Jag undrade hur det skulle funka att gå i ”vanliga” vinterskor, nu när snön hastigt förlamade Stockholm. Svaret var enkelt: det gjorde det inte.
Det har varit en lång sommar ock varm höst. Jag har kunnat gå barfota eller nästan barfota eller med tunna flexibla skor länge. Mina fötter har blivit starkare, bredare ock rörligare. Men när jag nu skulle besöka huvudstaden som låg under snö ock is, vågade jag inte chansa. Mina gamla vinterkängor – de enda skor jag har kvar med någorlunda traditionell uppbyggnad med upphöjd häl, styvt ovanläder ock hård räfflad sula med skarpa kanter – åkte fram.
En bra grej
En bra grej: jag frös inte. Kängorna är fordrade, täta ock varma. Så pass att jag klarat mig i arktiskt klimat. Så kallt är det dock inte i Stockholm.
Resten var mest skit. Det är inte skon i sig som är dålig, den uppfyller nog alla intentioner ock syften. Men när intentionerna ock syften är fel, blir det inget bra i alla fall.
Dåligt fäste
Sorry skoälskare, men det finns ingen doja som ger bättre fäste än en bar fot. Precis som en hand sluter sig kring det den ska greppa, kan foten forma sig ock ta tag i underlaget. Det spelar ingen roll om skosulan är räfflad som vinterhjul till en Scania-traktor för att få bättre grepp. Greppet blir inte bättre. Räfflade sulor greppar lös snö, men stadens gator är skottade ner till bara isen. Där hjälper inga räfflor. En hård skosula blir som en plastpulka under en barnrumpa, den glider som fan!
Inte ens jag går barfota i stan när det är snö ock is, men ju tunnare desto bättre. Det håller foten rörlig ock därmed också varm.
Dålig känsel
Ju tjockare sula, desto mindre kontakt med underlaget. Ock det är den kontakten som skapar balans ock säkerhet. Det är kontakten med marken som skickar signaler till hjärnan om vad som händer där nere, ock hjärnan svarar med direktiv om rörelse för att hålla balansen. Jämför med att försöka skriva en inköpslista, laga mat eller rätta till slipsen med boxhandskar så fattar du nog vad jag menar.
Men kanske var det bara jag som var ovan? Kanske har jag glömt hur man gör när man går på stadens hala gator i formade skor. Jag såg mig omkring. Nej, det var inte bara jag. Ingen kunde gå ordentligt. De flesta låste fast knän ock höfter i onaturliga rörelsemönster. De flesta spände sig för att inte trilla, istället för att röra sig följsamt. Kroppen kan parera det som händer under fötterna. Under förutsätting att den känner vad som händer under fötterna.
När jag springer i skogen, bland stockar ock stenar, i mossa ock snö, aktiveras hela kroppen. Jag springer stadigt ock är aldrig nära att trampa snett. Jag landar mjukt ock känner mig lös ock ledig efteråt. De hårda sulorna på mina kängor, däremot, viker sig för varenda ojämnt isspår i stan. Idag har jag ont i kroppen efter alla stela rörelser.
På måndag kommer mina nya vinterdojor med mjuk sula som det går att röra sig i. Sen kommer jag trippa lätt förbi er i mellan snödrivorna. De gamla skorna (som inte är alls gamla) ger jag jag till någon mindre kräsen men bättre behövande än jag. De värmer ju, trots allt.
Så nej, det är inte vädrets ock fel att du halkar ock slirar på trottoaren. Det är inte underlagets fel att promenaden ger ömma fötter eller trött rygg.
Ock det är inte bara skornas fel heller. Inte bara. Men eftersom de ofta lurar oss att tro att de hjälper oss, när sanningen ofta är den motsatta, får de bära en stor del av skulden.
Tips:
- Känn efter. Öva på att lita på fötterna.
- Titta framåt, inte neråt. Att se sig för när du går gör att du kröker nacke ock rygg framåt. Det gör dig stel ock orörlig. Risken att du får ont eller blir trött i axlar, ländrygg, höfter ock lår är stor.
- Köp inte skor för nordpolen om du ska ha dem i stan.
- Skor som värmer ock skor att gå i är svårt att förena. Fundera på vilket som är viktigast. Att gå värmer fötterna i sig.
/