Fastefrukost, den femte dagen, söndag. Pressad citron ock varmt vatten. Ock en kopp kaffe. Kaffe. Det är inte renlärigt. Men vi gör som vi vill. Känner efter, provar, lyssnar på kroppen, ock gör som vi vill.
Det finns såklart massor av regler ock mallar för hur man fastar. Men med erfarenhet formar man sina egna rutiner. Man kan i alla fall göra det. Om man känner efter ock välkomnar förändring, istället för att bara komma på vad man tycker om ock mår bra av ock sen hålla sig till det. Då blir det en vana. Ock vanor funderar man inte på eller känner efter. Vanor går av sig själva. Det är det som är grejen med vanor.
Bra ock dåliga vanor
Men vi är ju i grunden föränderliga. Anpassningsbara. Ock lata. Mer lata än anpassningsbara, oftast. Därför brukar vanorna vinna. Både dom bra ock dom dåliga.
Så jag försöker känna efter. Ock med tiden – så här långt, i alla fall – gäller att höstfastan är snällare. På våren är det mer hardcore. Just när naturen växlar från dvala till spirande liv, när jorden ock träden går från inget till allt, gör vi detsamma med vår fasta; vi tömmer, blundar, samlar kraft ock startar om. Utan kaffe. Total utrensning. För att få utrymmet att känna efter. För att utmana sig själv ock testa sina gränser litegrann, men framför allt för att tömma ock starta om med en rivstart efter vinterns mörker.
När det är höst får man hjälpa till
Det är annorlunda nu. På hösten, när naturen kastar sitt döda yttre, kryper undan i ide ock gömmer sig för världen. Då låter vi fastan vara en energikick. Med lite kaffe. För njutningens skull. Kanske en smoothie eller en varmmixad tomatsoppa med chili. För att det är höst. För att orka med vintern. På våren kommer mycket energi utifrån, med ljuset ock livskraften. När det är höst får man hjälpa till.
Så vad känner man då, när man fastar ock känner efter? Tja det växlar. Som det ska. Vi är som sagt inga statiska varelser med statiska kroppar. Att uppnå status Q är att vara död. Vi förändras av tiden, ljuset, miljön, maten, livet, kärleken, sorgen, rädslan. Allt förändrar oss. Hela oss. Hela tiden.
Fast multitasking funkar ju ändå inte
Så det känns olika. Just nu känns det fantastiskt. Kroppen är alert, hjärnan är pigg ock fokuserad. Allt blir liksom klarare. Som att fastan gör huvudet mindre splittrat. Mindre multitaskat. Ock det är bra; all forskning ock erfarenhet visar att multitasking inte funkar: det vi gör blir sämre gjort ock stresspåslaget ökar. (Det är bara det att multitaskaren inte märker det.) Ock nej, det är inget vi kan kontrollera eller hantera. Stresspåslaget ökar. Punkt.
Så jag fokuserar. För tillfället på att skriva detta. Först med penna. På papper. Datorn distraherar. I datorn finns hela världen. På papperet finns bara mitt pennavtryck ock mina tankar. Med fokus ökar energin. Jag zoomar liksom ut ock ser mig, livet ock tillvaron ur ett nytt perspektiv. Varje fasta är mer än en att bara sluta vara täppt i magen; det är en utveckling, en mental förflyttning.
Ingen fasta är den andra lika. Ibland har det varit jobbigt. Den här gången är det lätt. Kroppen lär sig. Anpassar sig ock förstår att det som händer är något bra. Kroppen minns. Den minns att känslan efter fastan är oslagbar.
”Välkommen fastan”, säger kroppen. ”Gott att se dig igen!”
Ps. Läs mer om fasta i Fasta – det sitter mest i skallen, del 1. Också skriven dag 5, för 207 dagar sedan. Då var upplevelsen en annan.
/
