”Kan du känna det i foten?” Jag sitter med foten i min hand. Din fot. Känner efter. Anar. Frågar om det jag anar. Om det jag känner.
”Hur kan du känna det?” undrar du när jag hittat en punkt som signalerar något. Det är inte alltid så lätt att svara på. Det mina händer känner i dina fötter låter sig inte alltid uttryckas i ord. Det kan vara hårt, mjukt, spänt, slappt, varmt, kallt. Men ibland bara känns det.
Handen har inga ord, men likväl har den språk, som man kan lära sig förstå. Som pianisten eller konstnären med sina alldeles egna anslag, alldeles egna känslighet, sitt egna tonfall ock betoning. Ju känsligare händer, desto fler nyanser.
Vissa zonterapeuter använder redskap. Som för att kunna ta i. Som för att bättre åsamka smärta. Som om smärtan var ett självändamål. Som om smärtan var själva zonterapin. Det är det inte. Det är nyanserna, vibrationerna, signalerna från fot till hand, från hand till fot. Det som känns. Som när du lägger handen på en febrig panna, eller drar fingrarna över det lena sammetstyget, eller doppar tårna i vattnet för att känna om det är badbart.
Vad känner zonterapeuten med pinnen? Som att doppa en käpp i havet för att mäta temperaturen, tänker jag. Eller att med ord ock mått försöka förklara tygets lenhet.
Det finns så många språk utan ord. Handspråk, fotspråk, ögon- ock öronspråk, färgspråk, tonspråk. Det finns energier som drar dig till sig, andra som får dig att rygga, det finns varmt ock kallt, kraftfullt ock svagt. Ock det är tur, för det går inte att läsa sig till hur en fot mår. Som en finsnickare med sitt virke, eller bagarn med sin deg. Det går inte att läsa sig till om virket är bra eller degen är lagom fast. Man måste känna på deg för att förstå deg.
Precis som med fötter. När jag känner på fötter förstår jag fötter. Jag förstår i händerna.
/