All Posts By

pa

Det bästa rådet

Posted on 29 maj, 2016

Hand-ock-fotarbete-illustration-maja-larsson

Han sov dåligt, sa han. Vaknade o snurrade med tankar som for kors ock tvärs över kudden. Det var inte bara det. Andra krämpor, såna som brukar komma när man stressat för länge, fanns också.

Det brukar komma som hudutslag eller migrän. Somliga får problem med magen. Muskelspänningar är vanligt, ock ibland ställer de, spänningarna, till med mer än bara stelhet. Ofta, särskilt om man levt med stressen eller oron eller rädslan ett tag, kan man känna av lite av varje.

Jobbet eller livet?
Så var det för honom, han med sömnproblemen. Det var lite mycket på jobbet, sa han. Mycket tidspress. Deadlines med krav på korrekthet. Ock det var ofta jobbet som snurrade i skallen på nätterna. ”Fast”, sa jag, ”är det jobbet som sätter pressen? Eller är det du?”
Han tittade på mig när jag fortsatte: ”För behovet att prestera kom inte med jobbet, eller hur? Du var sån redan innan.”

Han nickade ock tänkte efter. Vad var det han försökte bevisa, ock som han försökt bevisa så länge han kunde minnas? Ock för vem?
”Men jag är inte säker på om jag trivs med det här jobbet egentligen,” sa han, men menade egentligen att han visst var säker, att han inte gillade sitt arbete. ”Orsaken kanske sitter i mig, men den orsaken triggas igång av pressen på jobbet. Det är ett bevisarjobb.”

Men det kan man ju inte leva på
Jag tog hans vänstra fot i mina händer ock lät fingrarna leta sig fram. Den var spänd, precis som resten av kroppen. Beredd. Ständigt beredd.
”Vad skulle du pyssla med om du fick drömma utan begränsningar? Vad skulle göra dig glad? sa jag för att försöka hitta en öppning. Han tänkte efter. Sen log han lite försynt.
”Jag älskar att rita ock måla. Mest med kritor”, sa han med ett snabbt tillägg: ”Men det kan man ju inte leva på!”

”Vad gör du på nätterna när du inte kan sova?” frågade jag efter en stunds tystnad, samtidigt som jag bearbetande den spända delen av hans högerfot som korrelerade med hans lika spända nacke.
”Jag försöker låta bli att tänka på jobb ock sånt som jag ändå inte kan lösa mitt i natten. Sen blir jag arg på mig själv för att det inte går. Det är inte särskilt produktivt.”

Sånt man mår bra av
”Då har jag ett förslag”, sa jag. ”När du inte kan sova går du upp ock ritar. Du somnar kanske visserligen inte för det, men du gör något du blir glad av. Istället för att tänka på det där jobbet som du inte tycker om. Du skapar positiv energi, vänder på den negativa spiralen, ock när du ritat dig utmattad, somnar du med bilder ock färger. Sånt man mår bra av.”

Han lutade sig tillbaka ock log. Han såg vart jag ville komma. Att vi behöver lägga energi på sådant som gör oss glada, inte bara på sånt som vi tror att vi måste, eller som vi tror att andra förväntar sig av oss. Vi behöver tänka efter på vad som gör oss glada. Kanske har vi glömt, för att vi försökt göra viktiga saker alldeles för länge. Då brukar det funka att tänka bakåt. Vad blev man glad av när man var liten? Eller yngre?

”Ja”, sa han. Sen sa han det igen: ”Ja.” Ock han fortsatte leende: ”Det var ett väldigt bra råd. Det ska jag göra.”
Ock jag tänkte att ”Ja. Det var det faktiskt. Det kan ha varit ett av de bästa råd jag har gett.”

För övrigt kan man visst leva på att rita ock måla.

fotarbete fötter händer zonterapi

Händernas språk

Posted on 18 maj, 2016

”Kan du känna det i foten?” Jag sitter med foten i min hand. Din fot. Känner efter. Anar. Frågar om det jag anar. Om det jag känner.

”Hur kan du känna det?” undrar du när jag hittat en punkt som signalerar något. Det är inte alltid så lätt att svara på. Det mina händer känner i dina fötter låter sig inte alltid uttryckas i ord. Det kan vara hårt, mjukt, spänt, slappt, varmt, kallt. Men ibland bara känns det.

Handen har inga ord, men likväl har den språk, som man kan lära sig förstå. Som pianisten eller konstnären med sina alldeles egna anslag, alldeles egna känslighet, sitt egna tonfall ock betoning. Ju känsligare händer, desto fler nyanser.

Vissa zonterapeuter använder redskap. Som för att kunna ta i. Som för att bättre åsamka smärta. Som om smärtan var ett självändamål. Som om smärtan var själva zonterapin. Det är det inte. Det är nyanserna, vibrationerna, signalerna från fot till hand, från hand till fot. Det som känns. Som när du lägger handen på en febrig panna, eller drar fingrarna över det lena sammetstyget, eller doppar tårna i vattnet för att känna om det är badbart.

Vad känner zonterapeuten med pinnen? Som att doppa en käpp i havet för att mäta temperaturen, tänker jag. Eller att med ord ock mått försöka förklara tygets lenhet.

Det finns så många språk utan ord. Handspråk, fotspråk, ögon- ock öronspråk, färgspråk, tonspråk. Det finns energier som drar dig till sig, andra som får dig att rygga, det finns varmt ock kallt, kraftfullt ock svagt. Ock det är tur, för det går inte att läsa sig till hur en fot mår. Som en finsnickare med sitt virke, eller bagarn med sin deg. Det går inte att läsa sig till om virket är bra eller degen är lagom fast. Man måste känna på deg för att förstå deg.

Precis som med fötter. När jag känner på fötter förstår jag fötter. Jag förstår i händerna.

barfota ergonomi hälsa

Stolar är farligare än glasbitar

Posted on 15 maj, 2016

barfota-i-stan-illustration-maja-larsson

Jag springer barfota. Helst. Oftast i skogen ock kohagen. Ibland på asfalten i stan. En del gör det. Springer utan skor. Andra inte. Låt mig bara göra en sak klar så här i första stycket; att springa barfota är inte farligt.

Barfotalöpning som begrepp har vidgats på senare år. I takt med nya trender behöver det inte alls betyda att springa barfota. Det finns barfotaskor av olika former ock material. Ock som vanligt när något blir trendigt så skapas industri kring temat. Skorna blir mer ock mer utvecklade ock får högre prislappar.

Barfota med skor
Dock fyller dessa sin funktion. Särskilt för den som springer som idrott. Den som tävlar prioriterar kanske en sko som hjälper dem fokusera på farten mer än på känslan. Det får dom gärna göra. Jag gillar barfotaskor, men jag förespråkar enkelhet. Ett av mina projekt är att tillverka egna skor, att ha när det blir kallt. Jag vill se om det låter sig göras enkelt ock billigt. Men helst springer jag barfota.

I skogen får man vara ifred. Men i stan kommer blickarna, kommentarerna ock frågorna. Om det inte gör ont. Att det är farligt ju. Ifall jag inte är rädd för glasbitar. Framförallt glasbitar. Glasbitar är jättefarliga. Tydligen. Ock jättemånga. Tydligen.

Fotboll är farligt
Man kan få glas i foten, det kan man verkligen. Jag har aldrig råkat ut för det. Men man kan. Låt oss dock bara för ett ögonblick ställa faran i barfotaspring mot något annat vardagligt som de flesta gör, oftast helt utan reflektion. Vi skulle kunna välja sockerätande eller rökning eller alkoholförtäring eller träningsbrist eller stress eller potentiell strålningsrisk eller högklacksgående eller avgasinandning eller kaffehinkning eller för all del skadefrämjande bollsportsutövande, det är en riktigt farlig syssla. Men vi gör det vardagligare än så. Vi väljer sittandet.

Sitta är farligare
Jag kan få en glasbit i foten om jag springer utan skor. Men när det kommer till sittande, timme ut ock timme in, är det inte fråga om vad som kan hända, utan om vad som händer. Att sitta är farligt. Punkt. Ock på bred front. Klämda nerver ock rumpmuskler med stelhet, domningar ock känslebortfall som följd, gamnackar ock stela höftböjarmuskler är bara början. Konditionen tar stryk ock vi går upp i vikt. Hela vår förmåga att röra oss försämras, skaderisken ökar markant, kontakten mellan över- ock underkropp stryps, ock den framåtvridna hållningen trycker ihop de inre organen. Matsmältningen påverkas ock andningen försämras. Risken för hjärt-kärlsjukdomar ökar liksom risken för vissa cancerformer.

(En intressant parentes är att kontorsstolar, fåtöljer, bil- ock tågsäten ock soffar nästan genomgående är ergonomisk värdelösa ock bara gör det hela värre. En egenskap de förövrigt har gemensamt med de flesta ”vanliga” skor. Mer om det en annan gång.)

Ock enligt australiensisk forskning förkortas våra liv med drygt 20 minuter för varje sittande timme framför skärm utan fysisk rörelse. Med tanke på vår moderna livsstil så borde vi ha lite att fundera på när det kommer till sittande.

Så kom inte ock snacka med mig om att man kan få glasbitar i foten.

Bara vara Olika Pride

Olika lika – eller Pappas nya klänning

Posted on 13 maj, 2016

kloka-gubben-i-granen-illustration-maja-larsson

Alla är olika. En del är mer olika än andra. Somliga är olika tillsammans. Några få bara är. Tillåt mig presentera min gamle vän Kloka gubben i granen, som följt mig i många sammanhang genom åren, med tankar ock goda råd.

Jag stannade och kände på den somriga klänningen i den färgglada butiken. Den var fin. Verkligen.
-Den skulle jag kunna ha på min dotters skolavslutning, sa jag med ett snett leende till Kloka gubben i granen, som dagen till ära lämnat sin gran för att, barfota, följa mig till stan. Det är inte ofta man får in honom i vimlet. Han trivs inte riktigt i stan, framförallt inte utan riktiga, viktiga ärenden. Det hade inte vi. De var bara jag som tyckt att han borde komma ut bland folk. Jag är inte helt säker på varför, men det låter som nåt som är bra för enstöringar. Kanske.

Så här var vi, ute bland folk.
-Jaha. Och nu? undrade Kloka gubben när vi lämnat den färgglada butiken. Jag kände mig en aning förvirrad och hade inget bra svar. Men att titta på den glada regnbågsparaden kunde kanske roa, tänkte jag. Kloka gubben tittade, intresserat men utan en min.
-Nu åker vi hem, sa han när de sista paljetterna och sambatakterna passerat. Vi åkte hem.

-Varför köpte du inte den där klänningen, undrade Kloka gubben några dagar senare när vi satt under granen och ryckte fjällen av varsin kotte. Jag såg framför mig hur jag, i min nya röda, gula, oranga luftigt böljande trasa med band över axlarna och min nya coola blåa keps på huvudet, frotterade mig med alla föräldrar på skolavslutningen. Hur mina försök att vara diskret och otillmärkelagd gick riktigt dåligt.
-Hur skulle det sett ut, mumlade jag medan jag försökte komma på ett svar som lät bättre.

-Du vågar inte, va?
-Nej, jag vågar nog inte.
-Du kunde köpt den och gått med i regnbågsparaden, föreslog gubben och tog upp en ny fräsch kotte från marken.
-Men jag är ju inte bög, hörde jag mig själv säga.
-Måste man vara det?
-Nej, det måste man kanske inte. Men man måste vara annorlunda.
-Och det är inte du? Som vill gå på skolavslutning i keps och klänning?
-Jag vet inte. Jo, kanske. Men jag har ingen bokstav. Jag tillhör ingen formellt avvikande kategori.
-Men du gillar att gå i kvinnokläder?
-Nej, jag tyckte bara att just den klänningen var fin. Och den såg skön ut.

Kloka gubben ryckte försiktigt ett fjäll till från kotten och la det bland de andra. Det började bli en ansenlig hög nu.
-Du då, undrade jag. Är du straight?
-Det vet jag inte. Men jag vet att jag inte vill manifestera vem jag är i parader.
-Du gillade inte regnbågsparaden?
-Gillade och gillade. Den är nog rolig. Men man kan vara udda, annorlunda, olika på många sätt. Men hur får man respekt för sina egenheter utan glitter, glamour och bokstavsbeteckningar? Utan en olikhetsgemenskap?

-Men det är väl upp till var och en att vara som man vill?
-Jaså? Varför går du inte på skolavslutning i klänning då?
-Jag antar att jag skulle känna mig lite utanför.
-Det antar jag också. Du tillhör en minoritet. Jag också, som håller till i en granjävel. Men vi är inte definierade med etiketter eller beteckningar. Vi har inga att vara olika tillsammans med. Kanske vill vi inte heller, inte jag i alla fall. Men jag vill ha respekt, utan att för den skull bli placerad i ett fack.

-Gör inte alla det egentligen? Tillhör sina egna minoriteter?
-Precis! Fastän många kämpar för någon slags grupptillhörighet så är vi alla olika. Det finns inga vanliga människor. Så det intressanta är inte vad man är utan vem man är.
-Men då är ju hela jämlikhetstanken, att behandla alla lika, fel. Det rättvisa och respektfulla borde alltså vara att behandla alla olika!
-Du börjar fatta, kompis, log Kloka gubben och slängde ifrån sig kotten. Ska vi åka och köpa din klänning nu?

hälsa kropp och själ stretching zonterapi

Kan man stretcha en känsla?

Posted on 24 april, 2016

stretcha-en-känsla-illustration-maja-larsson

Det var där det hände. Hon lyfte på huvudet ock tittade på mig som om jag just levererat en viktig ledtråd. Det var med dom orden insikten hakade i tanken. ”Kan man stretcha en känsla?” frågade jag retoriskt. Frågan är relevant, för så ofta verkar stretching vara universallösningen på alla problem. Det är det inte.

Nej, jag är inte särskilt förtjust i stretching som vägen till rörlighet ock från smärta. Ock ja, det finns bra stretching. Det är bara det att det där med att slita ock dra i leder ock muskler kan göra mer skada än nytta. Det är bara det att det är inte säkert att orsaken till den, låt oss säga stela ömma muskeln, sitter i den stela ömma muskeln. Att då stretcha den stela ömma muskeln kommer inte att lösa problemet.

Ändå är det det vi gör. Stretchar. Vi rycker lite hit o dit, tar tag i en vägg för att kunna dra ut lite extra. För så har vi alltid gjort. Jag också. Innan jag visste vad jag gjorde.

Handbollsstretching
Det var en kund som myntade uttrycket. Hon kunde lika gärna sagt fotbollsstretching, eller gymstretching. Den traditionella sorten. Ryck- ock slit-sorten. Välta-en-vägg-sorten. Den som man ska göra i samband med träning, före ock efter, no matter what. För att värma upp. För att inte bli stel. Ett litet antal standardövningar för några utvalda stora muskelgrupper. Oftast samma. De små musklerna, dom som gör oss rörliga ock smidiga, försummar vi för det mesta.

Yogastretching
Nu tar det sig. Inom Yoga jobbar man mjukare, långsammare. Eller? Tyvärr tar sig yoga mer ock mer uttryck som fysisk träning, ock mindre som den andliga träning det från början var. Så skillnaderna är inte alltid så stora, men när du hittar ”riktig” yoga så märker du skillnaden. Då andas du igenom övningarna istället för att flåsa dig igenom dem. Då jobbar du med muskler ock leder, inte mot.

Rehab-stretching
När det redan gör ont. När vi redan kört för hårt, eller snedbelastat, eller gjort något annat som får kroppen att streta emot. Då ska den tvingas till lydnad med stretching. Det finns absolut duktiga kiropraktorer ock fysioterapeuter som vet att ge dig rätt övningar vid rätt tillfälle, även om jag i många fall tror att det finns andra sätt, men det gäller att se kroppen som en helhet. Att välja ut en kroppsdel ock arbeta med den funkar inte.

För det är faktiskt inte säkert att orsaken sitter där det känns. Det är till ock med ganska ovanligt. Du kan i princip få nackspärr av att gå i ojämnt slitna skor. Men det är inte säkert att det sitter i kroppen över huvud taget. Det kan lika gärna vara en tanke. Eller en känsla.

Skratt, gråt ock sex
Alla känslor påverkar kroppen. Alla. Harmoni, kärlek, öppenhet ock glädje får din kropp att slappna av. Skratt, gråt ock sex i lagom doser håller doktorn borta bättre än ett äpple om dagen. Stress, oro ock rädsla däremot sätter sig som spänningar, som smärta ock som blockeringar. De kan hamna i spända käkar, uppdragna axlar eller stela höfter. De kan faktiskt hamna var som helst. Men när orsaken till det stela bäckenet inte sitter i bäckenet, utan kommer ur frusen frustration eller uppgivenhet, så kan du stretcha dig fördärvad utan resultat. Det är då du kan fråga: Kan man stretcha en känsla?

Han vars ryggvärk försvann när han skilde sig. Hon som, efter år av övningar, stretching ock naprapatryckningar började mjukna, när hon insåg att det var bekräftelse hon jagade medsin träning, istället för välbefinnande, som hon hade trott hela tiden. Dom ock alla de andra som tog med hela kroppen, ock hela sinnet i beräkningen, ock sakta men säkert började arbeta med sig själva istället för mot.

Det gäller att försöka se alla delar. Ibland även dom man inte vill se. För smärta kommer sällan av sig självt, eller av otur. Den började nånstans, ibland där du minst anar det. Inte sällan i en känsla.

”Kan man man stretcha en känsla?”
”Nej”, sa hon, ”det kan man kanske inte…”

patientsäkerhet zonterapi

”Jag tar piller o jag tar sprutor ock jag tar gud vet allt…”

Posted on 10 april, 2016

Jag behandlar inte diabetes. Det får jag inte. Så när kvinnan med de höga blodsockervärdena efter tre behandlingar är nere på nästan normala värden vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Låtsas att det inte har hänt?

Det är mycket jag inte får. Den så kallade patientsäkerhetslagen (tidigare kvacksalverilagen) ska, antar jag, skydda patienterna från att såna som jag kommer ock ställer till det, kanske till ock med gör nytta. Till exempel behandla diabetes. Så när kvinnan med de höga blodsockervärdena kommer för första gången är jag noga med att påtala just det. Jag behandlar inte diabetes. Men jag kan naturligtvis arbeta rent allmänt på hälsan, på organen ock på immunförsvaret. Så länge jag ger fan i hennes diabetes. Hon verkar nöjd med det. ”Ja ja, då får du jobba på mitt immunförsvar då.”

Andra saker jag inte får göra är att behandla barn under åtta år. Inte ens i målsmans sällskap. Så. Jag utvecklar ett fotmassageprogram för barn. Tanken är att programmet ska gå att ladda ner gratis från hemsidan, ock att de föräldrar som önskar ska kunna boka en behandlingstimme för att få instruktioner om hur de kan klämma på sina barns fötter. Nåt ska dom ha, dom små liven!

Får hjälpa men inte säga att det funkar
I princip får jag över huvud taget inte påstå att mina behandlingar fungerar. Vilket de bevisligen gör. Att mängder av människor slipper smärta, allergi ock magproblem, att folk får energi ock ork de saknat, eller att somliga faktiskt blir hjälpta efter många turer i andra vårdformer får jag såklart berätta. Så länge jag inte påstår att zonterapi har effekt. Det är därför de flesta som pysslar med alternativ medicin använder luddiga formuleringar som ”ökat välbefinnande” ock ”må bättre”. Det är sant, men inte särskilt precist.

Så jag blir lite beklämd när jag bläddrar i i den stora dagstidningens feta annonsbilagor med läkare ock vårdföretag som vill hjälpa dig må bättre genom att sälja livskvalitet i form av större bröst ock vitare tänder. Eller operera dina åderbråck så du kan visa dig ute i sommar. Snabblösningar med läkemedel, inomhusventilationer ock fina kirurgiska snitt som gömmer symtomen snarare än löser problemen.

Kvacksalveri
Sjukvård säljs med reklam. Läkemedel likaså. (Ett vanligt knep är att ljuga i läkemedelsreklamen. Böterna det kostar ses som väl investerade marknadsföringskostnader. Kvacksalveri, om du frågar mig.). Med färre rynkor ock större byst ska du må bättre, trots de risker som alla operationer innebär. Allergimediciner med nästan garanterade biverkningar. Det är okej. Själv förväntas jag flummigt hålla mig till ”ökat välbefinnande” ock ”stärkt immunförsvar”.

Ock när kvinnan med de höga blodsockervärden berättar att dom inte längre är så höga, ”…Ja, det här trodde jag inte. Jag tar piller o jag tar sprutor ock jag tar gud vet allt. Också kommer jag hit ock det bara blir så här. Helt otroligt..!”, när hon säger det lägger jag armarna på ryggen ock anlägger, visslande, en oskyldig min ock säger avvärjande: ”Skyll inte på mig!”

fotarbete fötter utveckling zonterapi

”Du är ganska nördig, du vet det va?”

Posted on 3 april, 2016

”Du är ganska nördig, du vet det va?”, sa hon där vi satt i sängen. Hon med sin stickning, jag med mina fötter. Med ett fast grepp om min vänstra stortå tittade jag opp förvånat. ”Jättenördig faktiskt”, fortsatte hon, fortfarande med blicken på sitt hantverk. Jag försökte fokusera på M. abductor hallucis, den muskel som ska röra stortån i sidled, inåt mot den andra stortån, men som på de flesta av oss slutat funka eftersom vi alltid har skor, ock i skor kan man inte göra den rörelsen. Hon tittade opp. ”Jag har nog aldrig träffat någon som är så nördig som du.”

Okej. Jag klämmer på fötterna. Jag läser medicin ock anatomi. Jag experimenterar med mig själv. Testar gränser för att se vad fötter kan ock inte kan, för att se vad som händer i resten av kroppen när man gör det ena eller det andra. Jag studerar hur folk går ock står, vilka skor dom har ock skillnaden mellan olika underlag. Jag skriver en bok om fötter ock jag ritar egna löparskor till vintern (läs mockasiner). Jag föreläser ock skapar utbildningsmaterial som ska hjälpa människor att ta hand om sina fötter för att må bättre. Men det hänger ju ihop.

Lita inte på den tvärsäkre
Jag väljer att kalla det hängiven. Jag råkar tro att det inte räcker med att gå några kurser ock läsa några böcker för att bli bra på det man gör. Man måste göra, öva, prova, testa, ifrågasätta, tänka själv, tänka nytt, prova, snubbla, öva, dra nya slutsatser men alltid alltid fortsätta fråga. Den dag jag tror jag vet, den dagen slutar jag vara nyfiken, ock då slutar jag också lära mig mer.

Många lever som om all kunskap redan fanns, som om allt redan vore fulländat. Eller som om den sanning de träffat på i böcker eller hos någon guru har alla svaren om andningsteknik, näringslära, löpning eller vad det nu kan vara. Det är inte fel att tro på det man gör, tvärtom. Men man får inte sluta fråga. Man får inte sluta ifrågasätta.

Kunskap ock ödmjukhet
För faktum är, när det kommer till kunskap, att vi inte vet så mycket. Bara fem procent av universums materia är känd. Av djuphaven har vi ännu bara lyckats utforska en procent. Ock bläddrar du i medicinsk kurslitteratur hittar du massor av ”Obekant”, ”inte klarlagt”, ”orsaken känner vi inte till”, osv. Vetenskapen vet faktiskt ganska lite även om hur kroppen fungerar. Hormonsystemet är som ett djuphav, vad som orsakar hälsporre finns det olika teorier om (t o m vad hälsporre är finns det olika bud på.) ock man är osäker på vilka funktioner organ som mjälte ock blindtarm har. Så det ska till en gnutta tvivel mitt i all hängivenhet, tilltro ock övertygelse.

Kunskap sitter inte bara i huvudet
För kunskap finns inte i böcker eller föreläsningar. Det som finns där är inspiration. Kunskapen övar man in i kroppen. Kunskapen sitter i händerna. Ock i fötterna. I leder ock muskler ock nerver. Alltför ofta har hälsoförkunnare de slitnaste kropparna, alltför ofta är yogainstruktörer ock stresshanterare de som ligger på gränsen till utbrändhet. Varför? Därför att dom inte har kunskapen i kroppen. Därför att de bara förmedlar svaren till vilka dom slutat ställa frågorna.

Så nördig? Ja, det är jag nog. Eller hängiven. För så länge det finns något jag inte vet eller förstår, så länge det går att se på fötter ur ett annat perspektiv, så kommer jag att vilja lära mig mer. Fylla på med lärdomar. Byta gamla lärdomar mot nya. Jag vill veta ock kunna på riktigt, inte bara citera andras ord. Jag provar mig fram, ock ofta förstår jag vad som händer, men inte alltid. Ibland händer det bara. Då får det vara så.

Det som händer i fötterna händer i kroppen
För jag skriver en bok, ock med tanke på det livet jag kommer ifrån är det ganska kaxigt. Att tro att jag har något att komma med. Men jag tror att jag har det. Ock då räcker det inte med läst kunskap. Det räcker inte att skriva sånt som andra redan formulerat. Min ambition är inte att förmedla färdig kunskap. Men jag vill ge nya pusselbitar, mer förståelse ock, framför allt, inspiration. Jag vill inspirera till nyfikenhet ock ifrågasättande. Jag vill inspirera fler att bry sig mer om sina fötter för att förstå hur mycket det kan påverka resten av kroppen.

”Just det! Precis så”, säger hon ock tittar upp från stickningen. ”Nördighet är något bra. Jag älskar nördighet!”

Older Posts

Newer Posts