Browsing Category

stress

Leda

Posted on 21 oktober, 2016

höstfot-zonterapi-illustration-maja-larsson

Leda. Vad vore jag utan leda. Utrymmet mellan alla måsten där man hinner andas ock reflektera, känna efter, eller bara skita i vilket ock tänka att va fan.

Det är fredag. Men det struntar jag i. Det får vara fredag hur mycket det vill, med sina ”äntligen fredag!” ock ”TGIF”. Idag säger kroppen nej. Inte som att den är sjuk eller så. Den vill bara inte. Den vill inte springa hurtigt i skogen eller tänka på hållningen eller göra hälsosamma övningar. Sånt som ingår i min vardag.

Så jag byter ut löprundan mot en lufsig höstpromenad med hundarna. Jag tänder en pipa tobak, tittar på löven som faller ock tänker på sommaren.

Ohälsosamt hälsosam
”Röker du pipa? Jag trodde du var hälsosamheten själv?” sa en bekant förvånat. Ock ja, jag tror att jag är det. Hälsosam. Jag äter nyttigt, fastar emellanåt, springer skogen, mediterar ock försöker i allt leva som jag lär. Men ibland behöver man bara skita i vilket en stund. Ibland, för många av oss, tror jag att det är det hälsosammaste vi kan göra. Skita i vilket.

Jo, jag vet. Det är allt för många som gör tvärtom. Skiter i vilket mest hela tiden ock tar på sin höjd hand om sig några veckor efter nyårslöftena. Det här handlar inte om dem. Det handlar om oss som vill mycket, vi som är ”duktiga”, som skaffar rutiner som blir till (goda?) vanor som går av bara farten.

För det är det vanor gör. Går av sig själva. Utan att vi behöver tänka på dem. Utan att vi känner efter. Ock oreflekterad hälsosamhet är inte hälsosam. Att träna av vana, eller för att undvika det dåliga samvetet är lika onyttigt som att rutinmässigt dricka vin bara för att det är fredag.

Tom tid
Leda är viktigt. Tom tid. Utan distraherande TV-serier, instagramflöden, dammsugning eller onödigt small talk.

Leda.

Tom tid.

Som visar sig vara allt annat än tom. Om man bara ger den tid. Om man bara törs känna efter vad som känns där längst inne.

Lätt för mig att säga. Som inte har fasta arbetstider eller småbarn, som inte har en chef eller PT som kollar vad jag gör. Då är det lätt att ta sig tid. Då är det lätt att skita i vilket. Ock tänk om man inte vill? Tänk om man trivs med att häcken full?

Många bollar i luften…
Ja tänk om. Tänk om man bara tror att man trivs med full häck? För hur kan man veta det? Om man inte unnar sig att stanna opp ock känna efter, om man inte unnar sig ledan? Det går. Om man bokar av ett av de där mötena som man vet inte kommer att leda till något, eller om man stänger av TV:n ock facebook, eller tackar nej till middagen man inte är sugen på, om man skippar träningen ibland.

För tänk om. Tänk om den där träningen jag tränar för att det ska vara så bra för mig, inte är så bra för mig som jag tror? Tänk om det bara är ett inlärt beteende? Tänk om träningen blir en stress? Tänk om det är de där extra kilona runt magen som ger mig dåligt samvete för jag tror att jag blir friskare eller mår bättre om jag blir smal? Eller tänk om det är åldersnojan, att inte se ut som tjugo längre (eftersom man inte är 20 längre).

Förstå mig rätt, det är bra att röra på sig (även om massor av träning inte har ett smack med rörlighet att göra. Försök vara graciös med 50 kilos skivstång i händerna så får du se.). Men har du känt efter? Får det dig att må bättre? Eller blir det en kamp?

Vissa dagar är det en kamp att bara kliva ur sängen. Det är som det ska, ock ibland får man bita ihop. Men inte hela tiden. Inte varje dag. Ge dig själv tid att ta igen den där morgonen. Inte med schemalagd kvalitetstid. Utan med tom tid.

Med leda.

hälsa living in the fast lane Livspusslet stress

Handbok i att tänka själv

Posted on 13 oktober, 2016

När vi inte längre hinner känna efter hur vi mår, när vi stressar för att hinna till den avslappnande yogan, när insikten att maten vi äter påverkar vår hälsa kommer som en vetenskaplig överraskning, när vi behöver appar i våra smarta apparater för att träna, springa, må bra ock, ja fan, för att andas. Då vill jag skriva en sån. Handbok i att tänka själv.

”Ta en andningspaus.” säger iWatch på armen med ett pling. Den ger sin ägare två alternativ: ”Andas” eller ”Senare”. Jag, som inte äger ett dylikt tekniskt vidunder, undrar vad som händer om man väljer det andra förslaget. Senare. Ock jag tänker på den stressade kvinnan som så väl behövde varva ner, men som avfärdade all hjälp med att ”Jag har inte tid att må bra!”

Så visst, jag ser poängen. Många är så ofantligt stressade att de glömmer andas. De får en påminnelse av klockan, av appen, av PT:n, en hjälp för stunden. Men allvarligt talat, vi missar något här. Vi påverkas att, ock tillåter oss, att lämna ifrån oss fler ock fler av våra grundläggande mänskliga förmågor.

Att känna efter
Varför slutar vi med det? För att vi inte har tid? För att vi inte litar på vad vi känner? För att det är läskigt? För att glömt hur man gör? Vi kan egentligen. Hela vår kropp är ett stort system av sensorer som registrerar ock tolkar oändligt många intryck. Tillsammans bildar de mönster som går att tyda.

Vi kanske sover lite dåligt. Ryggen ömmar efter en dag på jobbet. Spända axlar, kanske till ock med lite spänningshuvudvärk på det. Morgonirritation i trafikrusningen. PMS:en blir värre. Till råga på allt får vi ont i knät när vi springer. Det är inte otur. Inte ens hudutslagen, parkeringsböterna eller relationsproblemen är otur eller dålig tajming. Vi hade kunnat se det komma.

Normalproblem?
Men vi gör inte det. Huvudvärk, sömnsvårigheter, magproblem, stelhet, nackspärr ock dåligt humör är bara något som ska bort, eller som avfärdas som ”sånt man har, det har ju alla”. Nej, det har inte alla. ”Men det är ju så livet ser ut”, får jag höra. Är det? Varför gör det det? Har vi valt det? Eller har vi lämnat ifrån oss ansvaret? Har vi stängt av våra förmågor att leva som vi mår bra av?

Alla tankar ock känslor sätter sig i kroppen. Alla. Stress, oro ock rädslor manifesteras i spända käkar, orörliga bäcken, stressmagar, stängda bröstkorgar, kortare andning ock hudutslag. Väldigt många av våra moderna sjukdomar har stress som påverkande faktor (Jodå, kolla i vilken medicinsk handbok som helst. ”Stress kan förvärra symtomen”, står det ofta. Tydligare än så kan det inte uttryckas om något som inte är direkt mätbart.)

Vad ska folk tycka
Ock när vi bryter ner det hela, det som vi lite slarvigt sammanfattar som stress, så har det ytterst sällan en enskild orsak. Det är inte ”mycket på jobbet” som är problemet. Livspusslet, säger någon annan. Ja, snarare det. Men varför? Vad är det som gör livspusslet så svårt? Ock vem lägger dit alla måste-pusselbitar? Chefen?

Vi gör det för det mesta själva. Vi gör det för att vara någon till lags. Vi gör det för att duga, för att passa in, för att få bekräftelse eller kärlek. Vi gör det för att slippa konflikter eller jobbiga känslor. Ock dom där andra kan vara vänner, kollegor, föräldrar, syskon, grannar, makar, eller kanske dom där som vi inte ens känner. Vi gör det för att, ”så gör man ju”.

Så gör man ju. Vem är ”man”? Åt vilka har vi lämnat över mandatet att bestämma över våra liv, om vi inte lever som vi vill utan som ”man” gör? ”Man” är någon annan, en oidentifierbar grupp som vi ändå tillhör. ”Jag” eller ”vi” är konkretare. Jag ock vi förpliktigar, kräver ansvar ock ställer till svars.

Vi kan, vi har förmågan att ta ansvar för hur vi mår mer än vi tror. Ock egentligen är det inte så svårt. Det förutsätter att vi rensar lite bland alla måsten, det förutsätter att vi funderar på för vems skull vi lever som vi gör; vad försöker vi bevisa? Ock det förutsätter att vi tänker själva, att vi törs ock tar oss tid att känna efter, ock tänker efter vad det som känns betyder.

I grund ock botten handlar det bara om det. Om att känna efter. Ock om att tänka själv. Hos mig börjar vi med en energiboost, lite balans mellan spänning ock avslappning ock lite nya tankeperspektiv. Sen får du hjälp att känna signalerna. Att känna vad din kroppocksjäl kan göra om du bara låter den. Välkommen!

Ock när mat-ock-sov-klockan eller appen påminner om andningen, då är inte ”senare” något alternativ. Bara så du vet.

fForskning reflexologi smärta stress zonterapi

Femprocentsvärlden

Posted on 6 oktober, 2016

När det forskas på zonterapi är det framförallt inom två områden: smärtlindring ock stress. Inom båda fälten har studier visat på god effekt. Inte så konstigt, då båda dessa områden hänger ihop. I båda fallen handlar det ju om ”nerverna”.

Det kommer inte hända ofta. Att jag inleder en text med att hänvisa till forskning. Jag ska strax förklara varför. Men först det där om stress ock smärta. Först det där om nerverna.

Förr sa man att folk hade problem med nerverna. Om de inte var kvinnor. Kvinnor kunde vara hysteriska också. Men män hade problem med nerverna. Idag, när vi utvecklat en mer sofistikerad, ock inte minst mer lukrativ diagnostik, är begreppen fler. Utbrändhet, depression, utmattningssyndrom…

Same same but different
Gemensamt för flera av diagnoserna är att de ofta föregås av tillstånd som inte ännu (men snart) är medicinskt klassade, som till exempel stress, oro, bekräftelsebehov, kärlekstörst, mindervärdighetskomplex, rädsla, duktig-flicka-syndrom ock prestationsångest. Ock alla dessa kan dra iväg åt olika håll. Följden kan bli nån av diagnoserna ovan, men det kan lika gärna resultera i IBS, astma eller fibromyalgi. Eller mer diffusa symtom som sömnproblem, spända ock stela muskler, hudutslag, ryggvärk eller PMS-besvär.

Självklart är det fler faktorer som spelar in. Men knyter vi ihop symtomen ock diagnoserna ovan, ock silar ner det, så finns stress ock smärta med som gemensamma nämnare ock ofta bidragande faktorer. Knyter vi ihop det ser vi att olika problem ofta hänger ihop, även om de är till synes olika.

Smärta är inget tillstånd.
Smärtan du känner finns inte i den del av kroppen som gör ont. Smärtan är en signal, eller flera. När något händer, låt oss säga att du hugger dig med en yxa i foten (inget allvarligt, det blev bara ett ytligt jack), så kommer nerverna där nere att skicka en budkavle uppåt i benet. Vid varje synaps lämnas budet över till nästa nervtråd. Så fortsätter det upp till hjärnan.

Där skickar talamus vidare informationen. Den kollar med hjärnbarken, hippocampus ock några andra för att bestämma hur de ska tolka ock agera på signalen. Om hjärnan kommer fram till att det här är farligt så skickar den smärtsignaler, bara för att tala om för oss att vi måste ta hand om oss. Här spelar rädslan stor roll. Är vi rädda för att det ska vara farligt kommer vi antagligen att känna mer smärta. Kroppsminnet är en annan faktor. Har vi upplevt det här tidigare? Var det farligt då?

Andra nerver aktiverar andra sinnen. Smekningar inger trygghet medan andra sensorer helt enkelt håller koll på oss ock vår omgivning. Står jag upp? Är det varmt eller kallt? Är underlaget ojämnt? Alla dessa signaler, kemiska ock elektriska, trängs med direktiv från hjärnan: ”Mer blod till matsmältningen”, ”Dra bort handen från elden!”, ”Slappna av”, ”Spring för livet!”

Problem med nerverna?
Allt det här händer i samarbete med det hormonella systemet som också skickar signaler till kroppens delar ock organ. Det finns inget status q. Det finns ingen balans. Det är ett ständigt gungande mellan för mycket av det ena o för lite av det andra. Aktiviteten är konstant.

Det är bara det att när vi stressar, eller oroar oss, eller är rädda (olika sidor av samma sak) sätts det normala gungandet ur spel. För i fara – ock det är vad stress är; en reaktion på fara – är inte matsmältningen viktig. Inte såret i foten heller. Eller nervcellernas sinnrika kommunikation med hjärnan. Det enda som är viktigt är att klara krisen.

Så vi spänner musklerna, slutar andas, håller oss vakna, tarmarna slutar jobba ock vi är beredda att springa eller slåss. Det funkar ett tag. Men till slut blir det kortslutning i systemet. Orken tar slut samtidigt som hormoner ock nerver börjar löpa amok; vi reagerar känslomässigt, får raseriutbrott, börjar gråta. En del förlorar känseln, andra får ont överallt.

Kommer på köpet
Allt det här möter jag hela tiden, i olika former. Ibland lindrar vi symtomen. Ibland sätter vi igång livsförändringar. Man får som man vill. Men jag blir inte förvånad när studier ”bevisar” att zonterapi lindrar stress ock smärta. Det är bra. Mycket bra. Men det finns ett men. Ock ett ock. Ocket är att stressen ock smärtan – ”nerverna” – innefattar så mycket. Orsakar eller bidrar till så många olika åkommor ock tillstånd. Jobbar vi med det kommer mycket annat på köpet.

Menet är det samma. Att allt hänger ihop. En av bristerna med vetenskaplig forskning är att den begränsar. Det ligger i forskningens natur att plocka isär det som sitter ihop, ock försöka förklara det del för del. Det ger viktig detaljkunskap men inte hela sanningen, eftersom det är sambanden som är grejen, orsaken. Inte de enskilda delarna. Ingen del i kroppen jobbar för sig själv. Ingen.

Vad är det vi inte vet?
”Vi känner till fem procent av all materia i universum”, sa en rymdforskare jag lyssnade på. Fem procent. 95 procent känner vi inte till. Den finns där men vi vet inte vad det är eller vad den gör. Man behöver inte läsa mycket vetenskaplig litteratur för att inse att samma sak gäller på flera områden. Människokroppen, till exempel. Vi vet att tarmen innehåller mängder av bakterier, men bara ett fåtal har vi koll på. Vi har bara skrapat på ytan till näringslära ock vad som händer i kroppens ämnesomsättning. Att hormoner är viktiga har vi förstått, men hur dom egentligen samverkar har vi mycket begränsade begrepp om.

För att inte tala om hjärnan. Så man bör vara försiktig med ”fakta”. I en femprocentsvärld är okunskapen större än kunskapen. I en femprocentsvärld är det vanskligt att lita mer på bevis än på egna upplevelser. Prova att lägga ett 3000-bitarspussel där det fattas 2850 bitar. De 150 bitar vi har är intressanta ock bra ledtrådar. Men de är inte ”sanningen”. Sanningen får man gissa sig till; ”Vad är det vi inte vet?”

Så jag fortsätter jobba på helheten. På sambanden jag ser ock upplever. Jag läser forskningen, drar slutsatser ock lyssnar på andras. Jag provar, testar ock drar nya. Visst, jag behandlar smärta ock stress, var för sig ock tillsammans. Men zonterapi är mycket mer än så. Jag lovar.

Ungefär 95 procent mer är så.

hälsa stress träning

Skönhet ock hälsa

Posted on 22 augusti, 2016

Man ska inte blanda ihop saker ock ting. Särskilt inte om man är ett apotek. För apotek är ett ord, en institution som förpliktigar. Eller borde göra.

Jag har varit där förr, på just det här apoteket. Rubriken på väggen är på inget sätt ny. ”Skönhet ock hälsa”. Det har använts så länge så det låter som en enhet. men det är det inte. Långt därifrån. ”Det är ju bara ett uttryck. Det är ju bara ord”, säger kanske någon. Ord är inte så bara, säger jag ock tar historien som exempel. Historien är full av ord som människor slängt sig med av slentrian, utan att förstå dess effekt. Förrän efteråt.

Jag tittar närmare på hyllan under rubriken. Där finns Vaselin, Brunutansol, Nattkrämer, Dagkrämer – speciellt utvecklade för kvinnor, Smink, Sminkborttagningsmedel, Filler, Ögonkrämer, Anti-age-vitalising-krämer, Ansiktsolja – för extra lyster, Krämer för spänst ock fyllighet…

Bara skönhet
Jag tittar en gång till, för att hitta hälsoartiklarna. Jag hittar inget. Bara skönhet. Jag vet inte om jag tycker att något av det där egentligen gör människor så mycket vackrare, men det är en smaksak. Men det gör dem definitivt inte hälsosammare. Tvärtom, många gånger.

Jag läser en tidningsrecension av en bok som vill skildra det ohälsosamma i hälsohetsen. Där står att läsa om fettsugning, botox ock andra skönhetsbehandlingar. Kravet att vara smal ock passa in i rådande skönhetsideal. Ock jag undrar vad det har med hälsa att göra.

Sexpack ock samvete
Jag tänker på kvällstidningsrubrikerna som dyker opp ibland. Om faran att leva för hälsosamt. Ortorexi kallas det. Att träna för hårt ock äta för snålt för att uppå något med sin kropp som är värt att visa opp. Fitnessideal med sex-pack på magen, strama biceps ock putande rumpa. Eller för att känna sig duktig ock slippa prestationsångesten om man missar ett pass. Sorry, det har inte heller med hälsa att göra.

De allra flesta som tränar gör det inte för att må bra. De allra flesta tränar för att bli snygga. Smärta. Smala. Unga. För att duga. Eller för att rättfärdiga bullen, godispåsen eller vinflaskan. ”Because I’m worth it”. Precis som om vi måste göra oss förtjänta av att njuta.

Fuck det mätbara
Ock många blandar ihop just utseende ock vikt med hälsa. Inte så konstigt, när till ock med sjukvården använder BMI som nån slags friskhetsmått. Övervikt är ett samhällsproblem, eller kanske snarare ett symtom på samhällsproblem. Ock de som rör sig för lite ock äter för onyttigt är än så länge ofantligt många fler än de som gör det motsatta (ortorektikerna). Så rör på er ock ät nyttigt. Gör det! Men gör det för att må bra. Utan våg.

Skenet bedrar
Mönstret är tydligt. Problemet är inte de som vill undvika socker ock mjöl eller dom som springer en extra mil i skogen. Problemet är inte de som håller sig tråkigt nyktra eller fastar eller missunnar barnen läsk. Problemet är att vi gör en himla massa saker för att, enligt givna mallar ock kriterier, duga. Problemet är att vi tränar av en orsak ock låtsas att vi gör det av en annan. Problemet är att vi blandar ihop yta med innehåll. Problemet är att det har blivit viktigare att verka må bra än att verkligen göra det.

Det blir tomt. På låtsas. För – om floskeln ursäktas – skönhet kommer inifrån. Om du mår bra, om du UNNAR dig att må bra istället för att unna dig ”att synda”, om du tar dig tid att känna efter, tid att sova gott, om du väljer de bra relationerna istället för de dåliga, om du gör det du vill ock inte det du tror du måste, om du kan andas utan andningsövningar ock hinner dricka kaffe med ett leende, om du springer i skogen för att det är skönt – helst barfota, då blir du snygg. Hela vägen.

Tage Danielsson visste. Han snodde en dikt av Gustav Fröding, skrev om den ock satte kärnfullt ord på alltsammans:

”Strunt är strunt, och snus är snus,
om än i gyllne dosor,
men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor –
en vacker vers som blev till grus,
en illusion som brast,
ty rosor i ett sprucket krus
kan vara utav plast.”

effektivitet Sommarlov stress tillbaka till verkligheten

Den kollektiva pulsen

Posted on 16 augusti, 2016

Det är första dagarna efter sommarlovet. Eller semestern. Det går inte fort. Jag tittar på högarna av papper, böcker ock planeringar. Jag skrollar bland mail ock allt annat i datorn som ser ut som jobb, ock jag försöker få hjärnan att tala om för mig vad jag ska göra med allt det där. Det går. Men det går sakta.

Egentligen börjar jag inte förrän om två veckor, inte på riktigt. Då tar jag emot gamla ock nya patientkunder i nytt behandlingsrum. Men det är en del som ska förberedas ock startas upp. Ny lokal, ny inredning, ny estetik. Nya kurser som ska gås, böcker som ska skrivas, föreläsningar som ska utvecklas.

Skönt att ha ett par veckor att komma i fas. Sätta igång. Få upp farten. Allt det där som folk brukar kalla för att ”komma tillbaka till verkligheten”. Vad som gör den delen av livet verkligare än andra delar förstår jag inte. Som om vila, att ta hand om sig, njuta av naturen, må bra, umgås, som om det vore på låtsas?

Pang på, bara
Jag lämnar min djungel för att återigen gå på stadens gator, som en vanlig man. Ock där är de. De färdigsemestrade. De som dykt rakt in i sin ”verklighet”. Pang på, bara. Pang på sitter den där, den strama hållningen, de jäktade stegen, rynkan mellan ögonbrynen, den spända käken, de hårt knutna skorna. Allt det där som ger krämpor som de kommer till mig med, som de vill att jag ska lösa; sömnproblemen, utslagen, smärtan i axeln eller det där diffusa som läkarna inte hittar nån orsak till.

Kollektiv puls
Det är svårt, det där, för det är en kollektiv puls. Ungefär som när du utan att egentligen lyssna börjar trumma takten till butiksmusiken medan du köar till kassan, fastän du inte ens gillar låten. Ock somliga har som jobb att spä på det ytterligare. Effektivitetskonsulterna. De med mantran som ”Tid är pengar”, ”Få mer gjort” eller ”Öka din inkomst med fem enkla steg”, mantran som ska locka mig till kurser ock föreläsningar där jag ska lära mig fylla kalendern ännu mer ock schemalägga umgänge med dem jag älskar. Kvalitetstid, kallas det visst.

Samtidigt manar politikerna till uppstramning för en effektivare skola. Fler skoltimmar, mer läxor och nya betygsskalor ska öka barnens lust att lära, och mer matte ska höja produktiviteten och rädda landets position i världsekonomin. Ge oss bara fler utarbetade ingenjörer med magsår så löser sig allt. Det är som att vi tror att allt vi gör i vår form av samhälle är rätt. Funkar det inte gör vi inte annorlunda, vi gör mer av samma.

Mer = bättre?
Jag suckar och tar en icke alls produktiv men ack så effektiv klunk av kaffet som jag omsorgsfullt malt och kokat. Att dricka kaffe effektivt innebär nämligen att känna efter och njuta av varje sörpling, inte att klunka i sig några deciliter framför datorn. Varför krånglar vi till allt så, tänker jag. Pressen att prestera och uppnå andras mål och krav leder sällan till ett lyckligare liv. Vi ökar tempot, multitaskar och effektiviserar, men får vi mer gjort? Ock gör vi överhuvudtaget rätt saker?

Jag låter skallen hasa sig sakta framåt genom förvirringen. Ställa om sig i sin egen takt. Ta sig tid att tänka efter. Ge mig tid att känna efter. Utan stämpelklocka. Odisciplinerat, ja visst. Men de flesta jag känner, inklusive jag själv, är bättre på att jobba än på att vila. Prestation blir viktigare än välmående.

Eller illusionen av prestation. För att göra mycket är inte detsamma som att få mycket gjort. Vi behöver ställtid. Många av de viktigaste besluten fattar man med fötterna på skrivbordet. Helst barfota. Ibland är ingenting det mest effektiva man kan göra. Så jag fyller på kaffet ock nynnar för mig själv:

”Måndag gör jag ingenting…

…ingenting…

…ingenting…”

Avslappning insomnia sömnlöshet stress

Det bästa rådet

Posted on 29 maj, 2016

Hand-ock-fotarbete-illustration-maja-larsson

Han sov dåligt, sa han. Vaknade o snurrade med tankar som for kors ock tvärs över kudden. Det var inte bara det. Andra krämpor, såna som brukar komma när man stressat för länge, fanns också.

Det brukar komma som hudutslag eller migrän. Somliga får problem med magen. Muskelspänningar är vanligt, ock ibland ställer de, spänningarna, till med mer än bara stelhet. Ofta, särskilt om man levt med stressen eller oron eller rädslan ett tag, kan man känna av lite av varje.

Jobbet eller livet?
Så var det för honom, han med sömnproblemen. Det var lite mycket på jobbet, sa han. Mycket tidspress. Deadlines med krav på korrekthet. Ock det var ofta jobbet som snurrade i skallen på nätterna. ”Fast”, sa jag, ”är det jobbet som sätter pressen? Eller är det du?”
Han tittade på mig när jag fortsatte: ”För behovet att prestera kom inte med jobbet, eller hur? Du var sån redan innan.”

Han nickade ock tänkte efter. Vad var det han försökte bevisa, ock som han försökt bevisa så länge han kunde minnas? Ock för vem?
”Men jag är inte säker på om jag trivs med det här jobbet egentligen,” sa han, men menade egentligen att han visst var säker, att han inte gillade sitt arbete. ”Orsaken kanske sitter i mig, men den orsaken triggas igång av pressen på jobbet. Det är ett bevisarjobb.”

Men det kan man ju inte leva på
Jag tog hans vänstra fot i mina händer ock lät fingrarna leta sig fram. Den var spänd, precis som resten av kroppen. Beredd. Ständigt beredd.
”Vad skulle du pyssla med om du fick drömma utan begränsningar? Vad skulle göra dig glad? sa jag för att försöka hitta en öppning. Han tänkte efter. Sen log han lite försynt.
”Jag älskar att rita ock måla. Mest med kritor”, sa han med ett snabbt tillägg: ”Men det kan man ju inte leva på!”

”Vad gör du på nätterna när du inte kan sova?” frågade jag efter en stunds tystnad, samtidigt som jag bearbetande den spända delen av hans högerfot som korrelerade med hans lika spända nacke.
”Jag försöker låta bli att tänka på jobb ock sånt som jag ändå inte kan lösa mitt i natten. Sen blir jag arg på mig själv för att det inte går. Det är inte särskilt produktivt.”

Sånt man mår bra av
”Då har jag ett förslag”, sa jag. ”När du inte kan sova går du upp ock ritar. Du somnar kanske visserligen inte för det, men du gör något du blir glad av. Istället för att tänka på det där jobbet som du inte tycker om. Du skapar positiv energi, vänder på den negativa spiralen, ock när du ritat dig utmattad, somnar du med bilder ock färger. Sånt man mår bra av.”

Han lutade sig tillbaka ock log. Han såg vart jag ville komma. Att vi behöver lägga energi på sådant som gör oss glada, inte bara på sånt som vi tror att vi måste, eller som vi tror att andra förväntar sig av oss. Vi behöver tänka efter på vad som gör oss glada. Kanske har vi glömt, för att vi försökt göra viktiga saker alldeles för länge. Då brukar det funka att tänka bakåt. Vad blev man glad av när man var liten? Eller yngre?

”Ja”, sa han. Sen sa han det igen: ”Ja.” Ock han fortsatte leende: ”Det var ett väldigt bra råd. Det ska jag göra.”
Ock jag tänkte att ”Ja. Det var det faktiskt. Det kan ha varit ett av de bästa råd jag har gett.”

För övrigt kan man visst leva på att rita ock måla.

Less is more stress välbefinnande zonterapi

Häcken full?

Posted on 14 januari, 2016

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

Jag är inte bara zonterapeut, jag är ineffektivitetskonsult också. För effektivitet är ett konstigt ord. Det betyder lite olika saker beroende hur man vänder ock vrider på det. Men i slutänden hamnar vi oftast i fällan att likställa effektiv med att göra mycket. Det är tokigt.

Så våra försök att vara effektiva resulterar ofta i stress ock stigande press på att hinna mer. Ibland för att på riktigt få viktiga saker uträttade, ibland bara för att ge det intrycket; fåfängan ock vårt behov av andras uppskattning kan inte överskattas.

Från början handlade det om pengar. Vi jobbade på ackord ock kontrollerades av tidsstudiemän. Sen kom stämpeluren ock reglerade vårt arbete efter tid istället för resultat, ock tidsstudiemännen byttes efterhand ut mot effektivitetskonsulter som skulle förbättra det ekonomiska resultatet med hjälp av diagram, nycklar, metoder, personlighetstester, omorganisationer, regler ock logistiska krumbukter. Inte så konstigt då att vi förknippar stress med arbete.

Men det är inte helt sant. Att jobba mycket är sällan huvudorsaken till stress. Det är när vi försöker vränga oss för att få ihop alla delar av livet, ock prestera på alla plan, som det kör ihop sig. Vi hittar på fler lösningar för att maximera tiden, fylla scheman med allt från möten till egentid (sicket konstigt ord.) ock kvalitetstid (ännu konstigare), ock göra allt utan att försaka något. Utan att fatta att den ekvationen är omöjlig.

Tiden är full
Tänk så här: vår tid är full från början. Ingen syssla är ingenting. Vi vilar för att orka, vi söker förströelse framför tv:n, kanske för att fly från alla måsten. Vi tränar för att bli starka. Eller snygga. Vi tar ett glas vin för att kunna slappna av. Eller för at det är gott, som vi säger. Eller för att umgås. Som vi säger. Allt vi gör är inte bra, men allt leder till något. Allt fyller vår tid.

Så när vi lägger till moment kommer det till slut att rinna över. Eller gå sönder ock läcka. Som en full papperskorg under diskbänken, där vi trycker ner lite till fast påsen redan är full. Det går ett tag. Likasamma gör vi med vår tid. Vi lägger dit måsten ock krav ock sånt vi vill ock sånt vi tror förväntas av oss. Så vi köper gymkort, åker på konferens, firar mer jul när släkten växer, skyndar till yogan, skjutsar ungar, köper halvfabrikat ock robotdammsugare (för att spara tid), multitaskar, slarvar, håller oss uppdaterade, gillar olika, får dåligt samvete för att vi inte använt gymkortet… Vi lägger till, utan att fundera på vad vi ska ta bort istället.

More is less
Vi tror vi har kontroll. Ock när magen eller sömnen sviktar, när förkylningarna kommer slag i slag, när migränen eller hudutslagen kommer, när knän ock ryggar värker ock det gör ont när muskler brister, då skyller vi på otur. Fast det egentligen handlar om att vi lagt till utan att ta bort, att vi fyllt på det som redan var fullt. För att duga. Eller för att prestera. Eller för att vi aldrig blir nöjda.

Vi behöver inte fler lösningar. Vi behöver inte mer. Vi behöver mindre. Effektivitet är inte att göra fler saker. Effektivitet är att göra rätt saker. Ock ibland är den rättaste ock mest effektiva saken att göra ingenting. Ibland är ineffektivitet effektivt. Det är då vi får möjlighet att känna efter. Tänka efter. Fundera på vad som är på riktigt viktigt.

Ju långsammare du går, desto mer lägger du märke till.

Behöver du hjälp med din stress ock dina stressymtom? Skicka ett mail eller kontakta min facebook-sida så bokar vi en tid.

Older Posts

Newer Posts