Browsing Category

Motorik

Löpning eller springning?

Posted on 8 november, 2017

Jag hjälper ofta människor att springa men är ingen löpcoach. Helt enkelt för att jag arbetar med hälsa för homo sapiens i fokus. Löpning är träning. Ock träning i sina mest utbredda former har inte mycket med grundläggande hälsa att göra.

När Christoffer McDougall’s succébok Born to run började sprida sig, spirade en ny gren på det moderna löparträdet. Inte bara skulle man springa längre ock i naturen. Skorna skulle vara minimalt uppbyggda ock helst obefintliga, ock löpningen, eller springningen, skulle utföras så naturligt ock ursprungligt som möjligt. (Självklart kan något ursprungligt ock naturligt inte benämnas futtigt ock flackt i stil med ”att springa i skogen”. ”Ultramaraton” ock ”Traillöpning” blev nya, mer catchy benämningar.)

Jag har verkligen inget emot löpning i någon form. Tvärtom. Men när det kommer till naturlighet, så innehåller träningsformen löpning, som de flesta andra träningsformer, en massa moment som inte har särskilt mycket med ursprung ock naturlighet att göra, helt enkelt för att dom ofta går tvärs emot vår biologiska ock neurologiska blueprint, dvs den grundform ock funktion vi fått genom evulotionen. Undertiteln på Born to run-boken lyder ”Jakten på löparens själ”. Löparens själ, som jag ser det, ligger i springandet, inte i löpträningen. Låt mig förklara.

Naturlig löpning
Låt oss anta att McDougall’s tes stämmer. Den om ursprungsmänniskan som sprang för att jaga. Långt ock länge, för att trötta ut bytesdjur som på korta sträckor lätt sprang ifrån sin jägare, men som saknade homo sapiens uthållighet. Den är en plausibel tanke, ock sett till människans fysionomi verkar det troligt att våra anpassade förfäder såg mer ut som lätta maratonlöpare än som kvarg-stinna body builders, oavsett vad fitness-industrin vill få oss att tro.

Vi kan inte veta exakt hur dom sprang när dom jagade. Men vi kan lista ut en del saker dom INTE gjorde:

Dom hade knappast skor. Skor, hur tunna de än må vara, försvårar springandet, helt enkelt genom att stänga av de neurologiska nervsignalerna. Skor har samma effekt på fötterna som tandläkarbedövningen på tungan. Det ökar skaderisken, ock skador hotar jaktlyckan.
Dom hade ingen pulsmätare. Förmodligen hade dom dissat den ens om den funnits. Dom kände efter för att uppskatta lagom tempo. Med kroppen.
Dom sprang olika. Inga bestämda distanser, ingen tidtagning, inget val av terräng. Dom sprang där bytet sprang, i det tempot som behövdes för stunden. Då är anpassning viktigare än teknik.
Dom tog inte ut sig. I jakten var det viktigt att spara på krafterna. Ock trötta springare springer sämre. Att ta ut sig i onödan kunde äventyra hela middan.
Dom spände inte bålmusklerna. Spänd bål försämrar rörligheten i bröstkorgen. Då kan man inte andas så bra.
Dom tävlade inte. De samarbetade för att göra alla till mätta vinnare. Förmodligen lekte dom ibland. Precis som barn som lär sig via lekande. Kanske tävlade dom i leken. Men mer av lust än av mätbar prestation.
Dom sprang inte i onödan. Dom vilade. Dom vilade allt dom kunde. Dom vilade sig i form (En väldigt effektiv men ack så försummad träningsform även för dagens springare. Det är nämligen inte i första hand bristen på träning som gör oss stela ock flåsiga, det är för mycket av fel saker, t ex stress ock mat.)
Dom behövde inte speciella kläder. Dom sprang som dom stod.

Alltså. Dom löptränade inte. Dom sprang. Kände efter, lyssnade på kroppen ock sprang. Ock gick. Ock hoppade. Utan stretching, tabeller, kilometertider, vetenskapliga rön eller minsta tanke på att vara vältränad. Däri ligger skillnaden. Springaren leker när löparen tränar. Springaren känner efter när löparen tänker på tekniken. Springaren carpar diem när löparen presterar. Springaren springer som det faller sig när löparen har ett mål.

Vad, hur ock varför
Syftet avgör både vad man gör ock hur man gör det. Varje moment utöver själva springandet förtar vår neurologiska input: skor släcker känseln i fötterna, hörlurarna stänger av de ljud som ger hjärnan en fullödigare bild av omgivningen. Även mätandet påverkar. Vår uppmärksamhet är begränsad. Ju mer fokus vi lägger på tempo, distans ock teknik, ju mer vi tar i, desto mindre klarar vi av att känna efter vad vi gör ock hur vi gör det. Ock begränsad sensorisk respons stressar nervsystemet.

För att inte tala om den stress som ofta följer i prestationskraven, oavsett om de handlar om att slå rekord, vara snygg naken eller bara kunna bocka av i duktighetskalendern. Bara det att ordet stressfraktur är en medicinsk term borde väl säga oss något.

Poängen är att det finns olika sätt att röra på sig, olika sätt att träna, ock olika sätt att springa. Ock att naturligt springande inte har mycket med teknik, prestation ock mätning att göra. Snarare beror ”naturligheten” lika mycket på varför du springer som på hur du springer. Vill du bli en bättre löpare så ska du träna för det. Men naturligt springande är något annat. Inte bättre, inte sämre. Bara något annat.

Motorik Nerver Rörelse sensomotorik

Intuition ock neurologi

Posted on 4 oktober, 2017

Intuition-neurologi-illustration-maja-larsson

”Du sätter fart på läkande processer i kroppen. Du har en stark intuitiv känsla för vad som får igång dessa processer. Dina behandlingar stärker och lyfter!” sa hon. Jag tackar ock sträcker på mig. Men ”intuitiv känsla”? Vad är egentligen intuition?

Det händer att jag inte kommer ihåg. När en kund kommer för andra gången, ock jag inte minns vad vi gjorde första gången. Jag läser behandlingsnoteringarna, men i skallen är det blankt. Tills mina händer tar tag om hennes fötter. Då minns jag. Händerna minns.

Flummigt? Jo, vid en första anblick, kanske. Men om vi stannar upp ock fördjupar oss lite i hur vi fungerar fysiologiskt så blir det inte så konstigt. Då ser vi att inte bara det som händer i fötterna händer i kroppen. Detsamma gäller våra händer; det som händer i händerna händer i kroppen.

Kroppshjärnan
Våra händer ock fötter är kraftfulla sinnen, proppade med olika nerver. Nerver i ett perifert nervsystem som blir ett centralt nervsystem som blir en hjärna som är en del av en kropp. Men funktionellt är det inte olika saker. Det är olika delar av samma. Nerverna är en del av hjärnan. Hjärnan är en del av kroppen ock kroppen klarar sig inte utan hjärnan.

Vi säger att vi tänker med hjärnan. Men vänta lite här. Vad är en tanke? Ingen vet. Vi tänker för att förstå livet ock världen. Men tänkandet i sig är ett verktyg som vi inte vet vad det är. Vi vet inte hur det fungerar. Ingen har lyckats ge någon särskilt tillfredsställande definition av livet heller. Så. Vi använder ett verktyg vi vet relativt lite om för att förstå ock sätta ord på…allt?

Knappast. Det allra mesta har vi ingen aning om. Ock den tänkande delen av hjärnan är trots allt relativt liten (Lyssna på mer om det i Sagan om den uttråkade nervcellen). Resten av hjärnan, som vi också bara har rapsodiska aningar om vad den pysslar med, jobbar på alldeles av sig själv, utan att vi märker vad som händer.

Kunskap eller bara information?
Men den jobbar. Hela tiden. Ock aldrig ensam. Det räcker att någon snuddar din fingertopp med sin fingertopp så sätts massor av processer igång. Signaler skickas fram ock tillbaka, information värderas ock sorteras ock direktiv om agerande utfärdas. Det är i detta som det mesta av vår ”kunskap” sitter.

För teoretisk kunskap är i sig ganska värdelös. Den sätter ord (så gott det går) på det praktiska. I slutänden är det vad vi är: praktiska. Vi gör saker. Tankar hjälper oss att första de enklare delarna av vad vi gör, ock att tänka ut andra sätt att göra det på. Men det senare tillhör ovanligheterna. Vi gör saker av vana, som vi alltid gjort, för att det är enklast. För att det skulle vara allt för omständigt att tänka ut ock lära om varje dag när vi klev ur sängen.

Vanan är ett exempel på hjärnans syfte; att underlätta görandet (Det grundläggande syftet för hjärnan är just rörelse. Det är en grundläggande skillnad mellan växter ock djur). En tänkt tanke är bara en tanke, oftast full av ord, tills den blir den del av en rörelse, en del av kroppens förståelse (Det är detta vi kallar lärande).

Det är först då du kan manövrera dig genom ett mörkt rum med hjälp av fötter ock händer, öron ock näsa. Du behöver inte tänka orden som benämner vad som står i vägen. Kroppen vet. Om den har lärt sig.

Händerna minns. Ock fötterna
Så mina händer vet. Dom minns. Ock jag försöker medvetet låta dom analysera, minnas ock förstå, utan att till en början begränsa dem med ord. Nerver ock sinnen talar andra språk, ock den kommunikationen fungerar bäst om jag inte försöker lägga mig i. Istället tänker jag i bilder ock sammanhang, snappar opp ock sorterar. Sen, efteråt, sammanfattar jag i ord, ord som jag plockar ur allt jag läst ock lärt eller gjort förr. För att förstå. Ock för att kunna förklara.

Men innan dess förstår hjärnan ock kroppen ändå. Intuition? Eller neurologi? Att veta hur man ska göra saker utan att alltid tänka först är en förutsättning för överlevnad. Att bara göra. Ock känna efter. Att kunna lita på att kroppen vet mer än vad jag kan sätta ord på. Det är egentligen inte flummigt alls. Det är bara så vi fungerar. Neurologiskt. Fysiologiskt. Logiskt.

Ock när jag lägger mina fingertoppar på dina fötter ock tår, så händer det omvända samtidigt; Det som händer i dina fötter sätter igång processer som…

ja, du fattar.

motion Motorik Rörelse träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 7 – Så. Behöver vi träna?

Posted on 30 mars, 2017

Syftet med den här serien har inte varit att säga nej till träning. Tvärtom. Vi lever i en stillasittande värld, i en civilisation som på många sätt bryter ner oss. Vi behöver röra på oss. Men begreppet träning har fått en ikonisk, mytifierad ställning i vårt samhälle.

Man måste träna. Även om det är tråkigt. För blodtrycket. För utseendet. För att orka med vardagen (?). För musklerna. Mot åldern…

Eller?

Nej, man måste inte träna. Man måste definitivt inte ha tråkigt när man gör det. Ock man måste framför allt inte ha dåligt samvete för att det inte blir av.

Men vi behöver röra på oss. Vi är homo sapeins, ock homo sapiens rör på sig. Det är vad homo sapiens gör. Framför allt springer homo sapiens. Det är antagligen det mest naturliga en homo sapiens kan göra. Homo sapiens vill vara smidig, rörlig ock flexibel, kunna sitta obesvärat på golvet, gå på olika underlag utan att snubbla eller halka, med en anpassad balans mellan snabbhet, styrka ock uthållighet.

Homo sapiens känner efter
Homo sapiens känner efter. Känner efter ock justerar, utvecklar ock lär nytt. Inte för att bli så svettig ock trött som möjligt av löpningen, utan tvärtom, för att kunna springa lätt, långt ock smärtfritt. De flesta av oss har glömt bort det. Vi lufsar, eller joggar, med tunga steg ock lurar kroppen att tro att den springer. Såklart den tröttnar.

Som jag skrivit tidigare så finns det massor av anledningar att träna massor av saker. Men att bara ”träna” för tränandets egen skull finns det inte mycket bra med. Den mänskliga kroppshjärnan vill vara aktiv, inte bara monotont röra enskilda kroppsdelar. Den vill komma fram, komma längre, ha roligt, göra bättre, elegantare, smidigare.

HUR – inte bara ATT
Den mänskliga kroppshjärnan vill känna efter HUR den rör sig, inte ATT den gör det. Titta på barn som leker på en badplats. Se hur deras rörelse, deras fotisättning ock vilka muskler de använder, skiftar med underlaget. När det springer från den mjuka sanden eller gräset, till den hårdare träbryggan ändras steget utan att de behöver reflektera över det.

De flesta vuxna har stängt ner sin kroppshjärna, eller i alla fall slutat lyssna på den, så vi vågar inte ens försöka skutta ock leka, med risk för att sträcka oss, snubbla eller – ännu värre – se fåniga ut. Vi håller oss till begränsade ock begränsande rörelser på plana ytor ock anpassade områden.

De hoppande, skrattande, snurrande, dykande busungarna på äventyrsbadet får, i motorisk mening, bättre ock mer allsidig träning än simmaren som borrar ner huvudet i vattnet ock crawlar längd efter längd.

Att söka det svåra
Barnen på lekplatsen som springer, hoppar, skrattar, går, klättrar ock springer igen, utvecklar styrka, stabilitet ock balans som landsvägslöparen i dämpade skor aldrig kommer nära. Barn söker det svåra. Går balansgång för att det är vingligt, springer på isen för att det är halt. Som vuxna gör vi oftast tvärtom.

Barn kan. Utan PT. Ända tills vi ber dem sitta fint på stolar eller följa regler för hur man rör sig, t ex på fotbollsplanen, regler som vuxna har bestämt. Vi kan också, vi vuxna. Egentligen. Om vi bara vågar använda hela kroppshjärnan ock känna efter. Om vi skiter i lite regler ock gör som vi vill.

Ock vi kan påta i trädgården, plocka blåbär, bygga friggebodar, skotta snö, hoppa hage till jobbet, stå på tå vid kopieringsmaskinen, göra meditativa andningsövningar på toa, klä om favoritfåtöljen ock gå mer barfota.

Ock vi kan träna. Om vi vill. Om det är kul. Om det gör oss glada. Utan att nödvändigtvis räkna kalorier, kilo eller distanser. För hälsosam träning är kul. Ska vara kul. Hälsosam träning aktiverar mina sinnen, när jag känner efter, utvecklar ock lär nytt, istället för att bara repetera – längd efter längd – det jag redan kan. Det är därför barfota på gräs ger kroppen så mycket mer än skodd på vattenpassräta golv; det händer något under fötterna. Ju rörligare fot, desto rörligare kropp.

Var sak har sin tid?
Men det är vardagen det handlar om. Låt oss säga att du tränar fyra timmar i veckan. Två löpprundor ock två pass på gymet. Däremellan tränar du kontorsstolssittande i, säg, 30 timmar per vecka, med allt vad det innebär för hållning, andning ock blockerade blodflöden. Ingen PT i världen kan ändra de proportionerna. De fyra timmarna må göra nytta. Men förändringen ligger i mellanrummen. I vardagen.

Vi delar upp saker. Gör var sak för sig. Jobb är jobb, träning är träning, avslappning är avslappning… Men det går att ändra på rutiner ock vanor. Det går att stå eller sitta rörligare. Det går att jobba ock slappna av samtidigt. Man kan andas utöver att göra andningsövningar på yogapasset. Tänk så mycket tid det skulle spara.

Det finns så många sätt att röra sig, vart ock ett bra på sitt sätt. Förutom att det kan vara ett sätt att prestera eller vinna, kan det vara ett sätt att umgås. Andra kan springa ensamma flera mil om dagen, springa för att njuta, andas, uppleva. Träning kan vara ett sätt att ändra lata vanor. För mig är träning skogslöpning, qigong, balansträning ock olika rörelseövningar (t ex Spiral stabilisering). Men det är lika mycket att finna rörelse ock välmående i vardagen. Det är ju ändå där jag är mest.

Hitta ditt eget sätt. Men välj rätt förebilder. Hälsa kan inte mätas i utseende. Välmående sitter inte i magrutor, svällande biceps ock färgglada tights. Låt oss återföra träningen ock livet till något som upplevs istället för att bara bli gjort. Något som känns, lärs ock därmed levs, hellre än något som mäts, beräknas ock reduceras till siffror eller tonade muskler.

Missat de tidigare delarna? Här har du del 1.

Motorik Rörlighet styrka träning

Träning är ju bra! Bra för vad? Del 3 – Rörlighet vs styrka. Kroppen ock lärandet

Posted on 9 mars, 2017

Träning3-kroppen-ock-lärandet-illustration-maja-larsson

Träning framställs ibland som lösningen på det mesta. Inte minst när det gäller smärta; har man ont behöver man träna opp en muskel. Men det är sällan svaga muskler som är problemet.

Det lilla barnet som ännu ej lärt sig gå kravlar runt på alla fyra. Det är inte främst bristen på styrka ock muskler som gör att gåendet inte funkar än. Det är hjärnan ock nervsystemet som inte lyckas styra muskler ock leder, ock få dem att funka tillsammans med varandra. Att resa sig från fyra till två balanspunkter ock sen röra sig framåt är neurologiskt ock sensomotoriskt komplicerade saker, nämligen. Riktigt komplicerade.

Samma sak gäller nästan alla av dem som kommer in på min mottagning ock har ont i en eller annan kroppsdel. Deras smärta beror ytterst sällan på att de saknar styrka eller har för små muskler. Den beror inte på att de kört för lite plankan. Den beror på att deras muskler inte snackar med varann som de ska.

Stolar, golv ock skor
I vår strävan att bygga en civilisation för oss själva, har vi skapat en tillvaro som inte är anpassad efter vår art, homo sapiens. Stolar, plana underlag ock trånga skor är inte hela problematiken, men det är några exempel på företeelser som påverkar hur vi rör oss, det vill säga hur vi (inte) använder våra kroppar.

Alla dessa tre, stolar, golv ock skor har nämligen en dämpande, eller säg bedövande, effekt på våra nerver ock därmed vårt nervsystem ock vår hjärna. Ock eftersom nervsystemet ock hjärnan medverkar i varenda liten muskelrörelse jag utför, är de beroende av vilka nervsignaler de får från kroppen. Hjärnan behöver veta om det är hårt, mjukt, buckligt, varmt, kallt, halt, strävt, torrt, blött, farligt, säkert, tungt, otympligt…

Kroppshjärnan
I det perspektivet är det högst relevant att ifrågasätta var hjärnan sitter. Vi tenderar, som bekant att dela opp kroppens delar som om de vore separata, ock ibland helt umbärliga ock utbytbara som muttrar o fjädrar i en bil. Människokroppen fungerar inte på något sätt som en maskin. När något händer någonstans i kroppen, är resten av kroppen aktiverad, inklusive hjärnan ock nervsystemet.

Alla förklaringar som delar upp kroppsfunktioner är förenklingar, ock om du så bara ska vicka på stortån, så kopplas resten av kroppen in, för hjärnan ock nervsystemet känner av hur musklernas konstanta muskelspänningar (tonus) ska påverkas av tåns aktivitet för att hålla balans i hela systemet.

Så utifrån hur vi aktiverar våra kroppar i vardagen (inte bara på gymet utan hela vardagen) får vi den muskelstyrka ock koordinationsförmåga vi behöver för vår vardag. Det vill säga, sitter vi i en ergonomisk kontorsstolen fler timmar än vi rör på oss, så är det mest stolen som kommer att forma vår kropp ock vårt nervsystem.

Kroppsvikarierna
Kroppen är så snillrikt konstruerad, att när någon del av kroppen inte jobbar optimalt – det kan bero på skador, konstruktionsfel, sjukdom, läkta skador, gamla inflammationer, för mycket sittande, näringsbrist, dåliga skor, alldeles för bra (läs fotriktiga) skor, m.m. – så går en annan del in ock gör jobbet. Det gäller hjärnan, inre organ ock muskler.

Om t ex dina höftböjarmuskler är för korta, vilket de ofta är på oss sittande ock tränande människor, ock inte riktigt klarar av sitt höftböjar- ock sträckarjobb, så kommer t ex lår, vader ock ländrygg att lösa så att rörelserna utförs. Det blir inte rätt men det funkar. Ett tag.

Men ger vi inte kroppen möjlighet att återfå ursprungsfunktionen, kommer dessa vikarier att bli utslitna. Andra muskler ock kroppsdelar kommer i sin tur att hoppa in ock ta över för vikarierna, ock så vidare. Till slut går du omkring med smärta någon helt annanstans än där problemet började.

Känna efter? Eller ta i mer?
Lösningen heter inte Tyngre, Längre, Hårdare. Lösningen heter inte heller mer stretching när det är brist på koordination ock rörlighet som är problemet. Behovet av stretching är en bra måttstock. Är du en ”vanlig motionär” som måste stretcha efter varje pass, gång efter gång, för att inte bli stel eller få ont, så tränar ock rör du dig förmodligen inte MED din kropp, utan MOT den. (Stretching, utförd på rätt sätt, kan vara ett av flera sätt att hjälpa kroppen på traven. Men någon standardlösning är det inte. Återkommer till det i del 5)

Så om syftet med vår träning är att må bra ock utveckla de funktioner vi som homo sapiens är ämnade att ha, är det inte i första hand styrka genom monotona, repetitiva övningar vi behöver. Tvärtom är risken stor att vi förstärker felaktiga rörelsemönster ock sliter mer på vikarierna än på de muskler vi har för avsikt att träna. Vad vi behöver är att sätta kroppen på prov. Lära nytt. Känna efter, inte bara ta i. Vi behöver bryta vanor, göra sånt som är svårt, som aktiverar balanssinne, motorik ock koordination, ock inte bara enskilda muskelgrupper.

Vi behöver helt enkelt göra mer av sådant som barn gör, alldeles utan PT eller instruktör (åtminstone så länge man inte sätter en iPad i händerna på dem). Vi behöver hoppa, springa, balansera, trilla, misslyckas men försöka igen. Vi behöver lära om ock lära nytt, inte bara göra mer av det vi redan tror att vi kan. Små människor, dvs barn, kan inte bara ställa sig upp ock gå. Dom lär sig krypa innan de kan stå, stå innan de kan gå, gå innan de kan springa.

Kanske borde det gälla även stora människor. Vi har ju fått turordningen i vår motoriska utveckling av en anledning, så när många vuxna inte kan vifta på tårna, inte kan sitta på golvet utan smärta, än mindre resa sig, eller knyta skorna utan stol, så är det kanske inte hantlar ock dämpade löparskor som är lösningen.

Kanske behöver vi backa tillbaka ock lära om. Återuppväcka de där grundläggande men bortglömda funktionerna som fick allt att funka från början. Först.

Fortsättning följer.

Nästa vecka i del 4: Toppform
”Vad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi översköljs av mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta presenterade av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?”

Motorik Quickfix Rörelse

Att lära nytt. Eller gammalt.

Posted on 31 januari, 2017

Att lära nytt är inte alltid välkommet. Förändring, lindring eller utveckling ska gå fort, ock att lära nytt tar tid. Men ibland undrar jag om det inte är gammalt vi behöver lära. Sånt vi kunde en gång men har glömt bort.

Jag behandlar folk för att de ska må bättre. Ha mindre ont. Sova bättre. Bli rörligare. Jag klämmer på olika ställen på kroppen, mest fötterna, sätter akupunkturnålar, ger rörelseövningar. Ofta börjar vi med att-stå-upp-övningen. Eller andas-med-kroppen-övningarna. De är svårare än de låter. Sen övar vi på att gå. Ock så vidare.

Men jag har börjat ana att det är något som fattas.

Somliga vill må bra. Eller bättre. Andra vill få ordning på sin fysik ock sin löpning. Då kommer de till mig eller någon annan terapeut eller coach. ”Finns det nån enkel övning för att få ordning på det här?” frågor de kanske. Eller ”Hur stretchar man den här muskeln som gör att jag inte kan röra mig ordentligt”.

På A svarar jag nej ock på B vet inte.
Det finns nästan aldrig någon enkel övning för att komma till rätta med någonting. Lindra lite eller komma en bit på vägen kan vi ordna, men vi rättar sällan till problemet med ”någon enkel övning”. Det finns inga såna lösningar. Hade ”Tio minuter om dagen”, eller ”Sex sätt att snabbt fixa det ena eller andra på fjorton dagar”, hade de funkat så hade vi inte sett dem i varenda hälso- eller träningsspalt längre. Hade det varit så enkelt så hade alla mått bra nu.

Ock varit vältränade.

Men det är de inte.

Att stretcha den där muskeln som gör att jag inte kan röra mig ordentligt, funkar sällan heller, helt enkelt för att orsakssambandet är det omvända; muskeln är stel för att jag inte rör mig ordentligt, inte tvärtom. (Jag återkommer till det i några blogginlägg om träning framöver. Det blir grejer det!)

Sitta fint. Med skor.
Två saker många av oss behöver träna på är att ha tålamod ock att känna efter. Väldigt få av oss behöver (i betydelsen ”måste ha”, ”klarar oss inte utan”) allt det där snabba vi strävar efter. Ock lika få av oss är beredda att lägga ner den tid som krävs för att få det som faktiskt behövs. Att lära nytt. Förfina. Vi vill ha resultat direkt, ock att känna efter har vi inte tid till. Synd. För det är det som är pudelns kärna (Det är ett jävla uttryck, jag vet. Men skyll inte på mig, skyll på Goethe.)

För när vi rör oss galet – ock det gör vi, tro mig. Med alla ergonomiska stolar, fotriktiga skor ock känslolösa, plana underlag, är det svårt att undvika (men även det är en annan historia) – så påverkar det vilka muskler som får arbeta ock vilka ben ock leder som belastas. Ock det blir sällan de det borde. Det sliter, vi blir stela ock får ont.

Att känna efter hur vi rör oss har genom årmiljonerna lärt oss hur vi rör oss smidigast, effektivast ock bäst. När vi inte längre känner efter finns det inte längre något som upprätthåller det vi en gång lärt oss. För det har vi. De flesta små barn rör sig från början relativt oförstört. Sen åker skorna på ock ungarna lär sig sitta fint. På stolar.

Krypa innan man kan gå
Titta på vilken ettåring som helst som fått röra sig fritt. Hon sitter på golvet med rak rygg ock benen utvikta för att få bra stöd. 15 år ock ett antal mobiltelefonmodeller senare är hållningen en annan. Kanske kommer hon fortfarande med lätthet ner på golvet, men det är bara en tidsfråga.

Men stopp där. Den där bebisen. Rörlig ock smidig. Medan mamma ock pappa är stela ock orörliga. Kanske är vi något på spåren där? Man måste kunna krypa innan man kan gå, right? Man rullar, kravlar, kryper, sitter, står, går, springer. Varje steg är lika viktigt för att nästa steg ska fungera, right?

Men när ålderskrisande 40-åringar som plötsligt måste börja komma i form, väl börjar röra på sig är det med motstånd. Kroppen är stel. Den gör ont ock den skriker att ”hallå! Du är inte 20 längre! Du har hoppat över rörligheten ett tag nu. Du borde kanske börja om från början!”

Från början.

Från grunden.

Skit va surt det låter. Kan jag inte bara köra på för fullt. Så jag får resultat fortare. Jo. Du kan ju prova.

Eller så tar man det från grunden. Tänk matte. Ingen skulle försöka lära ut decimalräkning innan eleven lärt sig räkna till tio. Att ge sig på multiplikationstabellen innan man hajat plus ock minus lönar sig inte heller. Visserligen går det att plugga in multiplikationstabellen, som en dikt eller låttext, men utan grunderna kommer man bara att rabbla siffror utan att förstå innebörden (vilket visserligen inte är någon ovanlig företeelse alls, vid närmare eftertanke. Det kan man komma långt på.).

Samma sak med kroppen. När vi rör oss stelare ock skröpligare kanske det inte är ”ålderskrämpor”. De kanske är kroppen som glömt grunderna? Så kanske finns det ett samband mellan att vuxna människor som förlorat förmågan att smidigt röra sig upp ock ner från golvet, böja sig ner till marken utan att stånka, krypa eller slå en kullerbytta, ock att de får ont när de springer, står ock går. Tänk om det inte är modern löpteknik, större muskler eller dämpadere skor som är lösningen, utan att få igång den där motoriken ock rörligheten i kroppen som var grunden som alla mina senare motoriska förmågor byggt vidare på.

Själva fundamentet.

Bara en tanke. Förbaskat omständig ock tråkig tanke, jag vet. Men du kan alltid återvända till tio-minuters- eller sexstegstipsen. De finns alltid kvar. Du lär inte bli så mycket rörligare. Men det går fort.