När vi inte längre hinner känna efter hur vi mår, när vi stressar för att hinna till den avslappnande yogan, när insikten att maten vi äter påverkar vår hälsa kommer som en vetenskaplig överraskning, när vi behöver appar i våra smarta apparater för att träna, springa, må bra ock, ja fan, för att andas. Då vill jag skriva en sån. Handbok i att tänka själv.
”Ta en andningspaus.” säger iWatch på armen med ett pling. Den ger sin ägare två alternativ: ”Andas” eller ”Senare”. Jag, som inte äger ett dylikt tekniskt vidunder, undrar vad som händer om man väljer det andra förslaget. Senare. Ock jag tänker på den stressade kvinnan som så väl behövde varva ner, men som avfärdade all hjälp med att ”Jag har inte tid att må bra!”
Så visst, jag ser poängen. Många är så ofantligt stressade att de glömmer andas. De får en påminnelse av klockan, av appen, av PT:n, en hjälp för stunden. Men allvarligt talat, vi missar något här. Vi påverkas att, ock tillåter oss, att lämna ifrån oss fler ock fler av våra grundläggande mänskliga förmågor.
Att känna efter
Varför slutar vi med det? För att vi inte har tid? För att vi inte litar på vad vi känner? För att det är läskigt? För att glömt hur man gör? Vi kan egentligen. Hela vår kropp är ett stort system av sensorer som registrerar ock tolkar oändligt många intryck. Tillsammans bildar de mönster som går att tyda.
Vi kanske sover lite dåligt. Ryggen ömmar efter en dag på jobbet. Spända axlar, kanske till ock med lite spänningshuvudvärk på det. Morgonirritation i trafikrusningen. PMS:en blir värre. Till råga på allt får vi ont i knät när vi springer. Det är inte otur. Inte ens hudutslagen, parkeringsböterna eller relationsproblemen är otur eller dålig tajming. Vi hade kunnat se det komma.
Normalproblem?
Men vi gör inte det. Huvudvärk, sömnsvårigheter, magproblem, stelhet, nackspärr ock dåligt humör är bara något som ska bort, eller som avfärdas som ”sånt man har, det har ju alla”. Nej, det har inte alla. ”Men det är ju så livet ser ut”, får jag höra. Är det? Varför gör det det? Har vi valt det? Eller har vi lämnat ifrån oss ansvaret? Har vi stängt av våra förmågor att leva som vi mår bra av?
Alla tankar ock känslor sätter sig i kroppen. Alla. Stress, oro ock rädslor manifesteras i spända käkar, orörliga bäcken, stressmagar, stängda bröstkorgar, kortare andning ock hudutslag. Väldigt många av våra moderna sjukdomar har stress som påverkande faktor (Jodå, kolla i vilken medicinsk handbok som helst. ”Stress kan förvärra symtomen”, står det ofta. Tydligare än så kan det inte uttryckas om något som inte är direkt mätbart.)
Vad ska folk tycka
Ock när vi bryter ner det hela, det som vi lite slarvigt sammanfattar som stress, så har det ytterst sällan en enskild orsak. Det är inte ”mycket på jobbet” som är problemet. Livspusslet, säger någon annan. Ja, snarare det. Men varför? Vad är det som gör livspusslet så svårt? Ock vem lägger dit alla måste-pusselbitar? Chefen?
Vi gör det för det mesta själva. Vi gör det för att vara någon till lags. Vi gör det för att duga, för att passa in, för att få bekräftelse eller kärlek. Vi gör det för att slippa konflikter eller jobbiga känslor. Ock dom där andra kan vara vänner, kollegor, föräldrar, syskon, grannar, makar, eller kanske dom där som vi inte ens känner. Vi gör det för att, ”så gör man ju”.
Så gör man ju. Vem är ”man”? Åt vilka har vi lämnat över mandatet att bestämma över våra liv, om vi inte lever som vi vill utan som ”man” gör? ”Man” är någon annan, en oidentifierbar grupp som vi ändå tillhör. ”Jag” eller ”vi” är konkretare. Jag ock vi förpliktigar, kräver ansvar ock ställer till svars.
Vi kan, vi har förmågan att ta ansvar för hur vi mår mer än vi tror. Ock egentligen är det inte så svårt. Det förutsätter att vi rensar lite bland alla måsten, det förutsätter att vi funderar på för vems skull vi lever som vi gör; vad försöker vi bevisa? Ock det förutsätter att vi tänker själva, att vi törs ock tar oss tid att känna efter, ock tänker efter vad det som känns betyder.
I grund ock botten handlar det bara om det. Om att känna efter. Ock om att tänka själv. Hos mig börjar vi med en energiboost, lite balans mellan spänning ock avslappning ock lite nya tankeperspektiv. Sen får du hjälp att känna signalerna. Att känna vad din kroppocksjäl kan göra om du bara låter den. Välkommen!
Ock när mat-ock-sov-klockan eller appen påminner om andningen, då är inte ”senare” något alternativ. Bara så du vet.
/
