All Posts By

pa

Ögonen sitter i kroppen

Posted on 30 november, 2017

”Din synförsämring är godartad”, förklarade optikern glatt. Det betyder att min syn försämras ”normalt”. Om man som jag inte tror på generella ålderskrämpor, börjar man såklart fundera: Varför ser jag sämre? Vad är normalt? Ock kan det bli bättre?

Forskningen på området är verkar ganska bristfällig. Intresset för området ter sig skralt. Medicinskt sett är synförsämringar närmast en ickefråga; det ligger, till största delen, inte inom ramen för sjukvården. Privata glasögonförsäljare ansvarar för hela proceduren. För, att varelser av arten homo sapiens börjar tappa synförmågan redan i 30-40-årsåldern är helt…normalt?

Ålderstecken?
Nej, jag tror inte att det är meningen att vi successivt ska se sämre, på samma sätt som våra fötter inte slutar fungera utan ilägg, eller att grundläggande kroppsfunktioner som blodcirkulation, immunförsvar eller andning bara försämras utan anledning. I enstaka fall, ja. Som allmänna befolkningsfenomen, knappast.

Så i brist på forskning eller vedertagen erfarenhet, får jag gissa själv.

Ögon i nacken?
Låt oss pröva ett experiment. Lägg fingertopparna längs med bakre nackmusklerna precis under skallbenet. Blunda ock vrid ögonen som om du tittade omväxlande åt höger ock vänster. Känner du hur nackmusklerna rör sig?

Ögonen jobbar inte för sig. Varför skulle dom? Inga andra muskler eller kroppsdelar arbetar var för sig. Dom arbetar tillsammans. Många med dålig närsyn har märkt hur det spänner i huvet ock nacken när dom kisar för att se bättre. Dålig syn kan alltså ge ont i nacken, men tänk om det omvända är lika giltigt? Spända muskler i nacken påverkar ju ögonens rörelseförmåga.

Tanken är inte direkt svindlande. Att uppdragna axlar ger spänd nacke som leder till huvudvärk eller migrän känner de flesta till. Men spänner du nacken så spänner du ögonen. På samma sätt som du spänner nacke ock axlar när du biter ihop käkarna, eller att käken spänns om du rynkar pannan.

Självklart stannar inte spänningarna där utan far runt i kroppen ock påverkar hur du ligger, går, sitter, står ock springer.

Näringsbrist?
En del menar att synförändringar påverkas av näringsbrist. Broccoli ock blåbär t ex sägs innehålla ämnen som är bra för ögonen. Hur det ligger till med just det har jag verkligen ingen aning om, men vad vi äter påverkar alla funktioner i kroppen, maten är ju kroppens ock cellernas byggstenar så nog spelar det roll.

Stress däremot är ett säkrare kort. Stress påverkar allt. Själva stressens grundfunktion är ju att anpassa ock ställa om kroppens funktioner för akuta ändamål. Akuta, inte vardagliga. Så med långvarig eller ständigt återkommande stress är det helt enkelt en massa saker som inte fungerar. Som näringsupptaget ur broccolin ock blåbären.

Stress såklart
Alla stressliknande reaktioner – bråttom, orolig, rädd, ängslig, förtvivlad – funkar på samma sätt. Ock alla spänner de muskler. Det finns ingenting som bara händer i huvudet eller bara i magen. Ock stress spänner muskler. Alltid. Inte minst dom där små rackarna i nacken, som rör sig när vi vrider på ögonen.

Som zonterapeut kan jag inte skryta med några mirakel med blinda som får synen åter. Men i några fall har syntester efter perioder av behandling påvisat förbättring. Kanske kan zonterapi påverka synen, men tvivelsutan påverkar den både spända muskler ock stress. Jag gissar att en del av svaret ligger där. För synen sitter inte bara i ögonen.

Den civiliserade människan
Civilisationen, till sist. Våra förfäder hade ingen smartphones eller datorer. Dom hade inte ens böcker eller dagstidningar. Deras normala tittavstånd borde handla om meter. Faror ock villebråd upptäcker man inte på 60 centimeters avstånd. Ock flinka handarbeten sätter sig, med hjälp av nervsystemet, i just händerna. På samma sätt som den som går mycket barfota inte behöver titta var han sätter fötterna, lär sig fingrarna att finlära utan ögonens hjälp. Fråga Stewie Wonder.

Vi är helt enkelt inte skapade för att använda ögonen som vi gör. Kanske beror ”åldersförsämringen” som tvingar på oss läsglasögon på att vi helt enkelt tröttar ut den delen av synen som vi egentligen borde använda minst. Kanske är det en bra idé att vila ögonen från närsyn ock hjälpmedel, ock gå promenader med blicken avslappnat riktad i fjärran. Ni vet sådär som man får lära sig i körskolan, fast utan trafikfokus.

Jag gör det. Ock jag springer helst i skogen utan synhjälp. Både för att vila ögonen ock för att låta alla andra sinnen göra det dom kan, om vi bara ger dem chansen.

Löpning eller springning?

Posted on 8 november, 2017

Jag hjälper ofta människor att springa men är ingen löpcoach. Helt enkelt för att jag arbetar med hälsa för homo sapiens i fokus. Löpning är träning. Ock träning i sina mest utbredda former har inte mycket med grundläggande hälsa att göra.

När Christoffer McDougall’s succébok Born to run började sprida sig, spirade en ny gren på det moderna löparträdet. Inte bara skulle man springa längre ock i naturen. Skorna skulle vara minimalt uppbyggda ock helst obefintliga, ock löpningen, eller springningen, skulle utföras så naturligt ock ursprungligt som möjligt. (Självklart kan något ursprungligt ock naturligt inte benämnas futtigt ock flackt i stil med ”att springa i skogen”. ”Ultramaraton” ock ”Traillöpning” blev nya, mer catchy benämningar.)

Jag har verkligen inget emot löpning i någon form. Tvärtom. Men när det kommer till naturlighet, så innehåller träningsformen löpning, som de flesta andra träningsformer, en massa moment som inte har särskilt mycket med ursprung ock naturlighet att göra, helt enkelt för att dom ofta går tvärs emot vår biologiska ock neurologiska blueprint, dvs den grundform ock funktion vi fått genom evulotionen. Undertiteln på Born to run-boken lyder ”Jakten på löparens själ”. Löparens själ, som jag ser det, ligger i springandet, inte i löpträningen. Låt mig förklara.

Naturlig löpning
Låt oss anta att McDougall’s tes stämmer. Den om ursprungsmänniskan som sprang för att jaga. Långt ock länge, för att trötta ut bytesdjur som på korta sträckor lätt sprang ifrån sin jägare, men som saknade homo sapiens uthållighet. Den är en plausibel tanke, ock sett till människans fysionomi verkar det troligt att våra anpassade förfäder såg mer ut som lätta maratonlöpare än som kvarg-stinna body builders, oavsett vad fitness-industrin vill få oss att tro.

Vi kan inte veta exakt hur dom sprang när dom jagade. Men vi kan lista ut en del saker dom INTE gjorde:

Dom hade knappast skor. Skor, hur tunna de än må vara, försvårar springandet, helt enkelt genom att stänga av de neurologiska nervsignalerna. Skor har samma effekt på fötterna som tandläkarbedövningen på tungan. Det ökar skaderisken, ock skador hotar jaktlyckan.
Dom hade ingen pulsmätare. Förmodligen hade dom dissat den ens om den funnits. Dom kände efter för att uppskatta lagom tempo. Med kroppen.
Dom sprang olika. Inga bestämda distanser, ingen tidtagning, inget val av terräng. Dom sprang där bytet sprang, i det tempot som behövdes för stunden. Då är anpassning viktigare än teknik.
Dom tog inte ut sig. I jakten var det viktigt att spara på krafterna. Ock trötta springare springer sämre. Att ta ut sig i onödan kunde äventyra hela middan.
Dom spände inte bålmusklerna. Spänd bål försämrar rörligheten i bröstkorgen. Då kan man inte andas så bra.
Dom tävlade inte. De samarbetade för att göra alla till mätta vinnare. Förmodligen lekte dom ibland. Precis som barn som lär sig via lekande. Kanske tävlade dom i leken. Men mer av lust än av mätbar prestation.
Dom sprang inte i onödan. Dom vilade. Dom vilade allt dom kunde. Dom vilade sig i form (En väldigt effektiv men ack så försummad träningsform även för dagens springare. Det är nämligen inte i första hand bristen på träning som gör oss stela ock flåsiga, det är för mycket av fel saker, t ex stress ock mat.)
Dom behövde inte speciella kläder. Dom sprang som dom stod.

Alltså. Dom löptränade inte. Dom sprang. Kände efter, lyssnade på kroppen ock sprang. Ock gick. Ock hoppade. Utan stretching, tabeller, kilometertider, vetenskapliga rön eller minsta tanke på att vara vältränad. Däri ligger skillnaden. Springaren leker när löparen tränar. Springaren känner efter när löparen tänker på tekniken. Springaren carpar diem när löparen presterar. Springaren springer som det faller sig när löparen har ett mål.

Vad, hur ock varför
Syftet avgör både vad man gör ock hur man gör det. Varje moment utöver själva springandet förtar vår neurologiska input: skor släcker känseln i fötterna, hörlurarna stänger av de ljud som ger hjärnan en fullödigare bild av omgivningen. Även mätandet påverkar. Vår uppmärksamhet är begränsad. Ju mer fokus vi lägger på tempo, distans ock teknik, ju mer vi tar i, desto mindre klarar vi av att känna efter vad vi gör ock hur vi gör det. Ock begränsad sensorisk respons stressar nervsystemet.

För att inte tala om den stress som ofta följer i prestationskraven, oavsett om de handlar om att slå rekord, vara snygg naken eller bara kunna bocka av i duktighetskalendern. Bara det att ordet stressfraktur är en medicinsk term borde väl säga oss något.

Poängen är att det finns olika sätt att röra på sig, olika sätt att träna, ock olika sätt att springa. Ock att naturligt springande inte har mycket med teknik, prestation ock mätning att göra. Snarare beror ”naturligheten” lika mycket på varför du springer som på hur du springer. Vill du bli en bättre löpare så ska du träna för det. Men naturligt springande är något annat. Inte bättre, inte sämre. Bara något annat.

Hållning hälsa Rörelse

Hållning ock hälsa

Posted on 27 oktober, 2017

Kan vi välja hur vi rör oss? Kan vi välja vår hållning? Hur påverkar hållningen vår hälsa? Spelar det nån roll hur jag står ock går för hur jag mår? Svaren, om du frågar mig, är, i tur ock ordning: Ja fast nej, Ja men vi kanske inte borde, mycket, ock, på sista frågan: som fan.

Killen i mitten på bilden är min pappa. Kolla in hållningen. Den har jag att brås på. Året var 1985 ock pappa var 45 år. Åtta år senare dog han. Var det nödvändigt? När läkaren som utfört obduktionen ringde, sa han att det inte kunnat undvikas. Med andra matvanor kanske det gått att skjuta upp det nåt år eller två.

Men han sa inget om hållningen.

Hur lär vi oss gå?
Vi lär oss främst genom att härmas. Vi härmar mamma ock pappa. Syskon. Där lägger vi grunden. Den grunden har vi med oss hela livet. Allt vi lär oss framledes i fråga om rörelse utgår från den.

Senare hittar vi balla kompisar ock coola kändisar att härma. ”How to learn how to walk like the heroes we thought we had to be”, sjunger Bruce Springsteen i Backstreets. Allt sittande i skolan gör sitt till, innan yrkesval påverkar oss i form av kultur ock klädsel. Vi rör oss nämligen inte likadant i kostym som i snickarbyxor.

Men allt utgår från grundmönstret. Det jag lärde mig först. Jag kan lära nytt, men jag kan aldrig ta bort det jag redan lärt. Det är ungefär som att ha lärt sig cykla. Hur mycket du än försöker, ock hur länge du undviker tvåhjulingar så kommer du inte att kunna inte cykla.

Så ja, jag har med mig pappas hållning. Den tar över mig när jag är sliten, trött eller rädd. Vilket inte är så konstigt; humöret påverkar hur vi står, som bekant.

Jag kan alltså lära nytt, men jag måste utgå från vad jag redan har. Det är därför lösningen på dålig hållning aldrig är att tvinga på kroppen en bättre hållning. Men om jag är lyhörd ock känner efter, kan jag upptäcka vad jag har att arbeta med, då kan jag hjälpa kroppen att vara som den mår bäst, istället för att försöka tvinga in den i militärisk rakhet.

Hållningen ock hälsan
Jag kan naturligtvis inte ha en aning om hur mycket en annan hållning skulle ha fördröjt den där bristningen i övre kroppspulsådern som ändade pappas liv. Men på samma sätt som att ATT vi rör oss påverkar vår hälsa, så spelar det roll HUR vi rör oss. Hur vi använder muskler, leder ock skelett inverkar på alla vitala kroppsfunktioner.

Exempel 1: Spända muskler påverkar ditt blodtryck som i sin tur påverkar syresättning av cellerna. En bra hållning är en hållning som liksom står av sig själv, utan överdrivet aktiva muskler som ändå bara gör ont efter ett tag.
Exempel 2: Det lymfatiska systemet transporterar bl a gammalt skräp ur kroppen ock är en viktig del av immunförsvaret. Lymfvätskan pumpas runt av muskelrörelser, så konstant stela eller spända muskler kan blockera systemet ock påverka immunförsvaret.
Exempel 3: Sätt dig med rak rygg på en stol. Ta ett så djupt andetag du kan. Sjunk sedan ihop med kroppen i sittande ställning ock försök ta ett lika djupt andetag. Det går inte. (stresssymtom som spänd bröstkorg ock uppdragna axlar har samma inverken.) Utan bra andning blir vi trötta ock fungerar sämre.
Exempel 4: För att inte tala om riskökningen för allt ifrån diabetes till hjärt- kärlsjukdom som har visat sig öka av för mycket sittande.

Alla inre organ behöver, precis som lungorna, sitt utrymme för att kunna arbeta. Trycker vi ihop det utrymmet, pressas organen samman som storstadsbor i en fullproppad tunnelbanevagn. Det blir inte plats för varken tango eller vals då.

Kanske skapar det bara onödig trängsel som hindrar de inre organen att göra det de vill. Kanske ökar det verkligen trycket i organen, ungefär som när du kramar ihop en vattenballong med handen ock du ser hur ballongens yta blir tunnare i de delar som spretar ut mellan fingrarna. Poff, säger det till slut när trycket blir för mycket för en liten del av ballongen som av fabrikationsfel eller slitage är extra tunn.

Ungefär som pappas aorta.

Fast när man tänker efter, så finns det fler sätt att begränsa det inre utrymmet ock inälvornas rörlighet. Som till exempel att hålla in magen ock tänka på sin bålstabilitet. Som sagt, en ansträngd hållning är inte en bra hållning.

Hjälp kroppen att stå bra, tvinga den inte. Låter det svårt? Inte så värst, egentligen. Men du behöver känna efter, bli medveten ock lära nytt.

Jag hjälper dig, om du vill.

Kontroll Lärande utveckling

Kontroll – rädslan vi inte möter

Posted on 19 oktober, 2017

Att veta, vara tvärsäker, ha kontroll, begränsar vårt utrymme. Det är när vi tappar kontrollen ock inte övertygat vet svaret eller lösningen, som vi blir på riktigt uppmärksamma ock börjar känna efter.

Du är vilse. Utan GPS. Du börjar leta efter kända landmärken, eller titta efter solen för att räkna ut väderstrecken. Kanske stänger du av Spotify ock ropar du på hjälp, ock lyssnar uppmärksamt för att höra ifall någon svarar. Du ser dig omkring, uppmärksamt, för att hitta hem. Du gör det för att du måste.

Den som, omvänt, vet var den är, slutar lägga märke till. Första gången du kör bil till det nya jobbet, ser du dig för, du lägger förmodligen märke till trafikplatser, gatunamn ock riktmärken. Efter en vecka har du slutat titta. Du kör på autopilot.

Det är bra att det funkar så. Det hade varit besvärligt att lära om allting varje dag. Men i en värld där vi förväntas ha kontroll, förväntas veta eller åtminstone ha en klar åsikt för eller emot, blir det lätt för mycket av det oreflekterat goda.

Rätt eller fel
”Jag har börjat träna. Ock det är ju bra”, säger du kanske när du kommer in i mitt behandlingsrum. ”Bra för vad?” frågar jag. Svaret brukar dröja lite. ”Ja…för hälsan..?” brukar det komma. Eller något liknande. ”På vilket sätt då?” undrar jag, men där nånstans brukar dialogen bli luddig – ock då har vi inte ens kommit in på vilken sorts träning det är frågan om -, längre än så har inte har inte tankarna, eller uppmärksamheten, gått. Träning är bra för det säger alla ock det står i tidningen så det är med säkerhet sant… Okej. Men känns det bra? Ock vad är det du vill träna för att bli bra på (Det är ju själva definitionen av träning: att praktisera något för att förbättra en färdighet.). Ock blir du bättre? Har du känt efter? Eller bara tränar du?

Eller när någon frågar ”Finns det någon bra hemsida om grunderna i barfotafilosofin?”. Då blir jag förundrad. Jag går eller springer barfota mest varje dag, men jag har aldrig noterat att det skulle finnas några grunder, än mindre en filosofi. Visserligen är det inte ovanligt inom barfotatrenden med konceptuerade strategier, med olika tekniker som oftast heter nåt modernt ock obegripligt. Men så är det ju alltid med allt. Man förenklar ock plockar detaljer ur sina sammanhang ock kallar det för ”lösningen”, ”svaret” eller lite mystifierat ”hemligheten”. Det är bara att öppna vilken kvällstidning som helst: Fem tips, åtta tips, tolv tips som ger dig längre liv, plattare mage, högre lön ock mer sex. Ofta förankrat med ett medialt rungande ”Forskarna slår fast…” Att andra forskare slagit fast helt andra sanningar hör inte hit just då. Det skulle bara förstöra stämningen.

Att känna är neurologi
Men eftersom det nu finns olika tankar om hur man bäst springer barfota (vilket ju precis som ovan hänger ihop med varför man springer, ock varför man gör det barfota. Bra för vad, som sagt.) kan det ju inte heller finnas någon enkel filosofi. Mer än att ta av sig skorna, känna efter, ock se vad som händer. Svaret finns inte i handböcker, quick fixar, helgkurser, vetenskapliga rapporter eller på nördiga hemsidor (som den här). Där finns verktyg ock pusselbitar, i form av tips, erfarenheter ock ibland till ock med kunskap, att använda. Men att välja ock lära dig använda verktygen, ock lägga pusslet, får du göra själv. Med tålamod, uppmärksamhet ock vanlig mänsklig förvirring.

Det finns inga snabba lösningar, av det enkla skälet att utveckling sker genom lärande, ock lärande tar tid. Det är det som är att öva. Eller träna. Trial and error. Medan den som tagit turistbussen upp till utsiktsplatsen tar en bild att lägga ut på instagram ock säger ”Japp, då har vi sett det!” innan det är dags att åka till nästa sevärdhet, stannar klättraren, som kämpat sig upp för berget , upp ock betraktar, uppmärksamt, för att verkligen njuta av utsikten hon kämpat så för. Båda har varit på samma ställe ock sett samma utsikt, men deras erfarenheter av det är helt olika. Eller. Den ene har sett medan den andra har upplevt. Eller. Den ene har sett medan den andra har levt.

För.

Att leva är att uppleva (prova, lära, göra).

Att uppleva (prova, lära, göra) är att känna.

För att känna behöver man känna efter.

Ock för att känna efter, verkligen känna efter, är man tvungen att släppa på den där kontrollen, rädslan att tappa ansiktet, göra fel eller inte orka.

Det är i förvirringen ock osäkerheten vi känner efter på riktigt.

När vi inte har kontroll.

Ps. Det bäste fototips, på tal om instagram, jag någonsin fått var: ”Vill du fotografera hur det såg ut, eller hur det kändes att vara där?” Det fick mig att ta bättre ock mer levande bilder. Ock det fick mig att stanna upp ock känna efter hur det känns att vara där. Ibland så till den grad att jag inte bryr mig om att ta bilden.

Motorik Nerver Rörelse sensomotorik

Intuition ock neurologi

Posted on 4 oktober, 2017

Intuition-neurologi-illustration-maja-larsson

”Du sätter fart på läkande processer i kroppen. Du har en stark intuitiv känsla för vad som får igång dessa processer. Dina behandlingar stärker och lyfter!” sa hon. Jag tackar ock sträcker på mig. Men ”intuitiv känsla”? Vad är egentligen intuition?

Det händer att jag inte kommer ihåg. När en kund kommer för andra gången, ock jag inte minns vad vi gjorde första gången. Jag läser behandlingsnoteringarna, men i skallen är det blankt. Tills mina händer tar tag om hennes fötter. Då minns jag. Händerna minns.

Flummigt? Jo, vid en första anblick, kanske. Men om vi stannar upp ock fördjupar oss lite i hur vi fungerar fysiologiskt så blir det inte så konstigt. Då ser vi att inte bara det som händer i fötterna händer i kroppen. Detsamma gäller våra händer; det som händer i händerna händer i kroppen.

Kroppshjärnan
Våra händer ock fötter är kraftfulla sinnen, proppade med olika nerver. Nerver i ett perifert nervsystem som blir ett centralt nervsystem som blir en hjärna som är en del av en kropp. Men funktionellt är det inte olika saker. Det är olika delar av samma. Nerverna är en del av hjärnan. Hjärnan är en del av kroppen ock kroppen klarar sig inte utan hjärnan.

Vi säger att vi tänker med hjärnan. Men vänta lite här. Vad är en tanke? Ingen vet. Vi tänker för att förstå livet ock världen. Men tänkandet i sig är ett verktyg som vi inte vet vad det är. Vi vet inte hur det fungerar. Ingen har lyckats ge någon särskilt tillfredsställande definition av livet heller. Så. Vi använder ett verktyg vi vet relativt lite om för att förstå ock sätta ord på…allt?

Knappast. Det allra mesta har vi ingen aning om. Ock den tänkande delen av hjärnan är trots allt relativt liten (Lyssna på mer om det i Sagan om den uttråkade nervcellen). Resten av hjärnan, som vi också bara har rapsodiska aningar om vad den pysslar med, jobbar på alldeles av sig själv, utan att vi märker vad som händer.

Kunskap eller bara information?
Men den jobbar. Hela tiden. Ock aldrig ensam. Det räcker att någon snuddar din fingertopp med sin fingertopp så sätts massor av processer igång. Signaler skickas fram ock tillbaka, information värderas ock sorteras ock direktiv om agerande utfärdas. Det är i detta som det mesta av vår ”kunskap” sitter.

För teoretisk kunskap är i sig ganska värdelös. Den sätter ord (så gott det går) på det praktiska. I slutänden är det vad vi är: praktiska. Vi gör saker. Tankar hjälper oss att första de enklare delarna av vad vi gör, ock att tänka ut andra sätt att göra det på. Men det senare tillhör ovanligheterna. Vi gör saker av vana, som vi alltid gjort, för att det är enklast. För att det skulle vara allt för omständigt att tänka ut ock lära om varje dag när vi klev ur sängen.

Vanan är ett exempel på hjärnans syfte; att underlätta görandet (Det grundläggande syftet för hjärnan är just rörelse. Det är en grundläggande skillnad mellan växter ock djur). En tänkt tanke är bara en tanke, oftast full av ord, tills den blir den del av en rörelse, en del av kroppens förståelse (Det är detta vi kallar lärande).

Det är först då du kan manövrera dig genom ett mörkt rum med hjälp av fötter ock händer, öron ock näsa. Du behöver inte tänka orden som benämner vad som står i vägen. Kroppen vet. Om den har lärt sig.

Händerna minns. Ock fötterna
Så mina händer vet. Dom minns. Ock jag försöker medvetet låta dom analysera, minnas ock förstå, utan att till en början begränsa dem med ord. Nerver ock sinnen talar andra språk, ock den kommunikationen fungerar bäst om jag inte försöker lägga mig i. Istället tänker jag i bilder ock sammanhang, snappar opp ock sorterar. Sen, efteråt, sammanfattar jag i ord, ord som jag plockar ur allt jag läst ock lärt eller gjort förr. För att förstå. Ock för att kunna förklara.

Men innan dess förstår hjärnan ock kroppen ändå. Intuition? Eller neurologi? Att veta hur man ska göra saker utan att alltid tänka först är en förutsättning för överlevnad. Att bara göra. Ock känna efter. Att kunna lita på att kroppen vet mer än vad jag kan sätta ord på. Det är egentligen inte flummigt alls. Det är bara så vi fungerar. Neurologiskt. Fysiologiskt. Logiskt.

Ock när jag lägger mina fingertoppar på dina fötter ock tår, så händer det omvända samtidigt; Det som händer i dina fötter sätter igång processer som…

ja, du fattar.

Behandling Det som händer i fötterna händer i kroppen fotarbete zonterapi

Den korta sammanfattningen

Posted on 30 augusti, 2017

Jag hjälper dig att må bättre. Det kan vara ett ont knä, stelhet,stress, magproblem eller allergi. Vi jobbar med rörelse, fotlära ock zonterapi. Jag letar upp ock löser spänningar ock blockeringar som påverkar hela kroppen. Jag ger dig antagligen några övningar i hemläxa ock några ord att fundera på.

Så vilka kommer till mig? Allt beror på vad du vill att vi ska uppnå:

Jag har ont! Ta bort det!
Smärta är jobbigt. Värktabletter lindrar för stunden men löser inte problemet. Ock orsaken kan vara lurig, den sitter ofta inte där det gör ont. Så vi symtombehandlar för att lindra det akuta onda, ock vi tittar på helheten för att se var det kommer ifrån.

Sjukdomar. Såna som man bara har.

De ökar lavinartat. Migrän, astma, allergi, IBS, ock andra åkommor. Lösningen hittas ofta i livslång medicinering. Men det behöver inte vara så. Ibland räcker det med zonterapi, ibland ska det till lite nya vardagsvanor. Men för det mesta blir det bättre. De allra flesta som kommer till mig med allergi blir bättre. Många kan minska medicineringen eller blir helt symtomfria.

Normalproblem

Normalproblem är sådant som följer med vårt stressade liv: sömnsvårigheter, huvudvärk, muskelspänningar, förstoppningar, ock så vidare. Många accepterar bara: ”Det har ju alla.” Andra inser att att det inte behöver vara så. Ock dom har rätt; det är inte meningen att vi ska ha ont.

Fotfel
Trots att jag mest jobbar med fötter är det oftast inte fotproblem som leder folk till mig. Men när vi jobbar på din hallux valgus, ”hälsporre” eller lindrar smärtan i hålfoten så brukar det hända saker på fler ställen. Kroppen hänger ihop, som sagt. Det finns dessutom mycket du kan göra själv genom att ta hand om dina fötter. Kom hit ska jag berätta hur.

När ”dom” inte hittar något fel
Det händer lite då ock då, att människor med diffusa krämpor kommer, människor som valsat runt mellan olika vårdinstanser som inte kan säga var smärtan, känselbortfallet eller domningarna beror på. Ock ofta försvinner deras symtom efter några behandlingar. Man måste titta på helheten. Som sagt, orsaken ock symtomen sitter inte alltid på samma ställe.

När man behöver en katalysator, en dörröppnare
”Du är ju psykolog också!” Jag får höra det ibland. Det är inte vad jag skulle titulera mig själv. Men jag har kunskap, erfarenhet ock förmåga att se helheten, ock att hitta nya perspektiv. Ibland handlar det om att få kraft ock energi att orka med livspusslet, ibland om att att hantera förändringarna i tillvaron. Eller det motsatta: att åstadkomma förändring när livet eller tillvaron verkar ha gått i stå. Ofta börjar det med en krämpa, en åkomma, som vi letar orsaken till. För du kommer ihåg, orsaken sitter inte alltid där det känns. Men det är du som bestämmer hur mycket vi ska leta. Vi gräver inte fram sådant du inte orkar hantera.

Det är så skönt
”Sköntont” är ett vanligt ord i behandlingsrummet. Den behagliga känslan av ömt som gör gott. Ock känslan efteråt av levande fötter, lugnare sinne, ock bättre kontakt med underlaget. Ock av att ha blivit ompysslad en stund.

Boka tid här.

alternativmedicin Det som händer i fötterna händer i kroppen friskvård zonterapi

Ni klarar er inte utan mig

Posted on 9 augusti, 2017

”Du måste överdriva för att få hjälp!” Jag minns inte vilken krämpa jag drabbats av, det är några år sedan. Men dåvarande sambon ock sjuksyrran visste vad som gällde för att få komma till sjukvården.

Man måste ta i, förklarade hon. Lite ont funkar inte. Man måste ha skitont. Annars blir det bara ta-två-alvedon-ock-se-om-det-går-över. Jag tyckte det lät för jävligt, men gjorde som jag blev tillsagd. Hon var ju i branschen ock borde väl veta.

Det har inte blivit bättre sedan dess. Sjukvårdspersonal går på knäna för att upprätthålla en acceptabel vård. Många av dem gör ett fantastiskt jobb, men många dukar också under för sjukskrivningar av diverse stressrelaterade orsaker. Andra tappar modet ock byter helt enkelt arbete. Ock för att lätta bördan tvingas man köra Alvedon-tricket för att få patienterna att stanna hemma.

Prestige före vård
Rent organisatoriskt verkar dessutom svensk sjukvård vara svårare att förändra än att vända en oceanångare i ett badkar. Systemet visar upp hierarkiska kulturer som inte ens finns kvar i det militära. Prestigefokuserad toppstyrning accentueras i Karolinskas skrytbygge i Stockholm, som inte bara slår igenom budgettaket med massor av miljarder, utan dessutom får färre (!) vårdplatser än tidigare. En av flera skandaler för Karolinska sjukhuset på kort tid.

Så det är inte utan att jag drar lite på munnen när jag läser att forskare i Skåne ska studera varför sjuksköterskor ock andra i vårdsektorn i så hög grad säger upp sig från jobbet. Ja, man kan ju undra…

Samhället har inte råd med det här. Det är inte längre risk att systemet rasar, havererar. Ur ett hälsoperspektiv har vi redan kraschat. Sjukskrivningstalen är en katastrof ock går dessutom längre ock längre ner i åldrarna. I Finland vill man hellre lära skolbarn dosera medicin än lära dem att förebygga medicinering. Det kunde varit Sverige.

Att vi bygger en välfärd som förutätter att vi bränner ut oss för att upprätthålla BNP, äter oss sjuka för att hålla igång konsumtion ock tillväxt, ock behandlar vår kropp som vore den en bil ock inte en levande organism, är i grunden inte sjukvårdens fel. Men Landstingen ock vårdens utformning är defintivt en del av problemet.

Spar pengar
Jag hjälper människor att bli smärtfria. Känsel som fallit bort kommer tillbaka. Stela blir rörliga, stressade ock utbrända hittar vägen tillbaka till lugnet ock friden. Många som går hos mig kan trappa ner eller sluta med sina mediciner. Det kan vara allt från allergimediciner till antidepressiva preparat. Jag hjälper människor att hitta orsakerna till problem, eller att, vid behov, faktiskt förändra sina liv. Det är inte bara jag. Vi är ganska många som jobbar med det. På olika sätt.

Till oss kommer människor som vill få hjälp att förändra, som vill hitta orsaker ock inte bara dämpa symtom. Som är beredda att ändra sitt sätt att leva eller tänka – bryta ock ändra vanor – hellre än att bara äta dämpande mediciner. Som sökt hjälp på annat håll men inte fått, som inte blivit tagna på allvar, eller där behandlingen helt enkelt inte gjort nytta. Dom kommer till oss. Ock vet du vad? Vi sparar massor av pengar åt samhället genom att hjälpa dem. Men vi skulle kunna spara mer. Om vi fick chansen att hjälpa fler. Det borde vi få.

För samhället har inte råd att bara plåstra om krämpor ock sjukdomar med Alvedon, Prozac, hålfotsinlägg ock bettskenor. Samhället har inte råd att inte förebygga ock hjälpa. Samhället har inte råd att bara skapa mallar, stuprörsdiagnoser, ock one-size-fits-all-kurer istället för att försöka hitta varje enskild människas krämpor, problem, sammanhang ock lösningar.

Det finns massor av fantastisk kunskap inom landstingsvården, ock mängder av människor som brinner för att hjälpa andra. Men organisatoriskt, ekonomiskt, hierarkiskt, akademiskt ock som medicinskt system betraktat är det en koloss på lerfötter. En koloss som läcker pengar som syndafloden. Ett medicinskt system vars resultat går åt fel håll.

Samhället, du har inte råd med det.

Du klarar dig inte utan mig.

Older Posts

Newer Posts