Det finns så mycket man vill göra. Så mycket man borde. Kickar man söker. Samveten att lindra. Men ibland ligger de värdefullaste guldkornen närmare än man vill se.
När jag drömmer om att hoppa fallskärm blir jag svettig i händerna ock får svindel i magen. Jag lider av höjdskräck. Ock det är just det som är drivkraften; ska jag hoppa ska det vara för att övervinna, för att lära mig. Inte bara för att ha gjort det. Att hoppa en gång är inte intressant. Att öva, känna efter ock förstå är det som lockar – ock skrämmer – mig. Att lära mig mer, bättre.
Det är ganska längesen jag slutade längta till de stora resmålen. Till Eiffeltornet eller till pyramiderna vid Gize. Jag vill gärna uppleva Paris, lära mig stan, språket, kulturen. Ock visst, jag besöker gärna det berömda tornet också, men det kommer inte överst på Todo-listan. Inga såna saker finns överhuvudtaget på min att-göra-lista. Att se för att ha sett?
Vinterbad eller yogamatta?
När vintern kom hoppade jag i sjön. Minusgrader ock snö, ock jag fick slå mig fram genom isen. För att jag ville öva på att kunna slappna av. Andas stilla. Vi är ganska många som behöver öva på det. Att andas ock slappna av. Inget gymkort i världen, fitnesspass, dieter eller bantningskurer för beach -17 hjälper till med det. Att andas lugnt ock slappna av. (Visst, man kan öva på att andas ock slappna av utan att bada isbad. Men vattnet gör saker med kroppen som ingen yogamatta kan åstadkomma. Det är svårt att förklara teoretiskt, men det ger ett naturligt fokus, både fysiskt ock mentalt, som påverkar på längre sikt än bara under själva doppet. Dessutom är det faktiskt otroligt skönt.)
Varför lovar man saker inför det nya året? Eller sätter upp listor på sånt man ”måste” hinna med? Om vi känner efter (på riktigt känner efter. Inte bara faller för snabba nycker om ytlig tillfredsställelse) i våra sinnen ock våra kroppar, kommer vi att upptäcka vad som är bra för oss. Många skaffar gymkort så här efter nyår (Några använder det också. Ett tag i alla fall.). Men känner vi efter?
Leva livspusslet? Eller bara leva?
Om jag verkligen vill träna mer, vara snällare, må bättre, bli smalare, sluta med nåt eller börja med något annat, kan man ju undra varför det måste till ett löfte för att få det gjort. Eller vill vi inte egentligen? Tycker vi bara att vi borde? Vi fyller på med måsten ock borden i kalendern, men vad tar vi bort istället? Vi gör listor på sånt man ”ska” hinna uppleva, men har ingen sitta-still-ock-känna-efter-tid.
Vi delar upp livet i delar. Vardag ock stress för sig (Tillbaka till ”verkligheten”, som vi brukar säga). Fysisk aktivitet för sig (To become fit. Fit for what?). Ock avslappning för sig (Yoga, mindfulness ock meditation är grejen. Men bara på bestämda tider, tydligen.). Vad händer om vi försöker leva som homo sapiens ock göra alla tre samtidigt, genom att vara medvetna (mindfullness) om hur vi rör oss (fysisk aktivitet) för att leva våra liv (vardag. Eller verklighet, för all del.)
Lust eller rädsla
Jag har aldrig lovat mig själv att bada vinterbad, eller sluta snusa, eller springa barfota. Det har fått växa fram. Av lust ock nyfikenhet. Precis som andra saker jag gjort. Vissa bitar har blivit delar av mitt liv, min verklighet, andra har tynat bort ock försvunnit. Ock när jag utmanar mig själv gör jag det för att förändra, inte för upplevelsen allena.
Kanske lär jag mig hoppa fallskärm. För att utmana rädslan, denna starka kraft som ofta styr oss mer än lust ock nyfikenhet. Rädslan att inte duga, rädslan för vad andra ska tycka, för att inte hinna, för att inte passa in, för att säga ifrån. Rädslan för vad man får om man lämnar det man vet (tror?) att man har, rädslan för att bli äldre, rädslan för att våga vara den man är, rädslan för vad mamma ska säga eller för att räntan ska gå ner eller opp.
Eller rädslan för att känna efter. Att våga vara i våra kroppar ock sinnen istället för utanför (t ex på jobbet, i datorn ock i TV:n). Börja med att ta av dig skorna. Du kommer att känna massor. Själv avvaktar jag nog med Eiffeltornet ock fallskärmshoppningen. Jag har nog fullt upp ett tag till med att känna efter hur det är att vara människa. Homo sapiens.
För såna saker, som hur det är att vara människa, kan man inte läsa sig till. Eller gymma sig till. Eller lova sig till. Det kan man bara känna efter sig till. Ock om – jag säger bara OM – det skulle vara så att jag ska dö imorgon. Då är det knappast saknaden efter den aldrig upplevda utsikten från Eiffeltornet som kommer att uppta mina tankar.
Gott nytt år!
/