Leda. Vad vore jag utan leda. Utrymmet mellan alla måsten där man hinner andas ock reflektera, känna efter, eller bara skita i vilket ock tänka att va fan.
Det är fredag. Men det struntar jag i. Det får vara fredag hur mycket det vill, med sina ”äntligen fredag!” ock ”TGIF”. Idag säger kroppen nej. Inte som att den är sjuk eller så. Den vill bara inte. Den vill inte springa hurtigt i skogen eller tänka på hållningen eller göra hälsosamma övningar. Sånt som ingår i min vardag.
Så jag byter ut löprundan mot en lufsig höstpromenad med hundarna. Jag tänder en pipa tobak, tittar på löven som faller ock tänker på sommaren.
Ohälsosamt hälsosam
”Röker du pipa? Jag trodde du var hälsosamheten själv?” sa en bekant förvånat. Ock ja, jag tror att jag är det. Hälsosam. Jag äter nyttigt, fastar emellanåt, springer skogen, mediterar ock försöker i allt leva som jag lär. Men ibland behöver man bara skita i vilket en stund. Ibland, för många av oss, tror jag att det är det hälsosammaste vi kan göra. Skita i vilket.
Jo, jag vet. Det är allt för många som gör tvärtom. Skiter i vilket mest hela tiden ock tar på sin höjd hand om sig några veckor efter nyårslöftena. Det här handlar inte om dem. Det handlar om oss som vill mycket, vi som är ”duktiga”, som skaffar rutiner som blir till (goda?) vanor som går av bara farten.
För det är det vanor gör. Går av sig själva. Utan att vi behöver tänka på dem. Utan att vi känner efter. Ock oreflekterad hälsosamhet är inte hälsosam. Att träna av vana, eller för att undvika det dåliga samvetet är lika onyttigt som att rutinmässigt dricka vin bara för att det är fredag.
Tom tid
Leda är viktigt. Tom tid. Utan distraherande TV-serier, instagramflöden, dammsugning eller onödigt small talk.
Leda.
Tom tid.
Som visar sig vara allt annat än tom. Om man bara ger den tid. Om man bara törs känna efter vad som känns där längst inne.
Lätt för mig att säga. Som inte har fasta arbetstider eller småbarn, som inte har en chef eller PT som kollar vad jag gör. Då är det lätt att ta sig tid. Då är det lätt att skita i vilket. Ock tänk om man inte vill? Tänk om man trivs med att häcken full?
Många bollar i luften…
Ja tänk om. Tänk om man bara tror att man trivs med full häck? För hur kan man veta det? Om man inte unnar sig att stanna opp ock känna efter, om man inte unnar sig ledan? Det går. Om man bokar av ett av de där mötena som man vet inte kommer att leda till något, eller om man stänger av TV:n ock facebook, eller tackar nej till middagen man inte är sugen på, om man skippar träningen ibland.
För tänk om. Tänk om den där träningen jag tränar för att det ska vara så bra för mig, inte är så bra för mig som jag tror? Tänk om det bara är ett inlärt beteende? Tänk om träningen blir en stress? Tänk om det är de där extra kilona runt magen som ger mig dåligt samvete för jag tror att jag blir friskare eller mår bättre om jag blir smal? Eller tänk om det är åldersnojan, att inte se ut som tjugo längre (eftersom man inte är 20 längre).
Förstå mig rätt, det är bra att röra på sig (även om massor av träning inte har ett smack med rörlighet att göra. Försök vara graciös med 50 kilos skivstång i händerna så får du se.). Men har du känt efter? Får det dig att må bättre? Eller blir det en kamp?
Vissa dagar är det en kamp att bara kliva ur sängen. Det är som det ska, ock ibland får man bita ihop. Men inte hela tiden. Inte varje dag. Ge dig själv tid att ta igen den där morgonen. Inte med schemalagd kvalitetstid. Utan med tom tid.
Med leda.
/