All Posts By

pa

Äta eller inte äta, det är frågan.

Posted on 20 februari, 2017

Morot-fasta- pasandberg-zonterapeut-illustration-majalarsson

De första tuggorna smakar ljuvligt. Ändå är det med blandade känslor jag äter efter sju dagars fasta.

Hur mycket dricker du? Kan du springa när du fastar? Tappar du inte energi? Kan det verkligen vara nyttigt? Eller som min far skeptiskt brukade slå fast: Vi är skapade för att äta! Det frågas mycket om fasta. Här kommer min 25-öring i ämnet.

En kropp som inte fått mat på ett tag håller sinnena skärpta, inklusive smak ock lukt. Det är en överlevnadsinstinkt ock en del av vårt normala tillstånd. Första tuggan är underbar. Det kan vara en bit kokt morot, lite yoghurt med äpple eller en riskaka med smör. Smaken, men också känslan. Att få tugga. Sakta.

Obeskrivligt.

En kropp som aldrig behöver hungra blir lat. Ätandet blir slentrianmässigt ock kanske rent av likgiltigt. Den slafsar i sig det mesta utan att känna efter så noga. Den behöver inte skärpa några sinnen.

Men den där alerta pigga känslan i kroppen är häftig. Kroppen är rörligare, smidigare, piggare. Ock det är med dubbla känslor jag ger mig in i vardagsätandet; ska jag förstöra den härliga känslan med att äta?

Ja, det ska jag såklart. Men jag försöker stanna upp ock känna efter. Hur kroppen känns (föryngrad). De skärpta sinnena (fokuserade). Men jag längtar efter ätandet, tuggandet, matlagandet, njutandet…

Hur mycket dricker du?
Fasta ska vara enkelt, ock för mig är en stor del av poängen, som i allt annat som har med hälsa att göra, att känna efter. Att lita på kroppen, men framförallt, att lyssna på kroppen. Jag kokar egen grönsaksbuljong, dricker te på nässlor ock ingefära plus olika joser ock såklart vatten. Jag mäter inte, jag dricker bara. Mest hela tiden. Så näringsbrist är inget problem. Det är omställningen i kroppen som kan kännas.

Kan du springa när du fastar?
Ja, jag sprang fyra mil under senaste fastan. Men åter igen, ingen klocka, ingen mätning, ingen prestation. Jag springer långsamt ock känner efter. Hur känns steget? Hur känns kroppen? Hur mycket ork har den. Faktum är att den har ganska mycket ork, men den är smart ock vill hushålla med krafterna. Att springa barfota ger ytterligare en dimension, för som sagt, sinnena skärps: jag får ”bättre kontakt med underlaget”, som en patientkund beskrev effekten av zonterapi. Fasta ock barfota känns ungefär så.

Tappar du inte energi?
Jo, det händer, men mer ock mer sällan ock inte lika mycket. Jag säger att fasta ska vara enkelt, ock sanningen är, som med allt annat, att det blir enklare med tiden. Första gångerna är värst. Inte för att jag inte kan, utan för att kroppen inte vant sig än. Idag ställer min kropp om fort inför fastan, går ner i sparläge ock ställer om metabolismen. Första gången blir kroppen lätt orolig ock undrar vad som händer. Ge den tid till det.

Kan det verkligen vara nyttigt?
Tveklöst. Frågan är snarare den omvända: kan det verkligen vara nyttigt att äta som vi gör? Det vet vi att det inte är. Vi vet att det är jätteskadligt. Ofta tenderar vi att likställa obehag med fara; om första fastan är obehaglig kan det inte vara nyttigt, right? Men vi måste som sagt vänja kroppen tillbaka till sitt ursprung.

För fasta känns. Fasta rensar ut, ock ju mer skit att rensa ut i kroppen, desto mer känns det. Skit i det här fallet är allt från dåliga fetter, antioxidanter, för mycket kolhydrater, men ock så stress, inflammationer t ex i leder ock muskler, ock svajande blodsocker. Även gamla krämpor eller åkommor brukar kunna dyka opp för att sedan försvinna för alltid. Så en ”nyttigt” ätande avslappnad vegetarian känner antagligen mindre av fastan än en pasta-junkie.

För mig har effekten blivit små men kontinuerliga förändringar i kosten. Jag väljer alltså att fylla på med mindre skräp mellan fastorna, helt enkelt för att göra fastan mer uppbygglig. Annars får fastan lägga all kraft på att städa istället för att också stärka.

Vi är skapade för att äta!
Absolut är vi det. Men inte var tredje timme. Inte fort. Inte en massa mjölmat som slaggar igen kroppen. Inte socker ock konserveringsmedel som den biologiska kroppen inte känner igen. Inte en massa snabba mellanmål som på sin höjd låtsas vara mat.

Vi är skapta för att äta ibland ock låta bli ibland. Svårare än så behöver det inte vara. Ock de sköna bieffekterna, när smärta ock stelhet försvinner, när sinnena skärps, när rörligheten ökar, då står det klart för mig att det här inte är något magiskt kurtillstånd. Detta är det normala. För en homo sapiens.

Kan vem som helst fasta?
Jag är övertygad om att alla som är fullt friska med fördel kan fasta. Men som sagt, under fasta spetsas ämnesomsättningen i kroppen till. Kroppen sorterar, snålar, lagrar, ock då behöver det finnas depåer att ta av. Så är dina normala matvanor inte de bästa kan det vara väl värt att bygga upp ett förråd först. Kör några veckors ”förfasta” där du ökar på med nyttigheter ock minskar på socker, alkohol, mjölmat ock kött.

Trappa opp eller all in?
Jag körde all in första gången. Det var emellanåt kämpigt, men sen var jag ju inne i det. Någon annan kanske vill öka stegvis, antingen i tid, det vill säga att börja med en dag, sen två, ock så vidare. Eller just att successivt minska på mängden. Man kan vänja sig med halvdagsfastor (hoppa över kvällsmaten eller frukosten) eller med nån 5:2-variant (men hoppa över kaloriräknandet. Det stämmer ändå inte.).

Mina första tuggor bestod av lite tomatsoppa ock ett majskex. De närmaste dagarna kommer jag att öka försiktigt för att bevara den sköna, nästan euforiska känslan så länge som möjligt. (Kroppen känns bra länge, men det kortvariga ruset i slutet av fastan klingar av snabbare.) Jag längtar efter att laga en god middag. Ta ett glas vin. Men jag ser redan fram emot nästa fasta.

Nästa naturliga rus.

Avslappning lugn och ro stress

Tystnad! Lagning!

Posted on 9 februari, 2017

Jag lagar en noshörning i trä. En sån där souvenirnoshörning som man kan köpa på marknad när man är i nåt sånt där turistigt utland. Jag vet inte var den kommer ifrån, men den stod hemma hos farmor ock farfar när jag var liten. Jag tyckte mycket om den.

Min farfar lagade saker. Långsamt ock noga. Folkskolelärare var han. Ock händig, så inget slängdes i onödan. Ock inget lagades slarvigt. Det låg något meditativt över alltihop. Men just det ordvalet hade han nog fnyst åt, farfar.

Han pratade aldrig om det. Om tillvaratagandet ock lagandet. Han visade. Han pratade inte så mycket över huvud taget. Men när han gjorde så lyssnade man. Han hade pondus. Ock så var han snäll. Men han fyllde inte luften med tomma ord. När han pratade visste man att det var genomtänkt ock antagligen lärorikt.

Alla dessa ord
Jag tänker på det när jag hör alla prata om allt. Ord, ord, ord. Vi har en övertro till ord, å ena sidan. Vi tror att de ska förklara allt. Ord ock siffror. Mäta ock förklara. Men det gör de inte. Alla vet att orden bara står för en liten del av talad kommunikation. Kroppsspråk, ansiktsuttryck, röstläge, andning, tempo, stakningar, diktion, för att inte tala om allt blaj som vi lindar in budskap i för att det ska låta bättre.

I skriven text är det än värre. Där finns inget kroppsspråk eller röstläge att ta till. Det skrivna ordet blir fattigare. Ändå tror vi att vi kan förklara allt med ord ock siffror. I rapporter, domslut, ock analyser. Som om det som inte kan mätas inte finns. Som ett äpple. Hur mäter man ett äpple? Inga ord eller siffror i världen kan helt förklara eller beskriva äpplet. Än mindre vara det. DET kan bara äpplet.

Vi missbrukar orden, för det andra. Låter dem fylla tystnaden med allt ock ingenting. Oftast ingenting. Det blir bara ord för att fylla tystnaden. Tystnaden skrämmer. Så vi fyller den med ord utan att säga nåt. Vi lindar in, håller med ock kanske småljuger lite, för att det inte ska bli jobbigt.

Men tyst får det inte bli.

Händerna är som fötterna
Jag tror det var därför jag var lite rädd för farfar ibland. Den kunde liksom kännas barsk, den där tystnaden. Visst pratade han. Han berättade saker. Skämtade, eller röt i med sin mörka baryton. Men han pratade aldrig om ordningen ock lagandet. Ändå var det där, hos honom, jag lärde mig allt om var sak på sin plats. Om att vara rädd om.

Ock om att laga saker. Att göra saker med händerna. Fötterna ock händerna är samma lika. Vi låser in alla fotens nerver i skor som gör oss orörligare, som avaktiverar vårt nervsystem. Men att begränsa händernas rörelsefrihet till tangentbordsknackande ock smartphonetryckande fördummar också motoriken ock nervsystemet. Vi behöver göra saker med händerna.

Att göra långsamt
När vi mediterar eller gör yoga, är det ofta för att slappna av, där ock då. Som om avslappning vore ett tillstånd avskilt från det normala. När hjärnforskaren säger att träning får oss att tåla mer stress, nickar vi glatt ock går till gymet, istället för att minska på stressen. Istället för att sträva efter att göra lugnet till det normala. Som det egentligen är. För varelser av arten homo sapiens. Som att göra saker sakta. Ock noggrant.

Jag kan fortfarande se ordningen ock redan i farfars snickarbod, fast den är riven sedan länge. Ock jag limmar fortfarande fast hornen på noshörningen som trillat i golvet. Med Karlsons klister. Precis som farfar. Inte för att allt var bättre förr. Men det rofyllda i att sitta stilla, koncentrerad på en liten uppgift. Som en noshörning i trä. Med avslaget horn. En noshörning som farfar redan limmat en gång för längesen. Det skänker frid.

Så jag sitter där med mitt lim ock min kaffekopp. Och jag tänker. Att så hade farfar aldrig gjort. Han hade lagat noshörningen.

Sen hade han druckit kaffe.

Motorik Quickfix Rörelse

Att lära nytt. Eller gammalt.

Posted on 31 januari, 2017

Att lära nytt är inte alltid välkommet. Förändring, lindring eller utveckling ska gå fort, ock att lära nytt tar tid. Men ibland undrar jag om det inte är gammalt vi behöver lära. Sånt vi kunde en gång men har glömt bort.

Jag behandlar folk för att de ska må bättre. Ha mindre ont. Sova bättre. Bli rörligare. Jag klämmer på olika ställen på kroppen, mest fötterna, sätter akupunkturnålar, ger rörelseövningar. Ofta börjar vi med att-stå-upp-övningen. Eller andas-med-kroppen-övningarna. De är svårare än de låter. Sen övar vi på att gå. Ock så vidare.

Men jag har börjat ana att det är något som fattas.

Somliga vill må bra. Eller bättre. Andra vill få ordning på sin fysik ock sin löpning. Då kommer de till mig eller någon annan terapeut eller coach. ”Finns det nån enkel övning för att få ordning på det här?” frågor de kanske. Eller ”Hur stretchar man den här muskeln som gör att jag inte kan röra mig ordentligt”.

På A svarar jag nej ock på B vet inte.
Det finns nästan aldrig någon enkel övning för att komma till rätta med någonting. Lindra lite eller komma en bit på vägen kan vi ordna, men vi rättar sällan till problemet med ”någon enkel övning”. Det finns inga såna lösningar. Hade ”Tio minuter om dagen”, eller ”Sex sätt att snabbt fixa det ena eller andra på fjorton dagar”, hade de funkat så hade vi inte sett dem i varenda hälso- eller träningsspalt längre. Hade det varit så enkelt så hade alla mått bra nu.

Ock varit vältränade.

Men det är de inte.

Att stretcha den där muskeln som gör att jag inte kan röra mig ordentligt, funkar sällan heller, helt enkelt för att orsakssambandet är det omvända; muskeln är stel för att jag inte rör mig ordentligt, inte tvärtom. (Jag återkommer till det i några blogginlägg om träning framöver. Det blir grejer det!)

Sitta fint. Med skor.
Två saker många av oss behöver träna på är att ha tålamod ock att känna efter. Väldigt få av oss behöver (i betydelsen ”måste ha”, ”klarar oss inte utan”) allt det där snabba vi strävar efter. Ock lika få av oss är beredda att lägga ner den tid som krävs för att få det som faktiskt behövs. Att lära nytt. Förfina. Vi vill ha resultat direkt, ock att känna efter har vi inte tid till. Synd. För det är det som är pudelns kärna (Det är ett jävla uttryck, jag vet. Men skyll inte på mig, skyll på Goethe.)

För när vi rör oss galet – ock det gör vi, tro mig. Med alla ergonomiska stolar, fotriktiga skor ock känslolösa, plana underlag, är det svårt att undvika (men även det är en annan historia) – så påverkar det vilka muskler som får arbeta ock vilka ben ock leder som belastas. Ock det blir sällan de det borde. Det sliter, vi blir stela ock får ont.

Att känna efter hur vi rör oss har genom årmiljonerna lärt oss hur vi rör oss smidigast, effektivast ock bäst. När vi inte längre känner efter finns det inte längre något som upprätthåller det vi en gång lärt oss. För det har vi. De flesta små barn rör sig från början relativt oförstört. Sen åker skorna på ock ungarna lär sig sitta fint. På stolar.

Krypa innan man kan gå
Titta på vilken ettåring som helst som fått röra sig fritt. Hon sitter på golvet med rak rygg ock benen utvikta för att få bra stöd. 15 år ock ett antal mobiltelefonmodeller senare är hållningen en annan. Kanske kommer hon fortfarande med lätthet ner på golvet, men det är bara en tidsfråga.

Men stopp där. Den där bebisen. Rörlig ock smidig. Medan mamma ock pappa är stela ock orörliga. Kanske är vi något på spåren där? Man måste kunna krypa innan man kan gå, right? Man rullar, kravlar, kryper, sitter, står, går, springer. Varje steg är lika viktigt för att nästa steg ska fungera, right?

Men när ålderskrisande 40-åringar som plötsligt måste börja komma i form, väl börjar röra på sig är det med motstånd. Kroppen är stel. Den gör ont ock den skriker att ”hallå! Du är inte 20 längre! Du har hoppat över rörligheten ett tag nu. Du borde kanske börja om från början!”

Från början.

Från grunden.

Skit va surt det låter. Kan jag inte bara köra på för fullt. Så jag får resultat fortare. Jo. Du kan ju prova.

Eller så tar man det från grunden. Tänk matte. Ingen skulle försöka lära ut decimalräkning innan eleven lärt sig räkna till tio. Att ge sig på multiplikationstabellen innan man hajat plus ock minus lönar sig inte heller. Visserligen går det att plugga in multiplikationstabellen, som en dikt eller låttext, men utan grunderna kommer man bara att rabbla siffror utan att förstå innebörden (vilket visserligen inte är någon ovanlig företeelse alls, vid närmare eftertanke. Det kan man komma långt på.).

Samma sak med kroppen. När vi rör oss stelare ock skröpligare kanske det inte är ”ålderskrämpor”. De kanske är kroppen som glömt grunderna? Så kanske finns det ett samband mellan att vuxna människor som förlorat förmågan att smidigt röra sig upp ock ner från golvet, böja sig ner till marken utan att stånka, krypa eller slå en kullerbytta, ock att de får ont när de springer, står ock går. Tänk om det inte är modern löpteknik, större muskler eller dämpadere skor som är lösningen, utan att få igång den där motoriken ock rörligheten i kroppen som var grunden som alla mina senare motoriska förmågor byggt vidare på.

Själva fundamentet.

Bara en tanke. Förbaskat omständig ock tråkig tanke, jag vet. Men du kan alltid återvända till tio-minuters- eller sexstegstipsen. De finns alltid kvar. Du lär inte bli så mycket rörligare. Men det går fort.

Känna efter Kotroll utveckling zonterapi

Gå vilse

Posted on 22 januari, 2017

Det där med att försöka åstadkomma förändring ock samtidigt ha kontroll, det är ganska motsägelsefullt. Vill du att något ska bli annorlunda behöver du ibland tillåta dig att gå vilse.

Trygghet i förvirringen. Skit i vilket. Två uttryck jag ofta använder när det kommer till förändring ock personlig utveckling.

Skit i vilket – våga släppa kontrollen ibland med insikten att det mesta löser sig ändå. Att de allra flesta måsten vi släpar runt på inte spelar särskilt stor roll. Att det allra mesta faktiskt löser sig utan att jag är inblandad. Många av oss behöver öva på att skita i vilket.

Trygghet i förvirringen – att acceptera att förvirringen som den enda sanna tryggheten. Alla murar vi bygger kan rasa. Alla grunder till våra beslut kan ändras. Alla framtidsanalyser är obetydligt mer än gissningar. Att det enda vi kan vara säkra på är att det kommer att förändras. Fast det mesta har en benägenhet att bli bra till slut i alla fall. Var trygg i förvirringen.

Det är uttryck att använda i vardagen. För att böja sig inför livets oförutsägbarhet. Att likt ett bambuträd flexibelt kunna böjas när det blåser hårda vindar (kanske förändringens vindar?). För att kunna anpassa sig till en värld som ändå alltid kommer att göra mer som den vill än som jag vill.

Ett jäkla stort men
Det är en viktig grund för lycka, tror jag. Att acceptera tillvaron som den är istället för att försöka se den som man själv vill att den ska vara. Men. Ock det är ett jäkla stort men. Ibland behöver man ta ansvar för förändringen själv. Påverka det man kan förändra. Kruxet är bara att det är så himla svårt att förändra utan att kliva ur sina trygga rutiner, mönster ock vanor.

De där murarna jag byggt skyddar mig mot förändring, så om jag vill att något ska bli annorlunda så behöver jag ta mig utanför mitt egenhändigt byggda skydd, ut i det okända. Det är där förändringen finns. Jag kan inte förvänta mig att något ska bli annorlunda om jag gör som jag alltid gjort.

Ja, det är jobbigt. Läskigt också. Kanske gör det ont i magen. Jag kanske får handsvett eller svårt at sova. Bra! Är det bara enkelt är det antagligen ingen förändring. Är det bara enkelt har jag antagligen gjort det förr, fast kanske i en annan form. Ungefär som att gifta om sig med nån som är ungefär likadan som den förra. Eller byta jobb fast med nästan samma arbetsuppgifter.

Byte eller förändring
Fast nytt jobb ock ny sambo kan göra stora skillnad, visst? Jo, visst blir det annorlunda. Men är det förändring? Eller är det bara ett byte av yttre omständigheter? Ungefär som par som försöker rädda sitt förhållande genom att köpa nytt hus. Eller skaffa ett barn till. Same, same but different.

Äh, det finns inga enkla svar ock givna lösningar när det kommer till livet. Inga facit eller tabeller. Man får helt enkelt känna efter ock lita på sinnena. Det är vårt evolutionära överlevnadstrix. Intellektuellt, fysiskt, själsligt. Att nyfiket ifrågasätta sina vanor. Ock våga släppa kontrollen.Det är det som har utvecklat människovarelsen under några miljoner år. Det har funkat bra hittils.

Det enda man kan va säker på är det det blir annorlunda, oavsett hur mycket kontroll jag försöker skaffa mig. Så ibland är det bättre att bara skita i vilket. Öva på att vara trygg i förvirringen. Ock våga gå lite vilse emellanåt.

Det gäller i högsta grad fysisk hälsa också. Får jag ont av att träna är antagligen inte lösningen att köpa nya skor ock köra på som vanligt. Om jag får huvudvärk av att stressa är antagligen inte lösningen att fortsätta stånga pannan blodig ock hålla farten uppe med kaffe ock Treo. Hjälper inte medicinen är inte lösningen att fortsätta ta den.

Lösningen är inte att göra mer av det som inte fungerar. Då får jag hitta nya sätt. Känna efter. Lära om. Förändra. Gå lite vilse. Ock våga vara trygg i förvirringen.

Förändring från fötterna = förändring från grunden.

2017 reflexologi utveckling zonterapi

Vad man kan ha 2017 till

Posted on 14 januari, 2017

Bokskrivande, föreläsande, utbildande. Det är några saker som står på arbetsplanen 2017. Utvecklingen av helhetsbehandlingar fortsätter. Ock så tänkte jag bygga kurser i vardagshälsa ock rensa upp i träningsträsket lite grann. Hälsa är ju inte bara fötter.

Jag är lite saktfärdig. Men ett par veckor in på 2017 har jag hunnit fundera på vad jag vill få ut av året. Vad jag vill starta. Vad jag vill avsluta. Vad som ska bli mer. Ock mindre. Några exakta mätbara mål har jag inte. Mål begränsar. Mål mynnar i prestation ock resultat. Att få gjort.

Jag vill inte få gjort. Jag vill göra. Fortsätta. Utveckla. Förbättra. I en ständigt flödande process. Så jag sätter inte upp mål. Jag stakar ut riktningar, formulerar ambitioner ock visioner. Ock låter lärdomarna på vägen leda mig. Jag har ju redan hittat rätt spår. Jag är där jag vill vara. Det är huret som alltid kan utvecklas; hur jag gör det jag gör för att uppnå det jag vill.

Men 2017 är året då jag på riktigt vill ta tag i boken jag skriver. Fotboken. Fotboken som egentligen inte alls handlar om fötter. Den handlar om kroppen, hälsan, välmåendet ock livet från en fots perspektiv. Alla fragment ock lösa trådar i datorn, i anteckningsböcker, i ritblock som ska bli en helhet i text ock bild. En helhet med ett flöde som ska förklara sånt du inte tänkt på, fast det egentligen är ganska enkelt.

Den har gjort lite motstånd ibland. Eller tar den bara tid på sig att mogna? Men jag vill att den ska bli bra. Inte bara färdig.

2017 är året då jag tänker ta klivet in i träningssalen ibland. Västvärlden har lyckats skruva till träningsbegreppet så till den milda grad, att mycket av det vi slarvigt kallar att träna, att röra på oss, inte längre hjälper oss att vara homo sapiens. Ofta tvärtom, faktiskt. Det perspektivet, att röra sig så som människororganismen mår bra av, vill jag utveckla. Eller återinföra.

2017 är året då jag utvecklar de föreläsningar ock workshops jag hållit till föreläsningskoncept. Kombinationer av olika teman ligger på arbetsbordet: hälsa genom fötter, träning, ock personlig utveckling, till exempel.

Eller vardagsrörelse: Hur många sätt kan man stå på? Hur många sätt kan man sitta på? Handgripliga frågor som kan påverka både hur gamla vi blir ock hur vi mår under tiden. Ock hur mycket vi behöver träna.

Går allt som det är tänkt kommer jag dessutom att få dela med mig av mina kunskaper ock erfarenheter till blivande zonterapeuter.

2017 är året då jag hoppas hinna utveckla koncept kring arbetsmiljö ock hälsa. Alltså på riktigt. Inte bara ståbord ock ergonomiska stolar. Riktigt bra arbetsmiljötänk som gör alla glada. Som sagt: Hur många sätt kan man stå på? Hur många sätt kan man sitta på? Men arbetshälsa är mycket mer än ergonomi. Här finns ett enormt förebyggande arbete att göra för den som vill hålla sin personal hel, frisk ock effektiv.

2017 är året då jag funderar på om ”Pa Sandberg Zonterapeut” verkligen är vad ska stå på visitkortet. Zonterapeut är ock förblir jag, men verksamheten både som helhet ock som behandlingsform sväller över zonterapi-begreppet. ”Anatomisk reflexologi” är ett begrepp jag skapat ock börjat använda för att beskriva vad jag gör. Otydligare för somliga, men bredare än bara zonterapi. Ett begrepp redo att fyllas med innehåll, redo att fyllas med allt det jag jobbar med för att du ska må så bra du kan.

Men jag fortsätter behandla, såklart. Med både zonterapi ock anatomisk reflexologi. Med fysisk kroppsterapi ock med utvecklande övningar. Boka en tid via länken här ovanför. Eller häng med i utvecklingen på facebook (facebook.com/zonterapi) eller instagram (@pa_sandberg_zonterapeut).

Ett redan igångkickat gott nytt år önskar jag dig!

Kostcirklar mat Näring stress

Den snabba smoothien

Posted on 9 januari, 2017

Det pratas alldeles för mycket om kost, näring, kalorier, gram, livsmedel, mineraler, rekommenderade dagsbehov, dieter, bulk, deff ock tallriksmodeller. Ock alldeles för lite om mat. Ock om vad som händer när man sveper en smoothie.

Visst är det viktigt vad vi stoppar i oss. Men ett ofta bortglömt perspektiv i sammanhanget är inte bara VAD vi äter, utan HUR ock VARFÖR vi äter. Låt oss fundera över några frågor:

Vad är mat?
Är livsmedel mat?
Är frukosten dagens viktigaste mål?
Hur lång tid tar det att äta?
Vad gör maten i kroppen?
Hur vet jag om jag är hungrig eller bara sugen?
Hur äter man effektivt?

Vi äter mycket skräp. Mjöl ock socker är sedan länge inarbetad bas. Ingrodda vanor är svåra att ändra, men en snabb översikt i en vanlig mataffär innehåller enorma mängder ämnen som bara med mycket god fantasi borde få kallas mat. ”Färdiglagat”, ”Snabblagat”, ”Bara att värma” (eller ännu värre: ”Bara att micra”) ock så vidare, är gjort för att gå fort att äta, inte för att vara bra. Ock det är här nånstans temat för dagens blogginlägg tar sin början.

Lagad mat ock mångfald
Vi lagar inte mat längre på egna råvaror. Vi har inte tid. Vi köper helfabrikat, halvfabrikat, snabblagat, energy-bars (denna styggelse) ock färdigblandat. Vi försöker öka varvtalet i kroppen eller lugna gnälliga barn med mellanmål som risifrutti, snickers ock ostmackor.

På stenåldern åt vi ungefär 500 olika grödor, varierat över tid. Idag är den siffran nere på 15. Många har ingen aning om vad man kan göra med bönor ock kikärter, hur man tillagar jordärtskockor eller att ingefära har betydligt fler användningsområden än att vara ingrediens i smoothien eller morgon-shoten.

Då, på stenåldern, var det knappast teoretisk kunskap i näringslära som avgjorde vad vi stoppade i oss. Kunskapen var inlärd ock nedärvd ock anpassad efter livsvilkoren. Vi åt 500 örter för att det fanns. Vi åt vad vi fick tag på ock i slutändan blev det nog för det mesta ganska välbalanserat. Dagens mat- ock näringsporr, å andra sidan, där näringsfattiga, matliknande produkter blandas med super foods, proteindrinkar, essensiella ämnen, antioxidanter, vitaminer ock mineraler, alla med olika siffervärden för lämpligt dagligt intag, gör ätandet kliniskt osexigt.

Vanans makt
Våra vanor får oss inte bara att göra saker utan att tänka. Det får oss känna saker utan att tänka, att vilja saker utan att tänka, att säga saker utan att tänka, att tänka saker utan att tänka. Ock äta saker utan att tänka. Alla som varit nikotinister (jag har) vet hur det är att ta en cigg (eller snus i mitt fall) för att strax inse att man inte ens var sugen. När det kommer till mat, eller grejer som liknar mat, gör det flesta av oss det varje dag. Många kallar det frukost.

För många är frukosten likasamma varje dag. Kanske för att det är enkelt ock går fort. Men vanan att överhuvudtaget äta frukost är inlärd. De flesta behöver inte tre mål om dan, än mindre fem. Varför många inte klarar sig utan alla dessa måltider kan bero på olika saker:

Mat med för mycket kolhydrater ock för lite näring är en. En kropp med obalanser i näringsförhållandena skriker efter nåt att stoppa i munnen oftare.
Vana! Kroppens inbyggda klocka vet när det vankas käk. Då säger den till antingen det behövs eller inte. Mitt livs första sjudagars-fasta var en pers. För kroppen förstod inte vad som hände ”Hallå!” skrek den, ”Vi brukar äta nu!” Idag har den lärt sig att gilla fasta ock ställer om från ätandet på ett ögonblick.
Stress. Vi blir hungrigare av stress. Ock de flesta av oss går omkring ock är lite stressade hela tiden. Så hela tiden så vi inte ens märker det.

Stress ja
Det var det där med att halsa en smoothie, en av alla dessa lösningar för att spara tid, vara effektiv ock hälsosam utan att tumma på karriär eller prestation. Det är bara ett problem: det funkar inte särskilt bra.

Det krävs inte mycket för att kroppen ska slå på stress-läget. Alltför många av oss ligger nästan konstant nära gränsen till påslag. Vår livstil har berövat oss de marginaler vi så väl behöver. Det kan räcka med ett olustigt telefonsamtal, morgonrusning i trafiken, ett fullt schema, en gnutta kontrollbehov, bekräftelsebehov, relationsproblem, budgetavstämning, prestationsångest eller besök av svärmor. Att det skulle finnas nåt som definieras som positiv stress i det här fallet är inte sant, för kroppens reaktioner vid stress är densamma.

Tuggandet viktigt
När du äter fort stressar du. Det faktum att maten blir slarvigt tuggad påverkar matsmältningen tillräckligt för att vara argument nog. Men i stressläge har kroppen inte tid med matsmältning ock näringsupptag ock sånt; kroppen är ju redo att slåss eller springa för livet (Jo, det är precis det stress signalerar till kroppen, oavsett orsak.). Så mage ock tarmar jobbar sämre, ock näringsupptaget blir bara halvdant, oavsett hur nyttigt vi äter.

Samma sak gäller smoothien. Den rinner bokstavligt rakt igenom, men med ytterligare en brist; matsmältningen börjar redan i munnen med salivens enzymer som börjar bryta ner maten. Genom att hoppa över tuggandet, eller åtminstone det långsamma smakandet, missar matsmältningen sin viktiga inledning.

Ätande, nyttigt ätande, kräver tid. Vi behöver ge både matlagandet ock ätandet utrymme i våra liv (det är ju trots allt till stor del att äta vi lever av). Även en smoothie. Smutta på den som vore den ett glas vin.

Förstå mig rätt. Jag har stor respekt för näringslära ock nyttigt käkande. Men om vi ger ätandet – ock därmed levandet – tid ock omtanke, så kan vi återta våra förfäders förmåga att känna vad vi mår bra av.

Annars kan vi lika gärna börja leva på dropp.

Helakroppen placebo zonterapi

Placebo

Posted on 3 januari, 2017

Tron kan försätta berg. Placebo kallas det i medicinska termer. Kunskapen om placebo har dock fått sig en törn, enligt ny forskning. Du behöver inte ens tro. Placebo funkar ändå.

Det uttalas emellanåt med negativ klang. Som om det betecknar något som inte fungerar, som är på låtsas. Eller så tar man till uttrycket när man inte har någon bättre rationell förklaring. ”Äh, det är bara placebo”.

Bara? Placebo är inte så bara. Jag ock många av mina kollegor har, förutom vår färdighet att trycka ock klämma på fötter ock andra kroppsdelar, gedigen kunskap på olika områden som anatomi, fysionomi, neurologi, näringslära, kinesiologi, rörelselära, psykologi, medicin, stresshantering, ock så vidare. Våra specialiteter varierar. Men placebo är vår bästa vän.

Den vetenskapliga sanningen att placebo funkar. Ock det finns förvånande mycket forskning på området, med tanke dess dåliga anseende. Placebo funkar men kunskapen ska inte användas, som det verkar. Inte till annat än att vara referensvärde när man testar ”riktiga” läkemedel.

Som en turbo, ungefär
Men tro mig, placebo-effekten ingår i all form av vård ock behandling. Till ock med när du ringer 1177 ock uppmanas ta en Alvedon ock avvakta. Alla seriösa terapeuter, coacher, läkare eller friskvårdskonsulter använder sig av placebo-effekten. Ingen seriös behandlare, mig veterligen, gör enbart det. Men effekten finns, den är vetenskapligt belagd, ock den förflyttar kanske inte så många berg, men den förstärker effekten av annan behandling. Vad kan vara dåligt med det?

Men när tidningen Läkemedelsvärlden berättar om en studie som visar att det inte nödvändigtvis är tron som försätter berg, att placebo verkar funka även om man vet att det är placebo, då ler jag lite. Studiens slutsats om att ”placebo har ett kliniskt värde” är en ganska häpnadsväckande vetenskaplig slutsats. Placebo är inte bara bluff ock båg. Det är inte bara någon som funkar för att man vill att det ska funka. Det funkar ändå. Det gör inte hela jobbet, men det bidrar ock förstärker mina övriga verktyg.

Allt vi inte vet
Kanske bidrar sådan här forskning till en ödmjuk attityd inför vår kunskap om livets komplexitet. Vi förstår inte allt. Sanningen är antagligen att vi egentligen förstår ganska lite. Mycket av det som händer i våra kroppar händer oavsett om vi förstår hur eller varför. Det får vi leva med.

Placebo kanske inte förflyttar berg, som sagt. Men det kan skapa förändring. Både på kort ock på långsikt. Det är ofta mer än man kan säga om löpandeband-utskrivning av tillfälligt smärtstillande ock ångestdämpande mediciner.

Läs mer:
Behöver inte tro att pillret verkar – LmV

Older Posts

Newer Posts