Vi har i viss mån gjort elitidrotten till hälsonorm. Det vill säga att träna hårt ock resultatinriktat. Ta i mer. Ända in i kaklet. Men ur ett homo sapiens-perspektiv finns det inget särskilt hälsosamt med elitidrott. När vi står vid sidlinjen ock hejar på våra barn i deras trånga skor så är det inte nödvändigtvis deras framtida hälsa vi hejar på.
Vad är toppform? Hur vet jag när jag är i det? Vad ska jag ha det till? På vilket sätt mår jag bra av toppform? Vi matas med mer eller mindre enkla vägar för att ta oss dit, ofta insålda av avlagda atleter ock random TV-kändisar. Men vad betyder det?
I del 1 belyste vi skillnaden mellan att träna ock att röra på sig. Ur ett hälsoperspektiv är skillnaden enorm. Elitidrott handlar om prestation ock resultat (ock om utslagning, men det är delvis ett annat ämne), inte välmående. Elitidrott innebär för det mesta att pressa sin kropp till det yttersta. Det har inte mycket med en sund själ i en sund kropp att göra (Läs DN: Emma Green: Prestation är för mig förknippat med ångest.). Det finns inget rätt eller fel i det här. Men vi bör återigen fundera på vad vi tränar för.
Träning i idrottssyfte är en sak. Att motionera, hålla igång, eller vad vi nu vill kalla det, är något annat. Det går att plocka ut många olika enskilda fördelar med träning. Men det för oss tillbaka till ursprungsfrågan: vad vill vi träna på? Vad vill vi utveckla? Vad vill vi bli bättre på?
Förenklad tes om träning
Av höjdhopp blir vi bättre på höjdhopp. Kul, men ur ett homo sapiens-perspektiv tämligen oanvändbart. Av plankan blir vi bättre på just plankan; övningen må vara tung, men det är inte ofta i ens vardag som man jobbar statiskt i den kroppsformationen. Ock av bicepscurl blir du bättre på bicepscurl. Vi blir inte nödvändigtvis bättre homo sapiens av att träna hårdare, längre ock tyngre. Ock om vi blir; bättre på vad?
Så. Myten att vi mår bättre av att träna mer stämmer inte, helt enkelt för att tesen är så förenklad.
Att må bra på ett balanserat fysiskt sätt ock att må bra pga ego-boost är olika saker. Ock gränsen mellan att träna för att vinna, bygga snygga muskler eller bara må bra ock att bli stressad av att inte göra detsamma, är hårfin. Så fort jag låter träningen bli ett medel för att jag ska känna att jag duger, har den slutat att bara vara en ego-boost ock övergått till att vara rent destruktiv. Ännu ett stressmoment i en redan stressad värld, inte minst vanligt inom elitidrotten.
Toppform med quick fix?
Men åter till frågan: vad är toppform? Min tolkning av ordet luktar prestationsfloskel ock betyder att vara vårt absolut snyggaste, fittaste, högst presterande jag. Ock på något sätt ska vi helst klara av att vara där hela tiden. Plötsligt har vi inte bara med råge passerat vad som är hälsosamt. Vi har också överskridit vad som är rimligt för en varelse av arten homo sapiens överhuvudtaget. Vi kan inte prestera på topp jämt. Vi kan inte alltid vara bäst. Vi kan framförallt inte konstant expandera både vårt mående ock vår prestation som vi försöker göra med vår ekonomi: med ständig tillväxt.
Dessutom. Att utveckla oss i den riktningen kräver mer än tre gånger i veckan eller 15 minuter om dagen. Alla såna quick fix-trix ljuger. För att nå dit måste vi satsa mer ock mer ock mer. Tills vi faller ihop i en hög. Hälsosamt? Knappast. Så låt oss sudda ut det ordet. Toppform. Det finns inget bra med det, sett ur en homo sapiens välmåendeperspektiv.
Det specifika blir utslätat
Elitidrottare, som sagt, är bra på att prestera något specifikt. Men när vi använder elitidrottandet som modell generaliserar vi det specifika i träningen för att krama ut något som ska passa alla (vilket i sig är omöjligt. Vi är olika, som bekant.), ock kvar blir generell styrketräning ock generell konditionsträning, förpackad så att det ska vara enkelt att både lära ock utföra. Ock det ska räknas. Kalorier, kilo, distanser, minuter. Så vi slipper känna efter.
Om vi springer för att prestera, för att få det gjort, utan att faktiskt känna efter, eller lära oss hur vi ska springa, kommer vi inte att bli bättre på att springa. Vi kommer bli tröttare, ock kanske bättre på att ta i mer, men inte på att springa. Oftast slår oss inte tanken att ändra på något ens när vi får ont. Då köper vi nya ”bättre” skor. Bokar in en behandling hos massören. Eller går på spinning istället. Ock ju fler kilometer vi avverkar utan att lära oss hur, desto mer kommer vi att pränta in felaktiga rörelsemönster. Mer är inte alltid bättre.
Styrka vs rörlighet
Att träna opp en muskel utan specifikt syfte gör inte heller min kropp mer funktionell. Enskilda muskler har nämligen inget syfte eller funktion alls. De fungerar tillsammans med alla andra muskler, leder ock ben, för att inte tala om hjärna ock nervsystem (se Del 3). I rörelse. Koordination. Balans. Kan jag inte gå balansgång, göra en kullerbytta, vicka på tårna eller sätta mig på huk, är inte större muskler högsta prio. Inte för en mototiskt normalutvecklad homo sapiens-wannabe.
(Att träna hårt ock muskelbyggande ock samtidigt rörligt ock motoriskt utvecklande kräver kännedom om kroppen, dvs förmåga att känna efter vad den egna kroppen gör ock hur den gör det. Det är inte särskilt vanligt i vår träningskultur. Det är inte särskilt vanligt i vår kultur överhuvudtaget. Men det finns.)
En sak har de gemensamt, elitträningenen ock måbra-träningen. De kräver, eller bör kräva, utveckling ock förfining, ock för det krävs att man känner efter. Få elitidrottare kommer nånvart på ren styrka. Det tarvas konstant lärande ock finjusterande för att utvecklas. Samma sak borde gälla vardagsrörlighet; det är inte bristen på armhävningar som gör att jag inte kan sitta eller stå på jobbet utan att hamna i dålig hållning. För att förbättra det måste jag öva på att sitta ock stå på nya sätt. Lära nytt. Mer styrka hjälper mig att orka stå eller sitta fel längre, inte att stå mer avlastande.
Men det finns övningar för det också. Kom ska jag visa dig.
Fortsättning följer.
/
Nästa vecka i del 5: Stretching ock pulsträning
”Stretching har länge varit ett heligt mantra för välmående ock ökad rörlighet. Ock ny forskning visar ju att pulsträning är bra för hjärnan. Men är det så enkelt? Nä. Det är klart att det inte är. Det är det aldrig.”