All Posts By

pa

Tappa fotfästet

Posted on 1 september, 2016

Vifta-på-tårna-illustration-maja-larsson

Dagen var planerad. Inte minutiöst, sån struktur håller sällan hela vägen så jag försöker undvika det, men det var en del som skulle donas med. Men gudarna tänkte annat. ”Idag ska vi ta honom ur hans vardagsslummer”, sa dom till varandra. Precis som om mitt liv skulle vara särskilt inrutat. ”Idag ska vi påminna honom om att han inte kan ha kontroll på tiden ock livet. Om att tiden ock livet gör som dom vill. Låt oss se hur han fixar det.” Tack för det.

Väckning klockan sju. En dusch ock en slurk kaffe. Halv åtta, skjutsa sambon till centralen. Hundarna åker med. Rationellt ock effektivt tänker jag att vi tar en tur i skogen när jag ändå är iväg. Då kan vi ju passa på att hitta nåt nytt skojigt ställe att nosa ock markera på, sånt brukar liva opp.

Jag parkerar vid Lurbo, vid bron över Hågaån, ock efter kommando ”fot” traskar vi norrut in i skogen, mot Predikstolen, ett naturområde med klippor ock lummig växtlighet. Där släpper jag hundarna lösa. Vi är barfota. Tur det, för uppförssläntarna är leriga ock hala. Med alla tår ock klor ute känner vi varje skiftning i underlaget ock får lätt fäste. Med skor hade vi inte känt nånting.

Fötterna hittar själv
Jag håller hundarna under uppsikt medan vi klättrar uppför backen, ända tills jag står nedanför branten till en av klipporna. Jag ser mig omkring. Det är vackert ock luktar jord. Höst luktar det. Midget, en stor lufsig blandras, nosar nyfiket i en svacka bredvid mig. Milo, en liten ivrig Jack Russel, som ofta tror att han är större än han är, syns inte till. Jag ropar men får inget svar.

Jag ropar igen. Högre. Ock igen. Fortfarande tyst. Jag ber Midget söka efter sin ”lillebror”. Han tycker det verkar vara en kul lek ock sätter iväg. Irrar åt lite olika håll innan han sätter av i en båge uppför berget. Jag rusar efter utan att se mig för. Fötterna hittar själva bästa spåren.

Plötsligt börjar midget skälla. Jag följer ljudet ock finner honom högst upp på klippen, ovanför samma stup som vi nyss stod nedanför. Han skäller ut över kanten ock viftar på svansen. Två meter ner sitter han, Milo, på en smal avsats. Han sitter säkert där. Men han kommer ingenstans. Nedanför honom stupar det rakt ner, sju, kanske åtta meter. Nånstans har han tappat fotfästet.

Fan, det här händer ju!
Det gör jag med, om än mer mentalt. All planering, alla tankar för dagen försvinner. Steg ett: ta in allvaret. Att det här är på riktigt. Hundstackarn sitter fast. Steg två: lös det. Ja, men hur? Trots manisk höjdskräck är första tanken att klättra ner ock hämta honom. Jag inser att det är livsfarligt ock svårt. Snabbt bläddrar hjärnan igenom alla tänkbara alternativ: hämta rep, ringa en vän, ta hit brandkåren, skaffa en stege, ropa på hjälp…

Alla alternativ som innebär att lämna jycken stryks direkt. Istället letar jag mig runt klippan efter någon möjlighet att ta sig upp, när det nu inte går att ta sig ner. Vid sidan av avsatsen hittar jag en snårig brant som sluttar lite lätt. Avståndet till den rejält sluttande marken är kanske tre meter där men bergväggen upp till avsatsen är plan ock mossbelupet hal. Så jag börjar leta efter något att att klättra på ock hittar en död trädstam som jag bryter loss med rötterna ock släpar med mig till branten.

Hoppa över stupet
Jorden i branten är lös men jag försöker få rötterna att ta spjärn i myllan ock lutar den murkna stammen mot klippväggen. Trillar jag så kasar jag ett några meter, inget fritt fall alltså, det är inte så farligt. Nu gäller bara att nå Milo.

Varje muskel är på helspänn när jag balanserar för att min klätterställning inte ska börja glida eller brytas av under mina knappt 80 kilo. Oppe på krönet till avsatsen är Milo märkbart glad att se mig. Men att ta sig till mig innebär ett hopp, inte så långt men dock, över stupet. Från där jag står viker bergväggen av in under avsatsen ock sluttar inåt. Jag är skiträdd.

Milo gör motstånd när jag sträcker mig ock greppar om hans halsband, Han är också rädd. Inför risken att han ska slingra sig ur halsbandet tar jag ett stadigt grepp om både halsband ock vänster framtass. Ett djupt andetag hade varit på sin plats, men andas gör jag inte alls. Med ett stadigt grepp drar jag till i hundhalsbandet. Milo stretar emot allt han kan, men jag får honom i en båge över klyftan mellan oss mot den lilla glipan mellan mig ock klippans mjuka mossa.

Så skönt att andas
Jag vågar fortfarande inte andas, inte röra mig. Jag har inget att hålla mig i ock stammen jag klättrar på är inte pålitlig. Till slut släpper jag fotfästet, håller i Milo så länge jag kan medan vi sakta rasar ner i en hög i den lösa jorden i branten nedanför. Vi kramas ock viftar på svansarna innan Milo skuttar iväg ock hittar en alldeles för stor pinne. Själv ligger jag kvar ock andas en stund.

———

Det är sånt här vi inte vill ska hända. Ändå är det så nyttigt, det där att tappa fotfästet ibland. Att våga tappa fotfästet, att våga ta risken. Det är då man känner efter. Det är då man känner livet. Att fylla kalendern, schemalägga allt inbilla sig att man har kontroll, är inte att känna livet. Det är att försöka styra det. Ock det funkar aldrig. För saker händer. Ock risken är att man glömmer andas. Hela tiden.

Tappar fotfästet gör vi alla ibland. Men den som lever livet som det är, eller som det blir, ock inte som man planerat att det ska vara, den kommer fortare upp på fötter igen. Tänker jag ock sätter på mer kaffe. Lyssnar på Benny Goodman – The king of swing. Andas ikapp. Viftar på tårna. De där planerna för dagen var nog inte så viktiga när allt kommer omkring. Dom kan va till en annan dag.

hälsa stress träning

Skönhet ock hälsa

Posted on 22 augusti, 2016

Man ska inte blanda ihop saker ock ting. Särskilt inte om man är ett apotek. För apotek är ett ord, en institution som förpliktigar. Eller borde göra.

Jag har varit där förr, på just det här apoteket. Rubriken på väggen är på inget sätt ny. ”Skönhet ock hälsa”. Det har använts så länge så det låter som en enhet. men det är det inte. Långt därifrån. ”Det är ju bara ett uttryck. Det är ju bara ord”, säger kanske någon. Ord är inte så bara, säger jag ock tar historien som exempel. Historien är full av ord som människor slängt sig med av slentrian, utan att förstå dess effekt. Förrän efteråt.

Jag tittar närmare på hyllan under rubriken. Där finns Vaselin, Brunutansol, Nattkrämer, Dagkrämer – speciellt utvecklade för kvinnor, Smink, Sminkborttagningsmedel, Filler, Ögonkrämer, Anti-age-vitalising-krämer, Ansiktsolja – för extra lyster, Krämer för spänst ock fyllighet…

Bara skönhet
Jag tittar en gång till, för att hitta hälsoartiklarna. Jag hittar inget. Bara skönhet. Jag vet inte om jag tycker att något av det där egentligen gör människor så mycket vackrare, men det är en smaksak. Men det gör dem definitivt inte hälsosammare. Tvärtom, många gånger.

Jag läser en tidningsrecension av en bok som vill skildra det ohälsosamma i hälsohetsen. Där står att läsa om fettsugning, botox ock andra skönhetsbehandlingar. Kravet att vara smal ock passa in i rådande skönhetsideal. Ock jag undrar vad det har med hälsa att göra.

Sexpack ock samvete
Jag tänker på kvällstidningsrubrikerna som dyker opp ibland. Om faran att leva för hälsosamt. Ortorexi kallas det. Att träna för hårt ock äta för snålt för att uppå något med sin kropp som är värt att visa opp. Fitnessideal med sex-pack på magen, strama biceps ock putande rumpa. Eller för att känna sig duktig ock slippa prestationsångesten om man missar ett pass. Sorry, det har inte heller med hälsa att göra.

De allra flesta som tränar gör det inte för att må bra. De allra flesta tränar för att bli snygga. Smärta. Smala. Unga. För att duga. Eller för att rättfärdiga bullen, godispåsen eller vinflaskan. ”Because I’m worth it”. Precis som om vi måste göra oss förtjänta av att njuta.

Fuck det mätbara
Ock många blandar ihop just utseende ock vikt med hälsa. Inte så konstigt, när till ock med sjukvården använder BMI som nån slags friskhetsmått. Övervikt är ett samhällsproblem, eller kanske snarare ett symtom på samhällsproblem. Ock de som rör sig för lite ock äter för onyttigt är än så länge ofantligt många fler än de som gör det motsatta (ortorektikerna). Så rör på er ock ät nyttigt. Gör det! Men gör det för att må bra. Utan våg.

Skenet bedrar
Mönstret är tydligt. Problemet är inte de som vill undvika socker ock mjöl eller dom som springer en extra mil i skogen. Problemet är inte de som håller sig tråkigt nyktra eller fastar eller missunnar barnen läsk. Problemet är att vi gör en himla massa saker för att, enligt givna mallar ock kriterier, duga. Problemet är att vi tränar av en orsak ock låtsas att vi gör det av en annan. Problemet är att vi blandar ihop yta med innehåll. Problemet är att det har blivit viktigare att verka må bra än att verkligen göra det.

Det blir tomt. På låtsas. För – om floskeln ursäktas – skönhet kommer inifrån. Om du mår bra, om du UNNAR dig att må bra istället för att unna dig ”att synda”, om du tar dig tid att känna efter, tid att sova gott, om du väljer de bra relationerna istället för de dåliga, om du gör det du vill ock inte det du tror du måste, om du kan andas utan andningsövningar ock hinner dricka kaffe med ett leende, om du springer i skogen för att det är skönt – helst barfota, då blir du snygg. Hela vägen.

Tage Danielsson visste. Han snodde en dikt av Gustav Fröding, skrev om den ock satte kärnfullt ord på alltsammans:

”Strunt är strunt, och snus är snus,
om än i gyllne dosor,
men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor –
en vacker vers som blev till grus,
en illusion som brast,
ty rosor i ett sprucket krus
kan vara utav plast.”

effektivitet Sommarlov stress tillbaka till verkligheten

Den kollektiva pulsen

Posted on 16 augusti, 2016

Det är första dagarna efter sommarlovet. Eller semestern. Det går inte fort. Jag tittar på högarna av papper, böcker ock planeringar. Jag skrollar bland mail ock allt annat i datorn som ser ut som jobb, ock jag försöker få hjärnan att tala om för mig vad jag ska göra med allt det där. Det går. Men det går sakta.

Egentligen börjar jag inte förrän om två veckor, inte på riktigt. Då tar jag emot gamla ock nya patientkunder i nytt behandlingsrum. Men det är en del som ska förberedas ock startas upp. Ny lokal, ny inredning, ny estetik. Nya kurser som ska gås, böcker som ska skrivas, föreläsningar som ska utvecklas.

Skönt att ha ett par veckor att komma i fas. Sätta igång. Få upp farten. Allt det där som folk brukar kalla för att ”komma tillbaka till verkligheten”. Vad som gör den delen av livet verkligare än andra delar förstår jag inte. Som om vila, att ta hand om sig, njuta av naturen, må bra, umgås, som om det vore på låtsas?

Pang på, bara
Jag lämnar min djungel för att återigen gå på stadens gator, som en vanlig man. Ock där är de. De färdigsemestrade. De som dykt rakt in i sin ”verklighet”. Pang på, bara. Pang på sitter den där, den strama hållningen, de jäktade stegen, rynkan mellan ögonbrynen, den spända käken, de hårt knutna skorna. Allt det där som ger krämpor som de kommer till mig med, som de vill att jag ska lösa; sömnproblemen, utslagen, smärtan i axeln eller det där diffusa som läkarna inte hittar nån orsak till.

Kollektiv puls
Det är svårt, det där, för det är en kollektiv puls. Ungefär som när du utan att egentligen lyssna börjar trumma takten till butiksmusiken medan du köar till kassan, fastän du inte ens gillar låten. Ock somliga har som jobb att spä på det ytterligare. Effektivitetskonsulterna. De med mantran som ”Tid är pengar”, ”Få mer gjort” eller ”Öka din inkomst med fem enkla steg”, mantran som ska locka mig till kurser ock föreläsningar där jag ska lära mig fylla kalendern ännu mer ock schemalägga umgänge med dem jag älskar. Kvalitetstid, kallas det visst.

Samtidigt manar politikerna till uppstramning för en effektivare skola. Fler skoltimmar, mer läxor och nya betygsskalor ska öka barnens lust att lära, och mer matte ska höja produktiviteten och rädda landets position i världsekonomin. Ge oss bara fler utarbetade ingenjörer med magsår så löser sig allt. Det är som att vi tror att allt vi gör i vår form av samhälle är rätt. Funkar det inte gör vi inte annorlunda, vi gör mer av samma.

Mer = bättre?
Jag suckar och tar en icke alls produktiv men ack så effektiv klunk av kaffet som jag omsorgsfullt malt och kokat. Att dricka kaffe effektivt innebär nämligen att känna efter och njuta av varje sörpling, inte att klunka i sig några deciliter framför datorn. Varför krånglar vi till allt så, tänker jag. Pressen att prestera och uppnå andras mål och krav leder sällan till ett lyckligare liv. Vi ökar tempot, multitaskar och effektiviserar, men får vi mer gjort? Ock gör vi överhuvudtaget rätt saker?

Jag låter skallen hasa sig sakta framåt genom förvirringen. Ställa om sig i sin egen takt. Ta sig tid att tänka efter. Ge mig tid att känna efter. Utan stämpelklocka. Odisciplinerat, ja visst. Men de flesta jag känner, inklusive jag själv, är bättre på att jobba än på att vila. Prestation blir viktigare än välmående.

Eller illusionen av prestation. För att göra mycket är inte detsamma som att få mycket gjort. Vi behöver ställtid. Många av de viktigaste besluten fattar man med fötterna på skrivbordet. Helst barfota. Ibland är ingenting det mest effektiva man kan göra. Så jag fyller på kaffet ock nynnar för mig själv:

”Måndag gör jag ingenting…

…ingenting…

…ingenting…”

barfota fotarbete fötter zonterapi

Hög smärttröskel? eller Hjärnan i fötterna!

Posted on 16 juli, 2016

Snigel-pa-foten-illustration-maja-larsson

Stress ock oro sätter sig i kroppen. Ock det som händer i kroppen händer i fötterna. Så genom att klämma folk på fötterna är det inte så svårt att upptäcka kroppsliga spänningar eller blockeringar. Eller genom att springa barfota.

”Nej, jag kan inte gå barfota. Jag har alldeles för känsliga fötter!” Jag får höra det lite då ock då. Precis som om problemet satt i fötterna. För mig som gärna tar en tur med hundarna på en löprunda i skogen, alla tre föredrar skofritt, blir det bara alltmer uppenbart att det som känns i fötterna ofta kommer nån helt annanstans ifrån.

Hög smärttröskel
Det kan vara olika saker. För mycket jobb. Oro för framtiden. Rädsla för hur alla nya projekt ska gå. Trötthet. Eller rent fysiska skador eller åkommor (som ju också tenderar att dyka upp när man är stressad, oroad, rädd eller trött. Sicket sammanträffande) som ger kroppen fullt upp med läkning ock tillfrisknande. Men oavsett vad det är, så känns det i fötterna när jag springer barfota. När kropp ock själ är stark ock alert, är också fötterna pigga ock raska. Men ju mer skit i kroppen inklusive huvudet, desto mer gnäller fötterna över småsten ock rötter.

Lika tydligt är det på behandlingsbänken. Stressade fötter är ofta ömma överallt. Till en viss gräns; när stressen i kroppen når en viss nivå, smärtar inte fötterna alls. ”Ja”, säger kanske han på bänken, ofta med illa dold stolthet, som om det vore nåt bra, ”jag har ganska hög smärttröskel.” Bra är det inte, men fenomenet är inget konstigt. Svaret heter nervsystemet.

Nervsystemet
Detta invecklade system av hjärna, ryggrad, trådar, kopplingar, vätskor. elektricitet ock en oändlig mängd nervändar har massor av olika funktioner, allt från att känna smärta till att få armen att böja sig, allt från att hålla igång livsfunktioner som andning ock matsmältning, till att sätta samma aktiviteter ur funktion (t ex vid stress), allt från att ge oss handsvett när vi ska hålla tal till att göra oss röda i nyllet när något blir genant.

Nervsystemet gör så mycket mer än att sparka med underbenet när doktorn hamrar en på knät. Ock kopplingen till olika mentala tillstånd är tydligt. Det som idag går under allehanda diagnoser som utmattningssyndrom eller depression, var förr kort ock gott ”problem med nerverna”.

Hjärnan i kroppen
Alla dessa nervändar är ojämnt fördelade. Mest koncentrerade är de i ansiktet, kring genitalierna, i händerna ock – ja, just det – under fötterna. Neuronerna (nervändarna) under fötterna är del av ett helt system som man brukar säga styrs från hjärnan. Nervtrådar ock nervändar beskrivs ofta som sladdar som inte gör annat än att förmedla information, men allt mer tyder på att funktionerna är fler, att mängder av reaktioner, aktiviteter ock beslut fattas utan att huvudet är inblandat. Kort sagt, hjärnan (nervsystemet) sitter i hela kroppen.

När detta känsliga system blir överlastat av stress eller trötthet påverkar det inte bara huvudet utan hela systemet. Hela kroppen. Därför blir händerna svettiga när hjärnan är nervös. Därför får många ont i magen när oron sätter in. Därför blir nerverna i fötterna känsligare när systemet är överlastat. Åtminstone tills man når den där gränsen. När systemet lägger ner. Ock vi slutar känna saker. För att vi inte har tid att känna efter.

Ock vi får hög smärttröskel.

Det är ingen katastrof. Men det är en obalans som behöver balanseras. Så när jag tagit hand om mig – vilat, rensat, gråtit – så springer fötterna gladare. Ock efter en eller ett par behandlingar säger han med hög smärttröskel ”Aj!” Då har systemet vaknat till liv igen.

Det som händer i fötterna händer i kroppen.

Läs också:

Stolar är farligare än glasbitar

Huvudvärken från tårna

barfota fötter zonterapi

Semester eller sommarlov?

Posted on 5 juli, 2016

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

Sommarlov. Smaka på ordet. Det har en helt annan klang än semester. Sommarlov är mjukt, fullt av längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Semester däremot är mer kliniskt. Fyrkantigt. Sommarlov ser man fram emot. Semestern räknar man ner till. På sommarlovet struntar man i allt. Semestern ska planeras. Ock väl där räknar man ner igen: ”Nu är det bara tre veckor kvar innan man är tillbaka i verkligheten.” Vad då verkligheten? Vad är det som gör jobbet mer verkligt än ledigheten?

Tänk om det är tvärtom?
Att allt det där som vi gör ock får betalt för bara är på låtsas? Tänk om det inte alls är sådär viktigt som vi vill inbilla oss. Tänk om världen skulle fungera alldeles utmärkt utan mina beräkningar, kontroller, analyser, säljsiffror, utvecklingar, invecklingar, avvecklingar eller vad det nu är jag gör på jobbet. Då skulle jag ju likaväl kunna ägna sommaren åt längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Då skulle jag ju lika gärna kunna ha sommarlov.

”Ock man måste ha minst fyra veckors sammanhängande semester för att varva ner!” sägs det.
Varva ner från vad? Från låtsasvärlden där uppe? Varför är vi inte där nere hela tiden? Då skulle vi, förutom att ha sommarlov, må bättre. Sjukhälsotalen stiger ock alltmer beror det på stress. Det är uppenbart att inte ens fyra veckors ledighet räddar oss från det. Saken är den, att vår oförmåga att hantera stress leder till oro. Oro begränsar vår uppfattningsförmåga, vår förmåga att känna efter. Ock utan att känna efter kan vi inte hantera stress. Det blir en ond cirkel.

Det roliga är att sommarlov (avslappning) är vårt biologiska normala.
Den så kallade verkligheten orkar vi bara med korta stunder. Måsten, stress ock oro gör oss sjuka ock dumma. Så problemet är inte bristen på ledighet. Eller bristen på tid. Problemet är att vi inte känner efter. Ock utan att känna efter kan vi inte veta hur vi mår. Den förmågan har vi rationaliserat bort ock överlåtit till doktorn. När allt vi behöver är att sänka farten lite.

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

zonterapi

Vad hände med att sitta ock vila?

Posted on 12 juni, 2016

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

Vi matas med intryck. Intryck stressar även när vi inte märker det. Hur mycket intryck tål vi? Var går gränsen? När börjar mängden intryck ock information påverka hur vi mår? Hur borde balansen mellan arbete, aktivitet ock vila se ut? Ock vad fick oss att tro att carpe diem ock yoga skulle vara lösningen på att vi är stressade?

Vi tar en promenad i skogen. Vi har hundarna lösa men under uppsikt. Vi går en bra runda, två timmar, kanske. ”Titta” säger Maja plötsligt. En hare kommer rusande snett emot oss i full fart. Så full fart att hundarna knappt hinner reagera, trots att avståndet till haren inte var mer än några meter som minst. Dom tittar snopet efter haren som försvinner in i snåren.

Allt-är-som-det-ska-ljud
Det var inget märkligt med det, det var ungefär det som hände under den promenaden. Det var ungefär det som hände. Förutom att vinden ven ock löven prasslade ock solen sken ock koltrasten sjöng. Men allt det är intryck som är en del av lugnet, det är ljud som signalerar att allt är som det ska, det ligger lagrat i våra gener sen urminnes tider. Ljudet av ett träd som föll eller en bil som passerade hade garanterat fått vår uppmärksamhet, liksom ifall vinden börjat öka till stormstyrka. Eller om ett djur kommer springande rakt emot oss.

Så mycket intryck är vi nog ungefär skapade för att hantera.

Stadens signaler
I staden är det annorlunda. De skapade ljuden ock intrycken är inte sparade i vår genetiska minnesbank. Ock dom är är många många fler. Bara som att möta människor. Hela tiden. Även om vi bara stannar mitt på Storgatan, blundar ock andas, så matas hjärnan med intryck, snabba hårda fotsteg, förledande parfymdofter, mullrande bilar som närmar sig, vasst vinande ventilationer, lockande lukter från konditoriet eller McDonald’s som signaler till hjärnan att det finns mat inom räckhåll. Någon passerar för nära. Är det nån att lita på? Ser dom oss?

Ock när vi öppnar ögonen fylls det på med färger, retuschade reklambilder, vädjanden, utseenden, krav, arkitektur, skyltar, förbud ock påbud, ännu mer bilar som kör för fort, cyklar som kör för nära. Alla dessa intryck fast vi bara står där. Men det gör vi inte. Kan man ju inte. Bara stå där. Vi tar fram vår smartphone, pluggar in musik, kollar mail, läser nyheter, räknar likes ock håller oss uppdaterade. Vila?

Det är därför så många som bor i städer måste jogga, meditera, träna yoga ock låtsas att vi lever i nuet. Ock andningsövningar. Vi gör andningsövningar. Alltså, vi övar på att andas. För att vi har så mycket annat att tänka på (för att vi är så rädda att stanna upp?) att vi inte minns hur man gör.

Åtta till fem fanns inte
Jag tror att urtidsmänniskan, den vi är skapta att vara, vilade. Mycket. Vi rörde på oss för att förflytta oss, för att skaffa föda, för att bygga ock tillverka saker. Men knappast åtta till fem. Åtta till fem fanns inte. Det fanns inga väckarklockor eller stämpelur, inga kvartalsrapporter, inga kvalitetssäkringar, inga omorganisationer. Inga skattedeklarationer, mail eller telefonförsäljare. Inga nya modeller, hälsotrender eller partiledardebatter. Inga dagishämtningar, shoppingrundor ock julruscher. Vi rörde på oss till hjorten var fälld ock moroten upplockad. Ock vi gjorde en sak i taget.

Sen vilade vi. Ock vi vilade före, för att orka sen.

Problemet är inte att vi tränar för lite yoga. Jag gillar yoga, men att trycka in ett yogapass i en redan full kalender, utan att plocka bort nåt annat, får förmodligen helt motsatt effekt. Vi löser inte vår stressade tillvaro med att göra mer. Vi behöver göra mindre. Som att bara vila. Utan TV, iPad eller hörlurar. Utan måsten eller borden.

Eller som Majas pappa sa när han blev gammal: ”Hade jag fått leva om mitt liv hade jag gjort på samma sätt. Förutom att jag hade kommit försent oftare.”

mat näringslära zonterapi

Varför du inte ska dricka till maten

Posted on 7 juni, 2016

Jag säger det igen. Det viktigaste är inte vad du äter, utan hur. Fel käksätt kan sabba alla eventuella nyttigheter du hoppas få i dig genom att äta nyttigt. Så det så.

Det kan vare en härlig sallad eller en blodig biff. Nykokta kräftor eller havregrynsgröt. Vi kan skölja ner det med en öl eller kanske ett stort glas mjölk. Fast det bästa är att göra en sak i taget. Äta först ock dricka sen.

Bråttom bråttom bråttom
För så här är det: vi äter för fort. Vi stressar för mycket. Vi har inte tid att äta, än mindre att laga mat. Vi slänger i oss maten utan att tugga. Ock för att klara av det sköljer vi ner allting med vatten, mjölk, kombucha eller i värsta fall nån söt läskeblask.

Resultatet blir att matsmältningen kommer ur kurs redan från början. Alla processer behöver starta från början, inte en bit in, ock tuggandet är en viktig del av allt det där. För när vi tuggar biter vi inte bara sönder maten, spottkörtlarna blandar upp det vi tuggar med saliv som innehåller ämnen som påbörjar spjälkningen som sedan fortsätter i magsäcken.

Fight and flight
Stressen i sig har dessutom den konsekvensen att matsmältningen ock näringsupptaget sätts ur spel. Stress är ju en reaktion där kroppen sätts i larmberedskap. Då har man inte tid med matgurgel, smarta tankar, sömn eller flexibilitet. Då är musklerna på helspänn ock hjärnan liksom kroppen fokuserad på den annalkande faran. Att suga upp näring ock må bra har vi helt enkelt inte tid med!

Vi behöver inte gå igenom hela matsmältningsprocessen, men har det börjat tokigt får kroppen svårt att ställa det tillrätta igen. I bästa fall får vi lite ont, blir lite hårda eller lösa i magen, det är kroppens kamp. Ock att lösa upp maten med saliv eller att skölja ner den med mineralvatten är inte samma sak.

Tugga varje tugga 48 gånger, sa mormor
Så det är tugga som gäller. Länge. Även det lättuggade. Annars kan det vara bättre att inte äta alls. Ock sorry, att mixa allt till en smoothie att svepa löser inte problemet. För hur krämig den färgglada gojan är så är den fortfarande fulla av fibrer som behöver blandas med samma salivenzymer som det tuggbara äpplet.

Så. När vi har bråttom dricker vi för att slippa tugga. Det går lättare så. Snabbare. Ock just därför ska vi låta bli. Det traditionella vinsmakandet, med små klunkar, mer för att smaksätta maten än för att dricka är en annan sak. Men att skölja ner maten är tämligen värdelöst.

Dessutom leder det snabba ätandet till att vi äter för mycket. Jag är övertygad om att det vore en produktionshöjande ock verksamhetsfrämjande åtgärd för många företag ock organisationer (för att inte tala om skolor!) att servera nyttig mat med tillräcklig tid för trevligt ätande. Alla som tryckt i sig pasta eller husmanskost till lunch, ock sen kämpat för att få något gjort på eftermiddagen, i den proppmätta paltkomans dåsiga trötthet, vet vad jag menar.

Läs också: Mat ock hälsa, eller?

Older Posts

Newer Posts