Browsing Category

fotarbete

”Du är ganska nördig, du vet det va?”

Posted on 3 april, 2016

”Du är ganska nördig, du vet det va?”, sa hon där vi satt i sängen. Hon med sin stickning, jag med mina fötter. Med ett fast grepp om min vänstra stortå tittade jag opp förvånat. ”Jättenördig faktiskt”, fortsatte hon, fortfarande med blicken på sitt hantverk. Jag försökte fokusera på M. abductor hallucis, den muskel som ska röra stortån i sidled, inåt mot den andra stortån, men som på de flesta av oss slutat funka eftersom vi alltid har skor, ock i skor kan man inte göra den rörelsen. Hon tittade opp. ”Jag har nog aldrig träffat någon som är så nördig som du.”

Okej. Jag klämmer på fötterna. Jag läser medicin ock anatomi. Jag experimenterar med mig själv. Testar gränser för att se vad fötter kan ock inte kan, för att se vad som händer i resten av kroppen när man gör det ena eller det andra. Jag studerar hur folk går ock står, vilka skor dom har ock skillnaden mellan olika underlag. Jag skriver en bok om fötter ock jag ritar egna löparskor till vintern (läs mockasiner). Jag föreläser ock skapar utbildningsmaterial som ska hjälpa människor att ta hand om sina fötter för att må bättre. Men det hänger ju ihop.

Lita inte på den tvärsäkre
Jag väljer att kalla det hängiven. Jag råkar tro att det inte räcker med att gå några kurser ock läsa några böcker för att bli bra på det man gör. Man måste göra, öva, prova, testa, ifrågasätta, tänka själv, tänka nytt, prova, snubbla, öva, dra nya slutsatser men alltid alltid fortsätta fråga. Den dag jag tror jag vet, den dagen slutar jag vara nyfiken, ock då slutar jag också lära mig mer.

Många lever som om all kunskap redan fanns, som om allt redan vore fulländat. Eller som om den sanning de träffat på i böcker eller hos någon guru har alla svaren om andningsteknik, näringslära, löpning eller vad det nu kan vara. Det är inte fel att tro på det man gör, tvärtom. Men man får inte sluta fråga. Man får inte sluta ifrågasätta.

Kunskap ock ödmjukhet
För faktum är, när det kommer till kunskap, att vi inte vet så mycket. Bara fem procent av universums materia är känd. Av djuphaven har vi ännu bara lyckats utforska en procent. Ock bläddrar du i medicinsk kurslitteratur hittar du massor av ”Obekant”, ”inte klarlagt”, ”orsaken känner vi inte till”, osv. Vetenskapen vet faktiskt ganska lite även om hur kroppen fungerar. Hormonsystemet är som ett djuphav, vad som orsakar hälsporre finns det olika teorier om (t o m vad hälsporre är finns det olika bud på.) ock man är osäker på vilka funktioner organ som mjälte ock blindtarm har. Så det ska till en gnutta tvivel mitt i all hängivenhet, tilltro ock övertygelse.

Kunskap sitter inte bara i huvudet
För kunskap finns inte i böcker eller föreläsningar. Det som finns där är inspiration. Kunskapen övar man in i kroppen. Kunskapen sitter i händerna. Ock i fötterna. I leder ock muskler ock nerver. Alltför ofta har hälsoförkunnare de slitnaste kropparna, alltför ofta är yogainstruktörer ock stresshanterare de som ligger på gränsen till utbrändhet. Varför? Därför att dom inte har kunskapen i kroppen. Därför att de bara förmedlar svaren till vilka dom slutat ställa frågorna.

Så nördig? Ja, det är jag nog. Eller hängiven. För så länge det finns något jag inte vet eller förstår, så länge det går att se på fötter ur ett annat perspektiv, så kommer jag att vilja lära mig mer. Fylla på med lärdomar. Byta gamla lärdomar mot nya. Jag vill veta ock kunna på riktigt, inte bara citera andras ord. Jag provar mig fram, ock ofta förstår jag vad som händer, men inte alltid. Ibland händer det bara. Då får det vara så.

Det som händer i fötterna händer i kroppen
För jag skriver en bok, ock med tanke på det livet jag kommer ifrån är det ganska kaxigt. Att tro att jag har något att komma med. Men jag tror att jag har det. Ock då räcker det inte med läst kunskap. Det räcker inte att skriva sånt som andra redan formulerat. Min ambition är inte att förmedla färdig kunskap. Men jag vill ge nya pusselbitar, mer förståelse ock, framför allt, inspiration. Jag vill inspirera till nyfikenhet ock ifrågasättande. Jag vill inspirera fler att bry sig mer om sina fötter för att förstå hur mycket det kan påverka resten av kroppen.

”Just det! Precis så”, säger hon ock tittar upp från stickningen. ”Nördighet är något bra. Jag älskar nördighet!”

fotarbete hälsa reflexologi zonterapi

Den sista måltiden – the true story

Posted on 24 mars, 2016

Det var 2000 år sen i rappet, som Jesus sägs ha satt sig ner för att tvätta fötterna på sina 12 fränder. Någon av dem protesterade högljutt, en annan skämdes för vad han skulle komma att ställa till med. Men tvättade blev de likväl. Men inte bara det, om du frågar mig.

Det var Petrus som satte sig till motvärn. Som att Jesus skulle vara lite för mer, ock inte borde nedlåta sig till att vårda någon annans fötter. Men jag måste å det bestämdaste ställa mig på Jesus sida här. Jag klämmer på människors fötter hela dagarna (inga jämförelser i övrigt). Det är direktörer, sjuksköterskor, arbetslösa, sjukskrivna, egenföretagare, akademiker, kontorister, läkare, kulturarbetare, statstjänstemän, befattningshavare, muslimer ock kristna, troende ock otroende, gamla ock unga, rika ock fattiga, kända ock okända. Ock jag säger med eftertryck: det är störthäftigt.

Det händer saker. I fötterna ock i resten av kroppen. Som när vårallergiker slipper besvären ock medicinen. Ock det är inget magiskt. Det är inget mirakel. Det är bara det att, bara för att någon sagt att sjukdomar ock läkemedelsbehov ska vara för evigt så behöver det inte vara sant.

Det som händer i fötterna händer i kroppen.

Att tvätta någons fötter beskrivs i bibeln mer som en symbolhandling av kärlek. Men jag vet inte jag. Jag tror Jesus var mer rakt på en så. Jag tror inte bara han tvättade. Jag ger mig sjutton på att han klämde, tryckte ock masserade lite. Han kom alldeles säkert åt en ock annan öm punkt på de goda lärjungarna.

Jag menar, kan man hjälpa blinda ock sjuka, ock dessutom klämmer folk på fötterna, ja då bara måste det finnas ett samband. Inget konstigt med det. Så oavsett hur ni tänker fira påsken, som våroffer, med äggfrossa eller i Jesu namn, passa på ock kläm varandra på fötterna. Gå barfota, låt fötterna andas. Tvätta dem. Smörj dem med väldoftande oljor. Ock ta en brödbit ock lite vin till om ni har lust, bara för att det är påsk.

Fötter är vackra grejer. Lite misshandlade i moderna skodon ock styvmoderligt behandlade. Men vackra. Ock väldigt väldigt bra att ha.

Glad fotpåsk!

barfota fotarbete fötter hälsa zonterapi

Kan du vifta på tårna?

Posted on 21 februari, 2016

Vad gör vi med våra fötter egentligen? Ock kanske ännu viktigare, vad gör vi INTE med dem? Ock varför spelar det någon roll? Ock hur kommer det sig att vi så fullständigt ignorerar ock misshandlar det som bär upp hela vår kropp? Ock vad kan vi göra åt det.

Du har säkert sett det på TV eller Youtube. Någon som från födsel eller av andra skäl saknar armar, men som visar upp enastående färdigheter i att borsta tänderna, packa väskor, skriva ock kanske t o m spela något instrument. Inte för att jag vill ta udden av deras prestation, men det är faktiskt inte så att de övat upp extraordinära förmågor i brist på händer. Vi har alla samma förutsättningar att göra det där. Allas våra fötter ska klara det där egentligen.

Egentligen.

Det börjar redan med lära-gå-skor. Innan barnen ens på riktigt satt fötterna i marken, packar vi in deras fötter i nånting som är hårt ock platt, ock som tar bort allt det som fötterna är gjorda att åstadkomma. Från den dagen använder vi kanske femton procent av fotens kapacitet. Det. Är inte mycket.

Våra fötter innehåller en fjärdedel av kroppens alla ben. Drygt femtio stycken. Ett tjugotal muskler ock lika många senor i varje fot. Allt skulpturerat ock avstämt för att uträtta stordåd. Inte bara stå, gå ock springa rakt fram på plan mark, eller att kunna sparka, hoppa, vinkla, plocka ock lyfta saker. Många tusen nerver har förmågan att ana skiftningar i underlaget: lutningar, ojämnheter, temperaturskillnader, hårdheter eller mjukheter. Inget av det använder vi.

Snubbla på mattkanten?
Så när min mamma blir äldre får hon uppmaningen att ta bort trasmattan i köket. För att inte snubbla. Men hon snubblar inte för att mattkanten är för hög. Eller för att hon börjar bli gammal. Hon snubblar för att 85 procent av hennes fötter har slutat jobba.

Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock det som INTE händer i fötterna påverkar också resten av kroppen. Alla som varit gipsade vet vad som händer med den inkapslade kroppsdelen; den förtvinar. Musklerna försvinner ock rörligheten minskar. Ock det går fort. Så pass fort att rehabiliterande träning sätts in för att återfå den förlorade fysiken.

Någon annan får ta smällen
När gav du dina fötter rehab-träning senast? Trots att vi utsätter fötterna för samma behandling som den gipsade armen, får dom ingen chans till återhämtning. Få gym har styrketräning för fötterna. Man stretchar lårmuskler ock armbiceps, men fötterna går fortfarande instängda i något vi kallar för passform. Ock när vi får ont – för det får vi – i knän, höfter, benhinnor, ryggar, nackar, stretchar vi dom delarna ännu mer. Fast det inte ens är där problemet sitter.

För. mycket av det där som foten kan, som den är skapt att göra, det görs. Men när vi inte låter foten göra det, får nån annan ta smällen. Det brukar bli ett knä eller en rygg. Eller nacken. Ock nervsystemet. När alla de signaler som ska berätta för kroppshjärnan om miljö, underlag ock läge, signaler som ska avgöra hur hårt vi sätter i fötterna eller som ska reagera på något vasst, när dom signalerna uteblir, blir kroppshjärnan förvirrad, den förtvinar också i sin vaksamhet, ock börjar för säkerhets skull spänna muskler ock dra ihop sener. Vi blir stela ock får ont. Vi brukar kalla det ålderskrämpor. Eller överbelastning. Eller otur.

Det är det inte.

Kan du spreta på tårna?
Vi behöver inte se oss för. Eller skydda oss från allt underlag som inte är plant ock anpassat. Vi behöver inte högre klackar, mjukare dämpningar eller bättre ilägg i skorna. Vi behöver inte ens skor. Inte såna skor de flesta av oss använder i alla fall. Vi behöver återuppväcka slumrande funktioner. Vi behöver stärka ock mjuka upp. Många vuxna kan inte ens vicka på tårna. Än mindre spreta på dem. Dom sitter ju bara där, längst fram på foten, till ingen nytta. Synd, för dom kan ock vill massor av saker. Om vi bara låter dem.

”Det känns som jag fått mycket bättre kontakt med underlaget”, sa en patientkund efter sin första zonterapibehandling. Det är just det. Zonterapi gör mer än det, men behandlingen väcker det som slumrar, ökar rörlighet, genomströmning ock känsel. Det väcker kroppen, ock ofta ordinerar jag tågympa ock balansövningar. (Jodå, träningsprogram kommer, jag lovar.) Vi behandlar helheten ock vi behandlar på djupet. Därför kommer vi åt där andra behandlingar inte når hela vägen.

Men en verkligt bra början är att ta av sig skorna. Att känna efter. Att våga lita på fötterna. Dom kan mer än du tror. Mycket mer.

Kom igen. Hela din kropp kommer att tacka dig.

fotarbete friskvård trygghet zonterapi

Vad är det vi försöker bevisa?

Posted on 3 februari, 2016

”Du väljer ju livet först. Prestationerna får komma sedan”, sa hon ock höll honom om kinderna som tårarna rann ned för, ett lätt grepp om käkarna, sådär som man håller när man livräddar någon från att drunkna, fast framifrån. Han tittade på henne ock försökte förstå. Gamla minnen flimrade förbi i hans inre, bilder om att duga, att vinna, att om inte vara bäst så åtminstone passa in. Att VARA någon.

Han var slutkörd. Ock full av den tomma känslan av otillräcklighet, att inte göra nog. Lite skamsen även över det där projektet som aldrig riktigt verkar komma igång på riktigt. DET projektet som ska visa att han minsann åstadkommit nåt.

”Du hjälper människor att må bra, att leva”, fortsatte hon. ”Du får fina brev från folk som är tacksamma, ock du tar hand om små ock stora ungar som kommer till dig för att tanka ork ock energi. Du ger trygghet. Ock kärlek. Ser du inte det?

Han funderade ock fortsatte försöka förstå. ”Men det är väl klart man gör. Hjälper till. Det är ju, det där är ju vardag.”

”Nej, det är inte klart!”
Hon höjde rösten lite, vänligt men bestämt, som det heter. ”Titta dig omkring. Det är jättemånga som inte har tid. Som inte hinner se. Som har så mycket på jobbet, som ska hinna med måsten ock deadlines. Som väljer det där viktiga jobbprojektet först. Som presterar innan de lever.”

Allt lät klokt ock bra.
Men tiden rinner iväg ju, tänkte han. Åren går ock helt plötsligt står man där med drömmar ock mål som aldrig blev uppfyllda. Uppnådda. För att man lullar omkring en massa år till ingen nytta.

”Till ingen nytta?” Nu var rösten hennes mer bestämd än vänlig. ”Du kunde sagt att, tyvärr, jag hinner inte för jag har ett projekt som ska bli klart. Men du väljer att finnas där för dem, för oss, som behöver det. Är det till ingen nytta?”

Han vände bort blicken. ”Men, jag blir ju aldrig klar.”

”Jo, det blir du. Men det får ta tid. Du behöver börja se ditt projekt för vad det är: något bra som andra kan ha nytta av, inte som en bedrift att visa upp.”

Det var just det. Att se just den lilla skillnaden.

Vad är det vi försöker bevisa?
För vem?
Vad kommer det göra för skillnad?

Texten publicerades som kåseri i Smålandsposten lördagsbilaga den 30 januari ock handlar egentligen om en av alla dessa varianter av stress som drabbar de flesta av oss till ock från. Somliga mer till ock andra mer från.

fotarbete fötter zonterapi

Ålderskrämpor

Posted on 31 januari, 2016

Nej, det kommer inte med åren, allt det där vi avfärdar med att ”det är åldern”. Det är det oftast inte. Våra kroppar är skapta för att klara sig ganska länge utan bettskenor, blodtrycksmediciner ock hålfotsinlägg.

Det pratas mycket om vad som är naturligt. Ett filosofiskt resonerande som man kan vända ock vrida mycket på. Men hur man än väljer att se på den saken så är vi evolutionärt formade för att klara oss optimalt under dom livsbetingelser vi har. Problemet är bara att vi med stor iver ock fermitet avskaffat de livsbetingelser vi hade när vi blev dem vi är. I samma ögonblick vi började bygga kulturer ock civilisationer, tog vi det första av en väldans många steg från vårt ursprung.

Strävan efter status
Ock det intressanta med kultiverade civilisationer är att de lägger mer möda på sken än på nytta, mer kamp på seger än på samförstånd, mer fokus på yta än på hälsa. Status har ofta tagit sig just uttryck i att signalera avstånd från oss själva som biologiska varelser. Feta magar har historiskt fått signalera makt ock rikedom, långa naglar att vi inte behöver arbeta med våra händer, vi äter mat som vi inte mår bra av men äter ändå bara för att vi kan, ock skor har utformats för att man inte ska kunna gå i dom (jo, det är sant), bara för att visa att man minsann inte behöver göra just det.

Ock vad de rika ock mäktiga har ock gör, det vill pöbeln ock patrasket även. Så vi vanligt folk tar efter, trender skapas, normer förändras ock efter ett tag har vad som ses som normalt hamnat väldigt långt ifrån våra ursprungliga behov. Synd, för på cell- ock genetisk nivå har vi inte hunnit förändras särskilt mycket. Vi bygger fortfarande våra celler av det vi äter, ock våra kroppsfunktioner beter sig som vi lär dem.

Du är vad du äter. Ock hur du behandlar dina fötter.
Men modernt leverne får konsekvenser. Det är ingen nyhet att många av våra folksjukdomar är betingade av våra levnadsvanor. Samma sak gäller många krämpor, smärttillstånd ock utbrändheter. Vårt immunförsvar bryts ned i takt med vår rörlighet.

Vår moderna kost, den som ofta brukar benämnas ”vanlig mat”, sätter igång kroppens varningssystem ock avgiftningsprocesser. Istället för att i lugn ock ro ta hand om ock fördela ut näringsämnen dit de behövs, sliter kroppen med att rensa, städa ock bryta ner så gott det går. Att kroppen hela tiden får röja undan allt skräp som fylls på istället för att bygga upp kräver sin tribut; kroppen måste börja plocka av reserverna.
Stress. Stress genomsyrar allt. Stress sabbar allt. Så även om du äter rätt, men fort, så tar inte kroppen till sig näringen i alla fall. Den har fullt upp med att vara på sin vakt. Så om du inte hinner äta lugnt är det faktiskt lika bra att inte äta alls. Stress sätter sig i kroppen. I spända axlar, som migrän, som pms, stela höfter ock ökad skaderisk. Ock oftare än att det är mycket på jobbet, handlar stressen om att duga, om att passa in, om att få ihop livspusslet. Ofta handlar det om rädsla att tappa kontrollen. Över allt det där vi skapat som vi inte behöver.
Som moderna skor till exempel. Detta ofog. Nästan inga skor är konstruerade för att vara bra för fötterna. En instängd fot blir som en gipsad arm; svag ock dåligt fungerande. Den gipsade armen får rehab-träning efteråt för att komma tillbaka i form. Det får inte fötterna (om man inte får t ex zonterapi). Så dom slutar fungera, vi använder idag mellan tio ock tjugo procent av fötternas förmåga. Resultatet blir förtvining, hallux valgus, hälsporrar ock dålig blodcirkulation. Ock när fötterna sitter inlåsta får knän, höfter ock rygg göra jobbet. Så dom tar också stryk efter ett tag. Det hade de inte behövt göra.

Jag skulle kunna göra listan lång. Men kontentan är klar: vi blir inte stela, sjuka, ömma, orörliga ock trötta av ålder. Inte de flesta av oss. Ock inte så fort. Det är inte så lätt att vara människa som folk tror, men allt vi gör påverkar hur vi mår. Ock det betyder att vi kan göra massor för att ta hand om oss, förändra våra liv, ock förskjuta åldrandet. Att ta hand om sina fötter är en bra början. Ock att äta morötter. Ock öva på hjulning ock kullerbyttor. Alla 50-åringar borde kunna göra kullerbyttor.

Ps. Låt oss inte blanda ihop det så kallade åldrandet med mognad, bara. Mognad är coolt, liksom erfarenhet, visdom ock allt som kommer med det. Rynkor, till exempel. Men man kan faktiskt klara av att stå upp ock knyta skorna för det.

barfota detsomhänderimagenhänderikroppen fotarbete zonterapi

Barfota i december. För att känna efter.

Posted on 9 december, 2015

Okej, du kanske kan fånga dagen hit ock leva i nuet dit. Carpe Diem liksom. Men kan du känna efter? På riktigt? Det är faktiskt svåra grejer som kräver övning, tålamod, tid ock kreativitet. Ock en gnutta mod.

”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg” säger jag, klämmande på hennes fot. ”Har jag?” undrar hon förvånat. ”Nej, där har jag inga problem.” Jo, tänker jag, du vet bara inte om det. Veckan efter ser hon fundersam ut. ”Det är konstigt, jag har haft ont i övre ryggen ock axlarna sen jag var här förra gången.”

Hur kunde jag hitta det hon själv missat? Genom att känna efter. Det är mitt jobb att känna efter, upptäcka ock påverka. Det som borde vara det naturligaste i världen har blivit något som många helt glömt bort hur man gör. Känna efter. Varför är det så svårt? För att vi alltid är på väg, alltid måste något, alltid vill prestera ock har fullt upp med att duga. Vi må fånga dagen men vi gör det i farten. Då är det svårt att känna efter.

Vi är effektiva.
Vi torkar ur handfatet medan vi borstar tänderna, kollar nyheterna när vi äter, lyssnar bok när vi löptränar, ock köper kaffe latte to go. Så när vi biter ihop käkarna, drar upp axlarna, skjuter upp toabesöket till senare, rynkar pannan ock slår i hälarna mer för varje steg bara för att vi ska öka farten, så märker vi inte att det händer. För att vi inte hinner känna efter.

Vi sparar sekunder men förlorar mellanrummen. Mellanrummen mellan nu ock sen, mellan hit ock dit, mellan göra fort ock göra om. Synd, för det är i mellanrummen det händer. Det är där vi hinner tänka. Andas. Vara. Det är i mellanrummen vi får glädje av allt som vi har så bråttom till. Det är där vi hinner känna efter.

Så vi glömmer hur man gör. Tar en Alvedon ock kör på. Någon annan får tala om när vi mår dåligt, ock när vi känner oss sjuka litar vi mer på febertermometern än på kroppen. Den betvingade kroppen ger upp, tills någon säger: ”Du har ganska mycket spänningar i axlar ock bröstrygg”, ock vi svarar: ”Har jag?”

– – –

Skor gör oss klumpiga
Det är faktiskt en mäktig känsla att springa barfota. I december. En känsla av närvaro. Kontakten med marken blir påtaglig på så olika sätt. Ock efter lite övning behöver jag inte se mig för så noga. Fumligheten efter ett liv i skor som tar bort all delaktighet av fotens muskler ock nerver blir mer ock mer till flexibel rörlighet där fötterna känner underlaget ock agerar därefter. Ungefär som när man lärde sig cykla, först vingligt ock koncentrerat ock JAG-KAN-INTE! till att rörelserna blev allt mer reflexmässiga.

Jag blir trött i fotmusklerna, det blev jag aldrig med löparskor. Då kändes lår ock vader. Men nu aktiveras hälsenor, tår ock mellanfotsben, ock nerverna är påpassligt kavata för att anpassa stegen efter lera, rötter, stenar ock vattenpölar. Överkroppen parerar för buskar ock grenar, ock jag hinner njuta av det vintriga solljuset ock känna de skiftande dofterna av skog. Kallt? Inte så farligt. Jag springer mig varm, ock dagens runda är inte så lång.

Hjärnan sitter i fingrarna
Efteråt är hela kroppen alert på ett sätt den aldrig kan bli på ett löpband eller i en roddmaskin. Jag känner mig som ett med min kropp, inte som en hjärna med vidhängande kroppsdelar. Min hjärna sitter lika mycket i händer ock fötter som i huvudet. Kroppen minns, ock kroppen agerar utifrån det, utan att blanda in intellektet.

Att springa barfota i december låter tokigt för många. Men den reaktionen är inlärd; barfota är man på sommaren. Möjligen. På vintern är det kallt, även om termometern står på 7 grader (bara marginellt kallare än i midsomras.) Fast det vet man ju egentligen inte. Inte så länge man inte har provat.

Inte så länge man inte har känt efter.

Läs gärna också:

Att känna efter

När krokigt blir rakt

Ta av dig skorna i sommar

Jaha. Då gör du inte om det igen

fotarbete hälsa träning

Träning ock hälsa är inte samma sak

Posted on 26 november, 2015

De flesta rör sig för lite, det är inget snack om det. Motion ock rörlighet är bra. Men låt oss för den skull inte blanda ihop begreppen. Träning ock hälsa är inte samma sak. Inte alls faktiskt.

Det är ett svårt ämne det här. Vi vill ju så gärna ha tydliga svar. För eller emot. Det kommer du inte att få här. Däremot kanske en tankeställare. För som med så mycket annat när det kommer till hälsa, så är inte det viktiga att du tränar. Det som gör träning mer eller mindre hälsofrämjande är såklart vad ock hur du tränar. Men framförallt – shit vad väsentligt det här är – varför du tränar.

Att, hur, vad ock varför. Vi tar dom en ock en.

Att

Är det viktigt att träna? Inte ett dugg, egentligen. Människan är byggd för rörelse, smidighet, uthållighet, för växelvis ansträngning ock vila. Kruxet är att vi lever våra liv sittande. Vi behöver upp ock stå, gå, böja, sträcka. Vi behöver göra saker med kroppen för att aktivera nerver, muskler, senor ock celler. Tyvärr är det många träningsformer som inte erbjuder så mycket av just det.

Så röra på sig, ja. Träna, nja. Men vi återkommer till det.

Vad

Vad ska man träna? Ja, det är minerad mark att svara på. Ock var tid har sina svar på de ultimata träningsformerna, naturligtvis inkluderande de rättaste kläderna ock lämpligaste utrustningen. Mitt svar på frågan är: det som du tar dig för lätt. Ock det som gör dig glad. Om bärplockning gör dig lugn är det garanterat bättre än att stressa till det tidsbestämda yoga-passet.

Det finns inte så många rätt ock fel här, desto fler åsikter. Ock trender. Trender som tenderar att få oss göra som alla andra istället för att känna efter ock lita på oss själva. Låt oss utveckla det under Varför.

Men ur ett hälsosamt perspektiv: bredare, rörligare träning är bättre än smalare ock monotonare. Detta sätter gym ganska långt ner på min lista. Ofta monotona, snäva rörelser med mer fokus på muskelform än på användarvänlighet. Men som sagt, hur ock varför spelar ganska stor roll. Högre upp på listan kommer dans, kampsport, hinderbana, klättring ock terränglöpning.

Hur

Hur man ska träna? Jag sa ju det ju. Så att det är enkelt ock roligt att göra (vilket inte måste vara detsamma som enkelt att utföra), om vi pratar om vardagshälsa. Ha skoj. Variera. Gör olika saker ofta, hellre än specifik träning några enstaka timmar i veckan.

”Men det är ju skönt att träna sig riktigt slutkörd ibland.” Ja, visst är det. Men den känslan visar mer på ett underliggande behov av att röra sig mer kontinuerligt.

Idag är vi fixerade vid utrustning. Rätt saker, rätt kläder. Vi måste ha speciella skor för att springa ock stavar för att gå. Dessutom hög musik som distraherar oss från det vi gör, som om träningen inte var tillräckligt inspirerande.

Nej, less is more när det kommer till hälsosam träning. Jämför en löprunda med att gå på lina. Med dämpade skor ock musik i örat springer du på plan mark utan att egentligen ha en aning om vad du gör. Benen går av sig själva, fram ock tillbaka. Går du på lina måste du vara närvarande, här ock nu, ock det spelar ingen större roll vilken utrustning du har. Uppmärksamheten är det viktiga. Du aktiverar varje del av din kropp. Precis som du borde göra när du springer. Att dra handtaget fram ock tillbaka i en muskelmaskin på gymet är inte svårt. Men kan du stå på ett ben ock blunda?

Träning är, eller borde vara, så mycket mer än styrka ock kondition. Balans, rörlighet, smidighet. Att känna efter hur varje del av kroppen gör varje rörelse är att lära känna vår kropp. ock tro mig, vi känner våra kroppar ganska dåligt. Så högre upp på listan får vi lägga till qi-gong ock yoga, åtminstone i dess ursprungligare former.

Varför

Därför att du vill. Därför att din kropp vill. Stora biceps ock rutor på magen har inget med hälsa att göra. Att träna för att lindra sitt dåliga samvete har det än mindre. Att stressa för att hinna till passet eller känna behov av att prestera är inte heller hälsofrämjande. Så elitidrott har faktiskt inget med hälsa att göra, hur förebildande vi än försöker göra våra sportstjärnor. Elitidrott är resultatinriktat. Det har sina poänger, men för oss vanliga motionärer kan stort målfokus vara mer stressande än inspirerande.

Så all träning är dålig?

Nej. Träning är bra. Om det är kul. Om det får dig att må bra (vilket inte är det samma som att undvika att må dåligt.). Kanske kickar prestationen, bänkpressen ock svetten din självkänsla. Kanske ger kompisflabben i korpfotbollen lika mycket som ansträngningen. Kanske är träningen att viktigt andningshål från vardagen. Bra.

Det snackas om ortorexi, överdrivet hälsosamt leverne i fråga om träning ock kost. Visst, det är allvarliga saker. Men faktum kvarstår: Samhällsproblemen med för lite rörelse ock taskiga matvanor är gigantiskt mycket större än det motsatta. Så träna på. Men fundera på varför. Är det för sex-packens skull? Eller för glädjen? Lockas du mest av lusten att träna eller av att undvika det dåliga samvetet om du låter bli?

Träna på. Men glöm inte bort att känna efter. Eller att stanna upp ock titta på utsikten ibland.

Ock att öva på att stå på ett ben ock blunda.

Older Posts

Newer Posts