Att känna efter

Kommer du ihåg hur det känns? Att känna efter. Lyssna på kroppen. Det är inte alltid enkelt nämligen. Inte nog med att vi lär oss ignorera kroppens signaler. Vi lurar den dessutom att vilja ha fel saker. Det är inte lätt att vara människa.

Vi landar plötsligt, efter nio månader av trång värme ock trygghet. Under nio månader har vi lärt oss uppfatta känslor – hunger, trötthet, rädsla – men vi har ingen aning om vad vi ska göra med dem. Så när vi kommer ut testar vi oss fram, reagerar på instinkt ock med nån slags medfödd intuition ock känsla för kroppens behov. Vi skrattar, gråter, skriker, somnar. Instinktivt. Men det varar inte så länge.

För ganska omedelbart distraheras vi för att flytta fokus inifrån ock ut. Hängande mobiler, saker som låter, gosedjur tar uppmärksamheten från det vi känner, allt för att vi ska sluta gråta eller skrika. För att vi ska vara glada, allt ska vara bra. Inte gråta. Såja, här har du nappen. Såja, såja…

Vi lär oss gå, prata ock förstå. För att ganska snart förväntas sitta tysta ock stilla i skolan. Lyssna på lärarn. Interagera. Läs ock lär. Ock äta upp maten. Känna efter? Nja.

Var nu en duktig flicka! Så duktig du är som fick så bra betyg. Men ska du verkligen ha de där hemska byxorna? Vad ska du bli när du blir stor? Såja, gråt inte. Titta på de andra barnen, inte gnäller dom inte?

Så vi kämpar på. Försöker duga. Passa in. Prestera. För att passa in. Ock duga. Som en vuxen. Som inte stör eller gråter. Som inte visar ilska. Anpassningen till ett liv i grupp ger självkontroll.

Kontroll.

I jakten på kontroll tappar vi en del av det vi föddes med. Självkännedom. Intuition. Tillit. Anpassningsförmåga. Flexibilitet. Lyhördhet. I jakten på kontroll tappar vi ironiskt nog just det: kontrollen. När vi försöker styra den yttre världen tappar vi bort den inre. Oss själva. Det kostar på. Ock plötsligt är vi beroende av andra att tala om hur vi mår. Smärta är inte längre ett tecken på att något är fel, bara en signal för ännu en värktablett. Problem med magen eller sömnen tillhör det normala, det har ju alla. Stress, som var kroppens sätt att signalera för fara ock hålla oss vid liv, har blivit ett ständigt blinkande varningssystem för brist på bekräftelse, rädsla att inte vara som andra ock oro för att pengarna inte ska räcka till det från början alldeles för dyra huset.

Så vi ignorerar våra riktiga känslor. Ock tröstar oss med socker, alkohol, fredagsunderhållning på TV, porrsurfning, mer socker, tobak, nya skor ock dålig mat. Because I’m worth it. Ock vi vänjer oss vid det. Ock vill ha mer. Vi söker kickarna ock bekräftelsen, när vad kroppen önskar ock behöver är något annat. Vi ser A-lagarna på parkbänken, utan att se att vi är lika beroende som dem. Vi kan inte längre lita på vad vi känner.

Somliga kommer till insikt ock börjar förändra. Tyvärr gör insikten ofta ont. För de flesta av oss väljer den inte frivilligt. Vi kraschar in i den (eftersom vi inte ser den. Vi lever ju ”normalt”.). Med 30-årskriser, skilsmässor, magsår, 40-årskriser eller utbrändheter. För att vi inte kände efter från början.

Men det går att ändra. Det går att rätta till ock lära på nytt. Ock må bra. För det är faktiskt det som är meningen. Att vi ska må bra. På riktigt. Inte bara att det ska se ut ock verka som att vi gör det.

/