Det är första dagarna efter sommarlovet. Eller semestern. Det går inte fort. Jag tittar på högarna av papper, böcker ock planeringar. Jag skrollar bland mail ock allt annat i datorn som ser ut som jobb, ock jag försöker få hjärnan att tala om för mig vad jag ska göra med allt det där. Det går. Men det går sakta.
Egentligen börjar jag inte förrän om två veckor, inte på riktigt. Då tar jag emot gamla ock nya patientkunder i nytt behandlingsrum. Men det är en del som ska förberedas ock startas upp. Ny lokal, ny inredning, ny estetik. Nya kurser som ska gås, böcker som ska skrivas, föreläsningar som ska utvecklas.
Skönt att ha ett par veckor att komma i fas. Sätta igång. Få upp farten. Allt det där som folk brukar kalla för att ”komma tillbaka till verkligheten”. Vad som gör den delen av livet verkligare än andra delar förstår jag inte. Som om vila, att ta hand om sig, njuta av naturen, må bra, umgås, som om det vore på låtsas?
Pang på, bara
Jag lämnar min djungel för att återigen gå på stadens gator, som en vanlig man. Ock där är de. De färdigsemestrade. De som dykt rakt in i sin ”verklighet”. Pang på, bara. Pang på sitter den där, den strama hållningen, de jäktade stegen, rynkan mellan ögonbrynen, den spända käken, de hårt knutna skorna. Allt det där som ger krämpor som de kommer till mig med, som de vill att jag ska lösa; sömnproblemen, utslagen, smärtan i axeln eller det där diffusa som läkarna inte hittar nån orsak till.
Kollektiv puls
Det är svårt, det där, för det är en kollektiv puls. Ungefär som när du utan att egentligen lyssna börjar trumma takten till butiksmusiken medan du köar till kassan, fastän du inte ens gillar låten. Ock somliga har som jobb att spä på det ytterligare. Effektivitetskonsulterna. De med mantran som ”Tid är pengar”, ”Få mer gjort” eller ”Öka din inkomst med fem enkla steg”, mantran som ska locka mig till kurser ock föreläsningar där jag ska lära mig fylla kalendern ännu mer ock schemalägga umgänge med dem jag älskar. Kvalitetstid, kallas det visst.
Samtidigt manar politikerna till uppstramning för en effektivare skola. Fler skoltimmar, mer läxor och nya betygsskalor ska öka barnens lust att lära, och mer matte ska höja produktiviteten och rädda landets position i världsekonomin. Ge oss bara fler utarbetade ingenjörer med magsår så löser sig allt. Det är som att vi tror att allt vi gör i vår form av samhälle är rätt. Funkar det inte gör vi inte annorlunda, vi gör mer av samma.
Mer = bättre?
Jag suckar och tar en icke alls produktiv men ack så effektiv klunk av kaffet som jag omsorgsfullt malt och kokat. Att dricka kaffe effektivt innebär nämligen att känna efter och njuta av varje sörpling, inte att klunka i sig några deciliter framför datorn. Varför krånglar vi till allt så, tänker jag. Pressen att prestera och uppnå andras mål och krav leder sällan till ett lyckligare liv. Vi ökar tempot, multitaskar och effektiviserar, men får vi mer gjort? Ock gör vi överhuvudtaget rätt saker?
Jag låter skallen hasa sig sakta framåt genom förvirringen. Ställa om sig i sin egen takt. Ta sig tid att tänka efter. Ge mig tid att känna efter. Utan stämpelklocka. Odisciplinerat, ja visst. Men de flesta jag känner, inklusive jag själv, är bättre på att jobba än på att vila. Prestation blir viktigare än välmående.
Eller illusionen av prestation. För att göra mycket är inte detsamma som att få mycket gjort. Vi behöver ställtid. Många av de viktigaste besluten fattar man med fötterna på skrivbordet. Helst barfota. Ibland är ingenting det mest effektiva man kan göra. Så jag fyller på kaffet ock nynnar för mig själv:
”Måndag gör jag ingenting…
…ingenting…
…ingenting…”
/