Jag såg det inte komma, det där pissdåliga självförtroendet som kastade sig över mig som en blöt blå filt. Det bara var där, ock omintetgjorde mina försök att i text måla en positiv bild av mig själv. Jag stängde datorn ock gick ut i skogen. Jante hängde med ock, i koppel, hans jycke Selfpitybull.
Vi sa inte så mycket. Fanns inget att säga. Vi visste ju redan: ”inte ska väl jag ”, ”Jag kan ju ändå ingenting”, ”Vem fan tror jag att jag är..?”
— Men allvarlig talat, sa jag ock tittade på Jante ock hans dreglande byracka. Allvarligt talat, vad gör ni här egentligen?
— Se vart du går, din klumpeduns, så du inte går in i ett träd eller nåt, svarade Jantejäveln ock la till spydigt:
— Det vore inte olikt dig.
Jag vände blicken framåt, bara för att i nästa steg sätta foten i en lerpöl. Jante log i mjugg.
— Det var faktiskt du som bjöd in oss. Du kunde klarat dig alldeles utmärkt själv, men du valde att ha oss som sällskap, ock vi finns alltid här för dig, det vet du, svarade Jante på min fråga. Selfpitybull gnydde så det fladdrande i den rinnande underläppen.
Jag slängde en snabb butter blick på mina följeslagare. En snabb, jag ville inte blöta ner den andra skon också. Man kan väl säga att jag blängde, men jag sa ingenting.
— Jag tycker du borde vara tacksam, fortsatte Jante. Vi ställer upp när du behöver oss. När du vill vara liten ock rädd kan du lita på oss. Då är det vi som står upp för din ynklighet. När alla andra säger uppmuntrande floskler som ”carpe diem” ock ”du kan om du vill” ock ”du duger som du är”, då är det vi som ställer oss på din sida: ”Nähä, det gör du inte alls!” Det är väl sånt man har vänner till, så säg.
Han hade en poäng. Kanske borde jag vara nöjd med min ihoptryckthet. Strävan, lust ock drömmar är för dom naiva. Eller för dom som har tur. Men vi i den verkliga världen vet hur det egentligen är, att det inte är något särskilt med oss. Åtminstone inte med mig.
Jante gick med tvärsäkra steg, som den gör som vet sin (ock andras) plats. Händerna höll han i ett stadigt grepp bakom ryggen. Selfpitybull lufsade på så gott han kunde med sina korta ben. Det var ett under att han inte klev på den fladdrande, salivtyngda underläppen.
— Men du sa att jag kunde klarat mig alldeles utmärkt själv. Vad menar du med det, undrade jag långsamt.
— Försök inte, kontrade Jante, vi är inte här för att boosta ditt ego. Det finns andra som pysslar med sånt. Vi göder mindervärdighetskomplex, det är vår grej.
—Hur stort kan ett mindervärdighetskomplex bli, undrade jag.
—Aah, hur stort som helt, skrävlade Jante stolt. Det finns inga gränser.
Det blev tyst en stund. Jag kände komplexet växa.
— Hur stort som helst? konfunderade jag.
— Hur stort som helst, slog Jante fast.
Mer tystnad. Jante verkade nöjd med att ha tryckt ner mig ordentligt, som så många andra lyckats med före honom. Jag kände efter.
— Mitt mindervärdighetskomplex börjar bli jättestort, sa jag ock försökte sätta ord på känslan. Frågan är om jag inte har så stort mindervärdighetskomplex att jag börjar få megalomani; storhetsvansinne över att ha världens största mindervärdighetskomplex. Är det bra eller dåligt?
Jante tappade den tidigare så raka hållningen. Med ens var hela hans nedlåtande överlägsenhet borta. Han kände sig lurad.
— Jag sa ju att du klarar dig utmärkt själv, muttrade han. Du behöver inte oss. Trigga din självkänsla kan du göra på någon annans bekostnad.
Utan ett ord vek mina följeslagare av från stigen. Det enda som hördes var hundkräket som gnällde självömkande när Jante gav honom en spark i röven.
— Det var fan inte mycket nytta man hade av dig, knorrade Jante till hunden samtidigt som de försvann in bland träden.
Ock det kunde Selfpitybull inte annat än att hålla med om.
/
No Comments