Att veta, vara tvärsäker, ha kontroll, begränsar vårt utrymme. Det är när vi tappar kontrollen ock inte övertygat vet svaret eller lösningen, som vi blir på riktigt uppmärksamma ock börjar känna efter.
Du är vilse. Utan GPS. Du börjar leta efter kända landmärken, eller titta efter solen för att räkna ut väderstrecken. Kanske stänger du av Spotify ock ropar du på hjälp, ock lyssnar uppmärksamt för att höra ifall någon svarar. Du ser dig omkring, uppmärksamt, för att hitta hem. Du gör det för att du måste.
Den som, omvänt, vet var den är, slutar lägga märke till. Första gången du kör bil till det nya jobbet, ser du dig för, du lägger förmodligen märke till trafikplatser, gatunamn ock riktmärken. Efter en vecka har du slutat titta. Du kör på autopilot.
Det är bra att det funkar så. Det hade varit besvärligt att lära om allting varje dag. Men i en värld där vi förväntas ha kontroll, förväntas veta eller åtminstone ha en klar åsikt för eller emot, blir det lätt för mycket av det oreflekterat goda.
Rätt eller fel
”Jag har börjat träna. Ock det är ju bra”, säger du kanske när du kommer in i mitt behandlingsrum. ”Bra för vad?” frågar jag. Svaret brukar dröja lite. ”Ja…för hälsan..?” brukar det komma. Eller något liknande. ”På vilket sätt då?” undrar jag, men där nånstans brukar dialogen bli luddig – ock då har vi inte ens kommit in på vilken sorts träning det är frågan om -, längre än så har inte har inte tankarna, eller uppmärksamheten, gått. Träning är bra för det säger alla ock det står i tidningen så det är med säkerhet sant… Okej. Men känns det bra? Ock vad är det du vill träna för att bli bra på (Det är ju själva definitionen av träning: att praktisera något för att förbättra en färdighet.). Ock blir du bättre? Har du känt efter? Eller bara tränar du?
Eller när någon frågar ”Finns det någon bra hemsida om grunderna i barfotafilosofin?”. Då blir jag förundrad. Jag går eller springer barfota mest varje dag, men jag har aldrig noterat att det skulle finnas några grunder, än mindre en filosofi. Visserligen är det inte ovanligt inom barfotatrenden med konceptuerade strategier, med olika tekniker som oftast heter nåt modernt ock obegripligt. Men så är det ju alltid med allt. Man förenklar ock plockar detaljer ur sina sammanhang ock kallar det för ”lösningen”, ”svaret” eller lite mystifierat ”hemligheten”. Det är bara att öppna vilken kvällstidning som helst: Fem tips, åtta tips, tolv tips som ger dig längre liv, plattare mage, högre lön ock mer sex. Ofta förankrat med ett medialt rungande ”Forskarna slår fast…” Att andra forskare slagit fast helt andra sanningar hör inte hit just då. Det skulle bara förstöra stämningen.
Att känna är neurologi
Men eftersom det nu finns olika tankar om hur man bäst springer barfota (vilket ju precis som ovan hänger ihop med varför man springer, ock varför man gör det barfota. Bra för vad, som sagt.) kan det ju inte heller finnas någon enkel filosofi. Mer än att ta av sig skorna, känna efter, ock se vad som händer. Svaret finns inte i handböcker, quick fixar, helgkurser, vetenskapliga rapporter eller på nördiga hemsidor (som den här). Där finns verktyg ock pusselbitar, i form av tips, erfarenheter ock ibland till ock med kunskap, att använda. Men att välja ock lära dig använda verktygen, ock lägga pusslet, får du göra själv. Med tålamod, uppmärksamhet ock vanlig mänsklig förvirring.
Det finns inga snabba lösningar, av det enkla skälet att utveckling sker genom lärande, ock lärande tar tid. Det är det som är att öva. Eller träna. Trial and error. Medan den som tagit turistbussen upp till utsiktsplatsen tar en bild att lägga ut på instagram ock säger ”Japp, då har vi sett det!” innan det är dags att åka till nästa sevärdhet, stannar klättraren, som kämpat sig upp för berget , upp ock betraktar, uppmärksamt, för att verkligen njuta av utsikten hon kämpat så för. Båda har varit på samma ställe ock sett samma utsikt, men deras erfarenheter av det är helt olika. Eller. Den ene har sett medan den andra har upplevt. Eller. Den ene har sett medan den andra har levt.
För.
Att leva är att uppleva (prova, lära, göra).
Att uppleva (prova, lära, göra) är att känna.
För att känna behöver man känna efter.
Ock för att känna efter, verkligen känna efter, är man tvungen att släppa på den där kontrollen, rädslan att tappa ansiktet, göra fel eller inte orka.
Det är i förvirringen ock osäkerheten vi känner efter på riktigt.
När vi inte har kontroll.
Ps. Det bäste fototips, på tal om instagram, jag någonsin fått var: ”Vill du fotografera hur det såg ut, eller hur det kändes att vara där?” Det fick mig att ta bättre ock mer levande bilder. Ock det fick mig att stanna upp ock känna efter hur det känns att vara där. Ibland så till den grad att jag inte bryr mig om att ta bilden.
/