisk respons stressar nervsystemet.
För att inte tala om den stress som ofta följer i prestationskraven, oavsett om de handlar om att slå rekord, vara snygg naken eller bara kunna bocka av i duktighetskalendern. Bara det att ordet stressfraktur är en medicinsk term borde väl säga oss något.
Poängen är att det finns olika sätt att röra på sig, olika sätt att träna, ock olika sätt att springa. Ock att naturligt springande inte har mycket med teknik, prestation ock mätning att göra. Snarare beror ”naturligheten” lika mycket på varför du springer som på hur du springer. Vill du bli en bättre löpare så ska du träna för det. Men naturligt springande är något annat. Inte bättre, inte sämre. Bara något annat.
/