Okej, du kanske kan fånga dagen hit ock leva i nuet dit. Carpe Diem liksom. Men kan du känna efter? På riktigt? Det är faktiskt svåra grejer som kräver övning, tålamod, tid ock kreativitet. Ock en gnutta mod.
”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg” säger jag, klämmande på hennes fot. ”Har jag?” undrar hon förvånat. ”Nej, där har jag inga problem.” Jo, tänker jag, du vet bara inte om det. Veckan efter ser hon fundersam ut. ”Det är konstigt, jag har haft ont i övre ryggen ock axlarna sen jag var här förra gången.”
Hur kunde jag hitta det hon själv missat? Genom att känna efter. Det är mitt jobb att känna efter, upptäcka ock påverka. Det som borde vara det naturligaste i världen har blivit något som många helt glömt bort hur man gör. Känna efter. Varför är det så svårt? För att vi alltid är på väg, alltid måste något, alltid vill prestera ock har fullt upp med att duga. Vi må fånga dagen men vi gör det i farten. Då är det svårt att känna efter.
Vi är effektiva.
Vi torkar ur handfatet medan vi borstar tänderna, kollar nyheterna när vi äter, lyssnar bok när vi löptränar, ock köper kaffe latte to go. Så när vi biter ihop käkarna, drar upp axlarna, skjuter upp toabesöket till senare, rynkar pannan ock slår i hälarna mer för varje steg bara för att vi ska öka farten, så märker vi inte att det händer. För att vi inte hinner känna efter.
Vi sparar sekunder men förlorar mellanrummen. Mellanrummen mellan nu ock sen, mellan hit ock dit, mellan göra fort ock göra om. Synd, för det är i mellanrummen det händer. Det är där vi hinner tänka. Andas. Vara. Det är i mellanrummen vi får glädje av allt som vi har så bråttom till. Det är där vi hinner känna efter.
Så vi glömmer hur man gör. Tar en Alvedon ock kör på. Någon annan får tala om när vi mår dåligt, ock när vi känner oss sjuka litar vi mer på febertermometern än på kroppen. Den betvingade kroppen ger upp, tills någon säger: ”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg”, ock vi svarar: ”Har jag?”
– – –
Skor gör oss klumpiga
Det är faktiskt en mäktig känsla att springa barfota. I december. En känsla av närvaro. Kontakten med marken blir påtaglig på så olika sätt. Ock efter lite övning behöver jag inte se mig för så noga. Fumligheten efter ett liv i skor som tar bort all delaktighet av fotens muskler ock nerver blir mer ock mer till flexibel rörlighet där fötterna känner underlaget ock agerar därefter. Ungefär som när man lärde sig cykla, först vingligt ock koncentrerat ock JAG-KAN-INTE! till att rörelserna blev allt mer reflexmässiga.
Jag blir trött i fotmusklerna, det blev jag aldrig med löparskor. Då kändes lår ock vader. Men nu aktiveras hälsenor, tår ock mellanfotsben, ock nerverna är påpassligt kavata för att anpassa stegen efter lera, rötter, stenar ock vattenpölar. Överkroppen parerar för buskar ock grenar, ock jag hinner njuta av det vintriga solljuset ock känna de skiftande dofterna av skog. Kallt? Inte så farligt. Jag springer mig varm, ock dagens runda är inte så lång.
Hjärnan sitter i fingrarna
Efteråt är hela kroppen alert på ett sätt den aldrig kan bli på ett löpband eller i en roddmaskin. Jag känner mig som ett med min kropp, inte som en hjärna med vidhängande kroppsdelar. Min hjärna sitter lika mycket i händer ock fötter som i huvudet. Kroppen minns, ock kroppen agerar utifrån det, utan att blanda in intellektet.
Att springa barfota i december låter tokigt för många. Men den reaktionen är inlärd; barfota är man på sommaren. Möjligen. På vintern är det kallt, även om termometern står på 7 grader (bara marginellt kallare än i midsomras.) Fast det vet man ju egentligen inte. Inte så länge man inte har provat.
Inte så länge man inte har känt efter.
Läs gärna också:
Jaha. Då gör du inte om det igen
/
