Kroppen minns. Allt det där ditt medvetna glömt, eller som du lämnat bakom dig som avklarat, botat, läkt eller som bara gått över av sig självt. Kroppen minns. Ock påverkar mer än man kan tror.
Utsikten är vacker från mitt kontor. Ängarna ock åkrarna ligger i vinterdvala, ock skogen därborta skyms av ett ymnigt snöfall. Jag skriver, tittar ut då ock då, ock drabbas plötsligt av längtan efter snus. Ljunglöfs Ettan var min följeslagare under nästan 30 år. Men nu är det snart fyra år sedan vi senast hade med varandra att göra.
Ock ändå, utan uppenbar anledning, är det här ock pockar på min uppmärksamhet. Jag tänker på alla de förändringar jag genomgått de senaste åren, på hur fysiska åkommor påverkat mitt psyke ock min själ, på hur mentala krumbukter fått kroppen att reagera kännbart. Ibland med smärta ock stelhet, ibland med rörlighet, värme ock kraft, som om den blev yngre istället för äldre.
Att man efter snart fyra års avhållsamhet plötsligt anfäktas av snuslust är kanske inte så konstigt. Efter 30 års bruk är vanan ock minnet ordentligt inpräntat. Men att det ytliga lilla brännmärke på ögonlocket som jag åsamkade mig själv när jag i tidiga tonår, under en berusning som antagligen inte var alls så kraftig som jag då intalade mig (min första tämligen snälla fylla), brände mig med en mycket tillfällig cigarett, att det märket plötsligt efter 30 år blossar upp med rodnad ock fnas tycker jag är mer anmärkningsvärt.
För tio år sedan kunde jag inte springa som idag. Benhinnor ock knän tog stryk, som jag trodde av hårt underlag ock fel skor. Under många år slet jag ut mina fotleder med stukning på stukning. Jag kunde inte ligga på rygg med armarna under huvudet utan att axlarna domnade. Vilda barnaår ock mycket idrottande tog ut sin rätt. Kotförskjutningar, snett bäcken, broskbildningar ock skadade diskar i nacken gav stelhet ock krämpor som sagts mig vara en naturlig del av åldrandet.
De senare år har jag utmanat mina tillstånd. Med insikt om varandets förgänglighet bestämde jag mig för att må så bra jag kan. På alla plan. Fysiskt, mentalt, känslomässigt, andligt. Jag ville justera fysiska felställningar, äta bättre, stressa mindre, älska mer. Jag ville ta itu med rädslor ock hämningar ock slippa smärta. Allt på en gång. För allt hänger ihop.
Det har kostat på, det har det. Att rannsaka sig själv ock titta inåt känns. Men det har gett resultat. Under processen har kroppens nerver ock celler liksom gått baklänges genom livet, lager efter lager, ock väckt upp gamla glömda härdar, vänt ut ock in på dem ock rensat ut, bit för bit.
Bagaget blir allt lättare att bära. Krämpor lättar. Jag springer oftare ock längre nu när jag sljutat sträva efter det. Jag bestämmer nu. Över kroppen. Inte tvärtom. Det går. Om man känner efter. Lyssnar. Om man känner tillit. Så det är så jag jobbar. Med hela kroppen. Ock själen.
Vad vill då det uppblossande gamla brännmärket säga mig? Jag vet inte säkert än. Men jag ser det som en utrensning av gammalt skräp, många lager ner. Gammal skam, kanske. För att jag varit onykter ock bränt sig med en cig som 14-åring var inget jag berättade för mor ock far. Jag ljög om det där märket. Ock lögner sitter också kvar. Tills man tar itu med dem.
Så mamma, så här var det det gick till egentligen, om du nu nånsin trott något annat. Nu vet du. Ock jag kan bocka av den grejen också från utrensningslistan.
Ock snussuget? Det gick över. Jag behöver inte snus för att känna mig trygg. Inte nu längre.
/
