Browsing Tag

löpning

Kan man träna sitt nervsystem?

Posted on 16 januari, 2018

Pas-huvud-föreläsning-illustration-maja-larsson

Den 30 januari föreläste jag på det temat: ”Det som händer i fötterna händer i kroppen 2.0 – Kan man träna sitt nervsystem?” Maja ritade föreläsningen. Längst neri texten hittar du filmen som blev resultatet av hennes (an)teckningar.

Man ska träna, säger dom. Muskler ock kondition. Puls ock stretching. Man ska träna hjärnan för att orka stressa mer. No pain no gain! Men ingenting i din kropp händer om inte ditt nervsystem får det att hända. Så hur tränar man nervsystemet? Ock vad har det med dina fötter att göra?

Den 30 januari föreläste jag på det temat: ” Det som händer i fötterna händer i kroppen 2.0. eller. Kan man träna sitt nervsystem?” på PriMaten i Uppsala. En föreläsning om fötter, rörelse ock hälsa. Om stress av gammal vana ock höga smärttrösklar, om likheten mellan skor ock tandläkarbedövningar, om att öka farten genom att sänka tempot.

Ock om att styrka är något man lär sig, inte nödvändigtvis något man tränar opp.

Lek eller träning?
Vad är det för skillnad? Hur påverkar olika typer av rörelse min rörlighet. Anledningarna till att träna pratas det mycket om, så det kanske kan vara på sin plats att fundera på när det finns skäl att låta bli. Ock kan jag bli mer vältränad av att titta på istället för att aktivera mig själv? Det kommer vi att prata om.

Vända ut ock in
Vi kommer att vända på en del begrepp, inte bara om träning. Så här: Om du ofta får huvudvärk så beror det inte på att du äter för lite Alvedon. Tänk om det är på samma sätt med hälsa: Att stelheten ock krämporna inte beror på för lite träning ock slarv med stretchingen, utan på något annat? Eller tänk om andningsövningar inte är vägen till välbefinnande? Tänk om det är välbefinnandet som påverkar andningen istället? Det ska vi vrida lite på.

Känna efter…
…ska man ju inte göra, sägs det. I alla fall inte för mycket. Men att känna efter är att använda nervsystemet till vad det är till för, nämligen att ge hjärnan bra beslutsunderlag. Utan information från kroppen ock sinnena får hjärnan chansa. Ibland funkar det, ibland inte. Men utan att känna efter är det svårt att se skillnaden. Nervsystemet är hjärnans förlängning ut i kroppen. Eller? Är det kanske hjärnan som är en förlängning av kroppen? Vad är egentligen hjärnans syfte? Det ska vi definitivt prata om.

Barfota
Gör det verkligen någon skillnad? Ock vad har det med nervsystemet att göra. Massor! Precis som händerna har. Det kommer vi att prata om. Ock om hur du kan använda både händer ock fötter för att må bättre, bli mindre stressad, ha mindre ont ock bli starkare ock snabbare. Att med händer ock fötter lära dig att bli starkare ock snabbare. Inte träna, lära dig. Det ska vi också resonera om.

Föreläsningen på PriMaten i bilder from Pa Sandberg on Vimeo.

Kontroll – rädslan vi inte möter

Posted on 19 oktober, 2017

Att veta, vara tvärsäker, ha kontroll, begränsar vårt utrymme. Det är när vi tappar kontrollen ock inte övertygat vet svaret eller lösningen, som vi blir på riktigt uppmärksamma ock börjar känna efter.

Du är vilse. Utan GPS. Du börjar leta efter kända landmärken, eller titta efter solen för att räkna ut väderstrecken. Kanske stänger du av Spotify ock ropar du på hjälp, ock lyssnar uppmärksamt för att höra ifall någon svarar. Du ser dig omkring, uppmärksamt, för att hitta hem. Du gör det för att du måste.

Den som, omvänt, vet var den är, slutar lägga märke till. Första gången du kör bil till det nya jobbet, ser du dig för, du lägger förmodligen märke till trafikplatser, gatunamn ock riktmärken. Efter en vecka har du slutat titta. Du kör på autopilot.

Det är bra att det funkar så. Det hade varit besvärligt att lära om allting varje dag. Men i en värld där vi förväntas ha kontroll, förväntas veta eller åtminstone ha en klar åsikt för eller emot, blir det lätt för mycket av det oreflekterat goda.

Rätt eller fel
”Jag har börjat träna. Ock det är ju bra”, säger du kanske när du kommer in i mitt behandlingsrum. ”Bra för vad?” frågar jag. Svaret brukar dröja lite. ”Ja…för hälsan..?” brukar det komma. Eller något liknande. ”På vilket sätt då?” undrar jag, men där nånstans brukar dialogen bli luddig – ock då har vi inte ens kommit in på vilken sorts träning det är frågan om -, längre än så har inte har inte tankarna, eller uppmärksamheten, gått. Träning är bra för det säger alla ock det står i tidningen så det är med säkerhet sant… Okej. Men känns det bra? Ock vad är det du vill träna för att bli bra på (Det är ju själva definitionen av träning: att praktisera något för att förbättra en färdighet.). Ock blir du bättre? Har du känt efter? Eller bara tränar du?

Eller när någon frågar ”Finns det någon bra hemsida om grunderna i barfotafilosofin?”. Då blir jag förundrad. Jag går eller springer barfota mest varje dag, men jag har aldrig noterat att det skulle finnas några grunder, än mindre en filosofi. Visserligen är det inte ovanligt inom barfotatrenden med konceptuerade strategier, med olika tekniker som oftast heter nåt modernt ock obegripligt. Men så är det ju alltid med allt. Man förenklar ock plockar detaljer ur sina sammanhang ock kallar det för ”lösningen”, ”svaret” eller lite mystifierat ”hemligheten”. Det är bara att öppna vilken kvällstidning som helst: Fem tips, åtta tips, tolv tips som ger dig längre liv, plattare mage, högre lön ock mer sex. Ofta förankrat med ett medialt rungande ”Forskarna slår fast…” Att andra forskare slagit fast helt andra sanningar hör inte hit just då. Det skulle bara förstöra stämningen.

Att känna är neurologi
Men eftersom det nu finns olika tankar om hur man bäst springer barfota (vilket ju precis som ovan hänger ihop med varför man springer, ock varför man gör det barfota. Bra för vad, som sagt.) kan det ju inte heller finnas någon enkel filosofi. Mer än att ta av sig skorna, känna efter, ock se vad som händer. Svaret finns inte i handböcker, quick fixar, helgkurser, vetenskapliga rapporter eller på nördiga hemsidor (som den här). Där finns verktyg ock pusselbitar, i form av tips, erfarenheter ock ibland till ock med kunskap, att använda. Men att välja ock lära dig använda verktygen, ock lägga pusslet, får du göra själv. Med tålamod, uppmärksamhet ock vanlig mänsklig förvirring.

Det finns inga snabba lösningar, av det enkla skälet att utveckling sker genom lärande, ock lärande tar tid. Det är det som är att öva. Eller träna. Trial and error. Medan den som tagit turistbussen upp till utsiktsplatsen tar en bild att lägga ut på instagram ock säger ”Japp, då har vi sett det!” innan det är dags att åka till nästa sevärdhet, stannar klättraren, som kämpat sig upp för berget , upp ock betraktar, uppmärksamt, för att verkligen njuta av utsikten hon kämpat så för. Båda har varit på samma ställe ock sett samma utsikt, men deras erfarenheter av det är helt olika. Eller. Den ene har sett medan den andra har upplevt. Eller. Den ene har sett medan den andra har levt.

För.

Att leva är att uppleva (prova, lära, göra).

Att uppleva (prova, lära, göra) är att känna.

För att känna behöver man känna efter.

Ock för att känna efter, verkligen känna efter, är man tvungen att släppa på den där kontrollen, rädslan att tappa ansiktet, göra fel eller inte orka.

Det är i förvirringen ock osäkerheten vi känner efter på riktigt.

När vi inte har kontroll.

Ps. Det bäste fototips, på tal om instagram, jag någonsin fått var: ”Vill du fotografera hur det såg ut, eller hur det kändes att vara där?” Det fick mig att ta bättre ock mer levande bilder. Ock det fick mig att stanna upp ock känna efter hur det känns att vara där. Ibland så till den grad att jag inte bryr mig om att ta bilden.

friskvård hälsa träning zonterapi

Hälsa i siffror

Posted on 30 oktober, 2016

halsa-i-siffror-illustration-maja-larsson

Har du någon gång fått frågan om hur du mår, ock i huvet börjat rada upp ekvationer ock tabeller för att komma fram till svaret? Inte ofta, va? Ändå mäter vi mycket av det vi förknippar med hälsa i siffror.

Vi äter vitaminer ock mineraler ock följer RDI (rekommenderat dagligt intag). Vi räknar kalorier in ock kalorier ut utifrån genomsnittligt framtagna värden. När vi inte staplar kilometer i spåret eller vikter på skivstången så räknar stegräknaren antalet kliv mellan skrivbordet, kopiatorn ock fikarummet.

Doktorn mäter blodtryck, BMI ock kolesterol, vi kollar viktkurvor ock längdkurvor på barnen så de håller sig inom mallen. Ock så jämför vi med genomsnitt ock referenser, ock om allt är inom ramen för vad som anses normalt – friskt – så mår vi bra.

Du behöver inte känna efter en sekund. Bara kolla pulsklockan, vågen eller energitabellen på kexpaketet. Vem behöver sinnen ock eget förnuft?

Siffror = fakta?
Sanning ock hälsa i vår värld mäts med siffror. Fasta tal. Gränsvärden. Ock när det aktuella värdet inte är mätbart, så gissar vi: ”hur stark är smärtan på en skala mellan 1 ock 10?” Smärta går inte att mäta, särskilt inte som smärta kan ta sig så enormt olika uttryck. Det vet de flesta som legat på min behandlingsbänk. Det kan vara stickande, brännande, smärtande, ömmande. Det kan vara sköntont eller skitont. Men att mäta vilket går inte.

Din kaloriförbrukning är inte heller mätbar, åtminstone inte med en klocka. Den chansar friskt utifrån snittvärden uträknade på testpersoner som inte behöver ha något alls gemensamt med dig. Klockan träffar rätt lika ofta som en börsanalytiker med otur.

Prata aldrig vikt med dina barn
Jag läste den rubriken i en debattartikel. Prata aldrig vikt med dina barn. Varför skulle man överhuvudtaget prata vikt med med någon alls, ock inte hälsa? Visst, övervikt (hemska ord) är ett folkhälsoproblem. Men om vi lyfter på statistiktäcket kommer vi att se att övervikten är symtom, inte orsak. Den ökade (ock för all del även den minskade) kroppsvolymen kan ha olika orsaker. Den kan bli till olika sorters problem, men problemen följer inte statistiska snittvärden.

Ändå fortsätter vi kolla BMI ock viktkurvor. Ingen mår bättre av det. Ingen mår bättre av att bli jämförd med idealvärdena, oavsett om det är i modetidningen eller på läkarmottagningen.

Så vad vill vi att de där siffrorna ska säga oss? Att vi är normala? Att vi duger? Att vi inte duger? Att vi ska få dåligt samvete för att det vi åt innehöll för mycket eller för lite av något? Om vi presterat tillräckligt duktigt eller inte. Att vi måste bli starkare, smalare, snyggare…? Fitness- ock träningsindustrin har stor skuld i det här, men sjukvården hjälper till.

Syftet avgör
Den som tränar för att, ur ett strikt hälsoperspektiv, må bra behöver inga siffror eller tabeller, inga ”reps eller set”. Den som tränar för att må bra behöver inget kaloriförbrukningsvärde som ändå inte stämmer. Väldigt mycket träning idag bygger på kvantitet snarare än kvalitet. Vi räknar antal, vi räknar kilo, vi räknar distanser. Mer är bättre? Nja, att bli bättre på något behöver inte betyda snabbare eller mer. Det kan betyda just bättre. Visst, några är fokuserade ock noga ock putsar på teknik ock förfining. Men det vet inte pulsklockan, den räknar samma om du klumpigt slösar energi med tunga steg eller om du trippar lätt ock effektivt.

Den som tränar bara för att må bra, den gör det som är roligast, springer där det är vackrast, kör på så länge det känns bra, tar i lagom mycket ock äter nyttig, god mat ock inte bara nutretionsvärden, vitaminer, minerer ock muskelbyggande proteiner. Den som tränar bara för att må bra övar upp rörlighet ock naturliga rörelsemönster (Dit räknas knappast sittande maskinövningar eller bicepscurl). Den som tränar bara för att må bra, gör det med ett leende, ock skippar det dåliga samvetet över ett missat pass.

För den som har andra mål än att bara må bra, som att skaffa magrutor, umgås med gymkompsar, vinna SM-guld, spräcka skjortor eller brotta ner storasyrran gäller såklart helt andra regler.

barfota Leda stress

Leda

Posted on 21 oktober, 2016

höstfot-zonterapi-illustration-maja-larsson

Leda. Vad vore jag utan leda. Utrymmet mellan alla måsten där man hinner andas ock reflektera, känna efter, eller bara skita i vilket ock tänka att va fan.

Det är fredag. Men det struntar jag i. Det får vara fredag hur mycket det vill, med sina ”äntligen fredag!” ock ”TGIF”. Idag säger kroppen nej. Inte som att den är sjuk eller så. Den vill bara inte. Den vill inte springa hurtigt i skogen eller tänka på hållningen eller göra hälsosamma övningar. Sånt som ingår i min vardag.

Så jag byter ut löprundan mot en lufsig höstpromenad med hundarna. Jag tänder en pipa tobak, tittar på löven som faller ock tänker på sommaren.

Ohälsosamt hälsosam
”Röker du pipa? Jag trodde du var hälsosamheten själv?” sa en bekant förvånat. Ock ja, jag tror att jag är det. Hälsosam. Jag äter nyttigt, fastar emellanåt, springer skogen, mediterar ock försöker i allt leva som jag lär. Men ibland behöver man bara skita i vilket en stund. Ibland, för många av oss, tror jag att det är det hälsosammaste vi kan göra. Skita i vilket.

Jo, jag vet. Det är allt för många som gör tvärtom. Skiter i vilket mest hela tiden ock tar på sin höjd hand om sig några veckor efter nyårslöftena. Det här handlar inte om dem. Det handlar om oss som vill mycket, vi som är ”duktiga”, som skaffar rutiner som blir till (goda?) vanor som går av bara farten.

För det är det vanor gör. Går av sig själva. Utan att vi behöver tänka på dem. Utan att vi känner efter. Ock oreflekterad hälsosamhet är inte hälsosam. Att träna av vana, eller för att undvika det dåliga samvetet är lika onyttigt som att rutinmässigt dricka vin bara för att det är fredag.

Tom tid
Leda är viktigt. Tom tid. Utan distraherande TV-serier, instagramflöden, dammsugning eller onödigt small talk.

Leda.

Tom tid.

Som visar sig vara allt annat än tom. Om man bara ger den tid. Om man bara törs känna efter vad som känns där längst inne.

Lätt för mig att säga. Som inte har fasta arbetstider eller småbarn, som inte har en chef eller PT som kollar vad jag gör. Då är det lätt att ta sig tid. Då är det lätt att skita i vilket. Ock tänk om man inte vill? Tänk om man trivs med att häcken full?

Många bollar i luften…
Ja tänk om. Tänk om man bara tror att man trivs med full häck? För hur kan man veta det? Om man inte unnar sig att stanna opp ock känna efter, om man inte unnar sig ledan? Det går. Om man bokar av ett av de där mötena som man vet inte kommer att leda till något, eller om man stänger av TV:n ock facebook, eller tackar nej till middagen man inte är sugen på, om man skippar träningen ibland.

För tänk om. Tänk om den där träningen jag tränar för att det ska vara så bra för mig, inte är så bra för mig som jag tror? Tänk om det bara är ett inlärt beteende? Tänk om träningen blir en stress? Tänk om det är de där extra kilona runt magen som ger mig dåligt samvete för jag tror att jag blir friskare eller mår bättre om jag blir smal? Eller tänk om det är åldersnojan, att inte se ut som tjugo längre (eftersom man inte är 20 längre).

Förstå mig rätt, det är bra att röra på sig (även om massor av träning inte har ett smack med rörlighet att göra. Försök vara graciös med 50 kilos skivstång i händerna så får du se.). Men har du känt efter? Får det dig att må bättre? Eller blir det en kamp?

Vissa dagar är det en kamp att bara kliva ur sängen. Det är som det ska, ock ibland får man bita ihop. Men inte hela tiden. Inte varje dag. Ge dig själv tid att ta igen den där morgonen. Inte med schemalagd kvalitetstid. Utan med tom tid.

Med leda.

barfota fotarbete fötter zonterapi

Hög smärttröskel? eller Hjärnan i fötterna!

Posted on 16 juli, 2016

Snigel-pa-foten-illustration-maja-larsson

Stress ock oro sätter sig i kroppen. Ock det som händer i kroppen händer i fötterna. Så genom att klämma folk på fötterna är det inte så svårt att upptäcka kroppsliga spänningar eller blockeringar. Eller genom att springa barfota.

”Nej, jag kan inte gå barfota. Jag har alldeles för känsliga fötter!” Jag får höra det lite då ock då. Precis som om problemet satt i fötterna. För mig som gärna tar en tur med hundarna på en löprunda i skogen, alla tre föredrar skofritt, blir det bara alltmer uppenbart att det som känns i fötterna ofta kommer nån helt annanstans ifrån.

Hög smärttröskel
Det kan vara olika saker. För mycket jobb. Oro för framtiden. Rädsla för hur alla nya projekt ska gå. Trötthet. Eller rent fysiska skador eller åkommor (som ju också tenderar att dyka upp när man är stressad, oroad, rädd eller trött. Sicket sammanträffande) som ger kroppen fullt upp med läkning ock tillfrisknande. Men oavsett vad det är, så känns det i fötterna när jag springer barfota. När kropp ock själ är stark ock alert, är också fötterna pigga ock raska. Men ju mer skit i kroppen inklusive huvudet, desto mer gnäller fötterna över småsten ock rötter.

Lika tydligt är det på behandlingsbänken. Stressade fötter är ofta ömma överallt. Till en viss gräns; när stressen i kroppen når en viss nivå, smärtar inte fötterna alls. ”Ja”, säger kanske han på bänken, ofta med illa dold stolthet, som om det vore nåt bra, ”jag har ganska hög smärttröskel.” Bra är det inte, men fenomenet är inget konstigt. Svaret heter nervsystemet.

Nervsystemet
Detta invecklade system av hjärna, ryggrad, trådar, kopplingar, vätskor. elektricitet ock en oändlig mängd nervändar har massor av olika funktioner, allt från att känna smärta till att få armen att böja sig, allt från att hålla igång livsfunktioner som andning ock matsmältning, till att sätta samma aktiviteter ur funktion (t ex vid stress), allt från att ge oss handsvett när vi ska hålla tal till att göra oss röda i nyllet när något blir genant.

Nervsystemet gör så mycket mer än att sparka med underbenet när doktorn hamrar en på knät. Ock kopplingen till olika mentala tillstånd är tydligt. Det som idag går under allehanda diagnoser som utmattningssyndrom eller depression, var förr kort ock gott ”problem med nerverna”.

Hjärnan i kroppen
Alla dessa nervändar är ojämnt fördelade. Mest koncentrerade är de i ansiktet, kring genitalierna, i händerna ock – ja, just det – under fötterna. Neuronerna (nervändarna) under fötterna är del av ett helt system som man brukar säga styrs från hjärnan. Nervtrådar ock nervändar beskrivs ofta som sladdar som inte gör annat än att förmedla information, men allt mer tyder på att funktionerna är fler, att mängder av reaktioner, aktiviteter ock beslut fattas utan att huvudet är inblandat. Kort sagt, hjärnan (nervsystemet) sitter i hela kroppen.

När detta känsliga system blir överlastat av stress eller trötthet påverkar det inte bara huvudet utan hela systemet. Hela kroppen. Därför blir händerna svettiga när hjärnan är nervös. Därför får många ont i magen när oron sätter in. Därför blir nerverna i fötterna känsligare när systemet är överlastat. Åtminstone tills man når den där gränsen. När systemet lägger ner. Ock vi slutar känna saker. För att vi inte har tid att känna efter.

Ock vi får hög smärttröskel.

Det är ingen katastrof. Men det är en obalans som behöver balanseras. Så när jag tagit hand om mig – vilat, rensat, gråtit – så springer fötterna gladare. Ock efter en eller ett par behandlingar säger han med hög smärttröskel ”Aj!” Då har systemet vaknat till liv igen.

Det som händer i fötterna händer i kroppen.

Läs också:

Stolar är farligare än glasbitar

Huvudvärken från tårna

barfota fotarbete fötter hälsa zonterapi

Kan du vifta på tårna?

Posted on 21 februari, 2016

Vad gör vi med våra fötter egentligen? Ock kanske ännu viktigare, vad gör vi INTE med dem? Ock varför spelar det någon roll? Ock hur kommer det sig att vi så fullständigt ignorerar ock misshandlar det som bär upp hela vår kropp? Ock vad kan vi göra åt det.

Du har säkert sett det på TV eller Youtube. Någon som från födsel eller av andra skäl saknar armar, men som visar upp enastående färdigheter i att borsta tänderna, packa väskor, skriva ock kanske t o m spela något instrument. Inte för att jag vill ta udden av deras prestation, men det är faktiskt inte så att de övat upp extraordinära förmågor i brist på händer. Vi har alla samma förutsättningar att göra det där. Allas våra fötter ska klara det där egentligen.

Egentligen.

Det börjar redan med lära-gå-skor. Innan barnen ens på riktigt satt fötterna i marken, packar vi in deras fötter i nånting som är hårt ock platt, ock som tar bort allt det som fötterna är gjorda att åstadkomma. Från den dagen använder vi kanske femton procent av fotens kapacitet. Det. Är inte mycket.

Våra fötter innehåller en fjärdedel av kroppens alla ben. Drygt femtio stycken. Ett tjugotal muskler ock lika många senor i varje fot. Allt skulpturerat ock avstämt för att uträtta stordåd. Inte bara stå, gå ock springa rakt fram på plan mark, eller att kunna sparka, hoppa, vinkla, plocka ock lyfta saker. Många tusen nerver har förmågan att ana skiftningar i underlaget: lutningar, ojämnheter, temperaturskillnader, hårdheter eller mjukheter. Inget av det använder vi.

Snubbla på mattkanten?
Så när min mamma blir äldre får hon uppmaningen att ta bort trasmattan i köket. För att inte snubbla. Men hon snubblar inte för att mattkanten är för hög. Eller för att hon börjar bli gammal. Hon snubblar för att 85 procent av hennes fötter har slutat jobba.

Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock det som INTE händer i fötterna påverkar också resten av kroppen. Alla som varit gipsade vet vad som händer med den inkapslade kroppsdelen; den förtvinar. Musklerna försvinner ock rörligheten minskar. Ock det går fort. Så pass fort att rehabiliterande träning sätts in för att återfå den förlorade fysiken.

Någon annan får ta smällen
När gav du dina fötter rehab-träning senast? Trots att vi utsätter fötterna för samma behandling som den gipsade armen, får dom ingen chans till återhämtning. Få gym har styrketräning för fötterna. Man stretchar lårmuskler ock armbiceps, men fötterna går fortfarande instängda i något vi kallar för passform. Ock när vi får ont – för det får vi – i knän, höfter, benhinnor, ryggar, nackar, stretchar vi dom delarna ännu mer. Fast det inte ens är där problemet sitter.

För. mycket av det där som foten kan, som den är skapt att göra, det görs. Men när vi inte låter foten göra det, får nån annan ta smällen. Det brukar bli ett knä eller en rygg. Eller nacken. Ock nervsystemet. När alla de signaler som ska berätta för kroppshjärnan om miljö, underlag ock läge, signaler som ska avgöra hur hårt vi sätter i fötterna eller som ska reagera på något vasst, när dom signalerna uteblir, blir kroppshjärnan förvirrad, den förtvinar också i sin vaksamhet, ock börjar för säkerhets skull spänna muskler ock dra ihop sener. Vi blir stela ock får ont. Vi brukar kalla det ålderskrämpor. Eller överbelastning. Eller otur.

Det är det inte.

Kan du spreta på tårna?
Vi behöver inte se oss för. Eller skydda oss från allt underlag som inte är plant ock anpassat. Vi behöver inte högre klackar, mjukare dämpningar eller bättre ilägg i skorna. Vi behöver inte ens skor. Inte såna skor de flesta av oss använder i alla fall. Vi behöver återuppväcka slumrande funktioner. Vi behöver stärka ock mjuka upp. Många vuxna kan inte ens vicka på tårna. Än mindre spreta på dem. Dom sitter ju bara där, längst fram på foten, till ingen nytta. Synd, för dom kan ock vill massor av saker. Om vi bara låter dem.

”Det känns som jag fått mycket bättre kontakt med underlaget”, sa en patientkund efter sin första zonterapibehandling. Det är just det. Zonterapi gör mer än det, men behandlingen väcker det som slumrar, ökar rörlighet, genomströmning ock känsel. Det väcker kroppen, ock ofta ordinerar jag tågympa ock balansövningar. (Jodå, träningsprogram kommer, jag lovar.) Vi behandlar helheten ock vi behandlar på djupet. Därför kommer vi åt där andra behandlingar inte når hela vägen.

Men en verkligt bra början är att ta av sig skorna. Att känna efter. Att våga lita på fötterna. Dom kan mer än du tror. Mycket mer.

Kom igen. Hela din kropp kommer att tacka dig.

barfota fötter strumpor zonterapi

Ett nördigt inlägg om strumpor

Posted on 9 februari, 2016

Låt oss prata om strumpor. Det är ju mycket snack på den här sidan om fötter ock barfota. Gå barfota. Springa barfota. Ock bland barfotalöpare ältas det, paradoxalt nog, mycket om olika sorters skor: barfotaskor, five-fingers, Luna-sandaler. Men strumpor är det tyst om. Så tillåt mig bli lite partiskt nördig för ett ögonblick.

Man missar mycket av upplevelsen när man går med skor. Eller springer. Barfota ger en annan närvaro, det kickar igång nerverna som gör att fötterna snackar med hjärnan ock resten av kroppen.
”Men är det inte farligt? Är du inte rädd att trampa på något vasst?” Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan. Ibland är det inte ens en fråga.

Ock svaret är kort ock gott Nej. Ock Nej. Såhär: risken att jag kliver på nåt ock skadar mig finns men är liten. Ock ju mer jag är barfota, ju starkare fötterna tränas, ju piggare nerverna blir, desto mer vaksam blir både jag ock fötterna. Ock i jämförelse: att sitta sittande på en stol framför en skärm större delen av dagen är inte bara en större risk för skador ock krämpor, det är snarare en garanti för ryggbesvär, dålig blodcirkulation, huvudvärk, sämre andning, muskelstelhet ock annat som kommer i kölvattnet.

Men ändå.
Ibland är det lämpligt med skor. Synd bara att det är så svårt att hitta lämpliga skor. Dvs som fötterna mår bra av. Hårda ock trånga förvränger de flesta både fötter ock steg, om de inte som de ovan nämnda är mjuka, breda ock platta. Men om man nu fått tag på ett par gåvänliga dojor i hyggligt material, så kan man ju inte stoppa vilka strumpor som helst i dem, eller hur?

Så vad ska man ha?
Jag vill ha naturmaterial. Plast (nylon) ock liknande ämnen isolerar ock får mig att känna mig lika inkapslad som en lampsladd (prova att partaja loss på dansgolvet i en nylonskjorta så vet du vad jag menar. Det känns som att trassla in sig i ett blött duschdraperi, ungefär.)

Strumpor sitter ofta åt.
Precis som moderna skor så ska alla strumpor tydligen strama. Det är inte bra för nånting. Visserligen sitter strumpan förhoppningsvis där den ska, men den stryper. Har du märken efter strumporna på kvällen eller efter löprundan så sitter dom åt för mycket. Fördärvligt för huden, fotformen ock blodcirkulation. (Stödstrumpor är ett annat kapitel.)

Bomull är ett trevligt naturmaterial OM man kan hitta ekologiska. Men bomull suger åt sig smuts ock svett. Efter en dag eller max två i åtsittande skor luktar både fötter ock strumpor. I skor försvinner inte fukten ur strumporna som blir en perfekt grogrund för svamp ock annan goja. Ock sitter dom inte åt så kasar dom ner.

And the winner is
Lösningen för mig heter hemmastickade yllestrumpor. Det är ett lätt ock luftigt naturmaterial som håller formen utan att sitta åt. Ylle andas ock släpper ut vätska. Ylle är dessutom smutsavstötande ock behöver inte tvättas på långa vägar lika ofta som bomull som drar till sig smuts ock dålig lukt som en disktrasa.

Dessutom har ylle den härliga egenskapen att värma mer när det behövs än när det är varmt. Fråga mig inte hur det fungerar.

Nackdelar då?
Ja, dels kan dom vara svåra att få tag på. Vilket väl till stor del beror på den andra nackdelen: Dom är svindyra. Åtminstone om man vill ha dem handgjorda. Ock det vill man. Maskinstickade grejer inte är samma sak. Men uträknat i timpenning får man punga ut med några tusen för ett par riktiga, hemmagjorda, storleksanpassade strumpor (Med lite tur kan man hitta hemstickade strumpor på basarer o marknader för några hundralappar. Men skäligt betalt är det inte.).

Men prova att sticka själv. Det handarbetas för lite. Precis som fötterna behöver träna ock leka, så behöver händerna aktiveras. Ock då inte bara upp ock ner på ett tangentbord; det är ungefär lika nerv- smidighets- ock rörelsefrämjande för fingrarna som trappmaskinen på gymet är för höfter ock bäcken. Handarbete är dessutom en bra signal på stress: blir du stressad av handarbete är du förmodligen, ja, stressad.

Hur jag gör? Jag har egen specialleverantör. En billig. Jag får väl erbjuda henne några rejäla zonterapibehandlingar i gengäld. Däremot ritar jag på att tillverka mina egna löparskor. Men det är en annan historia.

Older Posts