Äta eller inte äta, det är frågan.

De första tuggorna smakar ljuvligt. Ändå är det med blandade känslor jag äter efter sju dagars fasta. 

Hur mycket dricker du? Kan du springa när du fastar? Tappar du inte energi? Kan det verkligen vara nyttigt? Eller som min far skeptiskt brukade slå fast: Vi är skapade för att äta! Det frågas mycket om fasta. Här kommer min 25-öring i ämnet.

En kropp som inte fått mat på ett tag håller sinnena skärpta, inklusive smak ock lukt. Det är en överlevnadsinstinkt ock en del av vårt normala tillstånd. Första tuggan är underbar. Det kan vara en bit kokt morot, lite yoghurt med äpple eller en riskaka med smör. Smaken, men också känslan. Att få tugga. Sakta.

Obeskrivligt.

En kropp som aldrig behöver hungra blir lat. Ätandet blir slentrianmässigt ock kanske rent av likgiltigt. Den slafsar i sig det mesta utan att känna efter så noga. Den behöver inte skärpa några sinnen.

Men den där alerta pigga känslan i kroppen är häftig. Kroppen är rörligare, smidigare, piggare. Ock det är med dubbla känslor jag ger mig in i vardagsätandet; ska jag förstöra den härliga känslan med att äta?

Ja, det ska jag såklart. Men jag försöker stanna upp ock känna efter. Hur kroppen känns (föryngrad). De skärpta sinnena (fokuserade). Men jag längtar efter ätandet, tuggandet, matlagandet, njutandet…

Hur mycket dricker du?
Fasta ska vara enkelt, ock för mig är en stor del av poängen, som i allt annat som har med hälsa att göra, att känna efter. Att lita på kroppen, men framförallt, att lyssna på kroppen. Jag kokar egen grönsaksbuljong, dricker te på nässlor ock ingefära plus olika joser ock såklart vatten. Jag mäter inte, jag dricker bara. Mest hela tiden. Så näringsbrist är inget problem. Det är omställningen i kroppen som kan kännas.

Kan du springa när du fastar?
Ja, jag sprang fyra mil under senaste fastan. Men åter igen, ingen klocka, ingen mätning, ingen prestation. Jag springer långsamt ock känner efter. Hur känns steget? Hur känns kroppen? Hur mycket ork har den. Faktum är att den har ganska mycket ork, men den är smart ock vill hushålla med krafterna. Att springa barfota ger ytterligare en dimension, för som sagt, sinnena skärps: jag får ”bättre kontakt med underlaget”, som en patientkund beskrev effekten av zonterapi. Fasta ock barfota känns ungefär så.

Tappar du inte energi?
Jo, det händer, men mer ock mer sällan ock inte lika mycket. Jag säger att fasta ska vara enkelt, ock sanningen är, som med allt annat, att det blir enklare med tiden. Första gångerna är värst. Inte för att jag inte kan, utan för att kroppen inte vant sig än. Idag ställer min kropp om fort inför fastan, går ner i sparläge ock ställer om metabolismen. Första gången blir kroppen lätt orolig ock undrar vad som händer. Ge den tid till det.

Kan det verkligen vara nyttigt? 
Tveklöst. Frågan är snarare den omvända: kan det verkligen vara nyttigt att äta som vi gör? Det vet vi att det inte är. Vi vet att det är jätteskadligt. Ofta tenderar vi att likställa obehag med fara; om första fastan är obehaglig kan det inte vara nyttigt, right? Men vi måste som sagt vänja kroppen tillbaka till sitt ursprung.

För fasta känns. Fasta rensar ut, ock ju mer skit att rensa ut i kroppen, desto mer känns det. Skit i det här fallet är allt från dåliga fetter, antioxidanter, för mycket kolhydrater, men ock så stress, inflammationer t ex i leder ock muskler, ock svajande blodsocker. Även gamla krämpor eller åkommor brukar kunna dyka opp för att sedan försvinna för alltid. Så en ”nyttigt” ätande avslappnad vegetarian känner antagligen mindre av fastan än en pasta-junkie.

För mig har effekten blivit små men kontinuerliga förändringar i kosten. Jag väljer alltså att fylla på med mindre skräp mellan fastorna, helt enkelt för att göra fastan mer uppbygglig. Annars får fastan lägga all kraft på att städa istället för att också stärka.

Vi är skapade för att äta!
Absolut är vi det. Men inte var tredje timme. Inte fort. Inte en massa mjölmat som slaggar igen kroppen. Inte socker ock konserveringsmedel som den biologiska kroppen inte känner igen. Inte en massa snabba mellanmål som på sin höjd låtsas vara mat.

Vi är skapta för att äta ibland ock låta bli ibland. Svårare än så behöver det inte vara. Ock de sköna bieffekterna, när smärta ock stelhet försvinner, när sinnena skärps, när rörligheten ökar, då står det klart för mig att det här inte är något magiskt kurtillstånd. Detta är det normala. För en homo sapiens.

Kan vem som helst fasta?
Jag är övertygad om att alla som är fullt friska med fördel kan fasta. Men som sagt, under fasta spetsas ämnesomsättningen i kroppen till. Kroppen sorterar, snålar, lagrar, ock då behöver det finnas depåer att ta av. Så är dina normala matvanor inte de bästa kan det vara väl värt att bygga upp ett förråd först. Kör några veckors ”förfasta” där du ökar på med nyttigheter ock minskar på socker, alkohol, mjölmat ock kött.

Trappa opp eller all in?
Jag körde all in första gången. Det var emellanåt kämpigt, men sen var jag ju inne i det. Någon annan kanske vill öka stegvis, antingen i tid, det vill säga att börja med en dag, sen två, ock så vidare. Eller just att successivt minska på mängden. Man kan vänja sig med halvdagsfastor (hoppa över kvällsmaten eller frukosten) eller med nån 5:2-variant (men hoppa över kaloriräknandet. Det stämmer ändå inte.).

Mina första tuggor bestod av lite tomatsoppa ock ett majskex. De närmaste dagarna kommer jag att öka försiktigt för att bevara den sköna, nästan euforiska känslan så länge som möjligt. (Kroppen känns bra länge, men det kortvariga ruset i slutet av fastan klingar av snabbare.) Jag längtar efter att laga en god middag. Ta ett glas vin. Men jag ser redan fram emot nästa fasta.

Nästa naturliga rus.

/