”Tänk en tallrik rivna morötter” säger Maja när vi kommer in från en solig morgonpromenad. ”Mmm…” svarar jag ock ser mig själv frossa av det fyllda fatet. Man får lite andra perspektiv på mat, matlängtan ock hunger när man inte ätit på ett tag.
Femte dagen utan fast föda. Utan kaffe. Utan ett glas vin. Inget socker o nästan inget salt. Jag avnjuter dagens andra frukost: nässelte med ingefära, persilja ock citron. Kaffe… Fan vad gott det hade varit med kaffe. Morgonkaffe…
Kroppen är pigg. Fräsch. Hjärnan känns också skarp. För tillfället. Det gjorde den inte i förrgår. Benen är lite tunga fortfarande efter promenaden. Men gårdagens bedövande trötthet har släppt taget. Jodå, fasta känns. Men kanske inte på det sättet man kan tro.
Det sitter mest i huvudet. Visst är det en fysisk omställning, ock ju mer präglade vi är av västerländsk matkultur, desto mer känner vi antagligen av den. Att gå från ett ”normalt” matmönster med höga ups ock låga downs i blodsockret som följer med socker, pasta, ock bröd, till ett fasteläge där blodsockret nästan ligger som ett streck märks såklart.
Att rensa ut de tarmar som brukar vara fulla av skit ock slagg, ock ge magsäck ock bukspottskörtel lite andhämtning känns också, liksom att kroppen ska börja leva på sina reserver (som ju finns lagrade av en anledning ock som faktiskt är ganska stora). Förändring känns.
Men som före detta begiven snusare är det lätt att se likheterna mellan vad gifterna i tobak gör med hjärnan ock vad det vi äter gör med densamma. Jag kan fortfarande sakna snuset. Lukten känslan närvaron. Inte av beroende utan av nåt som liknar kärlek. Jag har inte haft abstinensbesvär. Men jag har gråtit av saknad. Galet. Ock steget från njutningslystet onyttigt ätande till tämligen asketiska matvanor är också stort för hjärnan. Den är en vanehjärna ock vill att vi gör som vi brukar, oavsett om det är bra eller dåligt.
Så den påminner oss om alla godsaker vi försakar, tills den inser att det här ju faktiskt funkar också. I det biologiska minnet finns reminiscenser av de där morötterna. Det är ju faktiskt inte så länge sedan som vår kost bara bestod av rena enkla råvaror. för det mesta. Däremellan fick en vara utan mat. Men med en enklare, fiberrikare kost som inte lirade flipperspel med blodsockret ock insulinnivåerna, ock som inte fick serotoninerna ock dopaminerna att löpa amok bland nervcellerna, gick det bra. För att det var så det var. För att det var så det skulle vara. Ock för att vi visste att vi hade reserverna.
Så det är en bra påminnelse, det här med fasta, både för kropp, själ ock hjärna. Det skärper sinnena. Smaklökarna blir vassare. Kroppens funktioner trimmas. Ock genom att känna efter vad som händer i kroppen lär vi oss om oss själva.
Framåt kvällen den femte dagen, efter aftonbuljongen, sitter Maja ock min 15-åriga dotter som också valt att vara med i projektet, ock googlar matrecept. Nu är det inte rivna morötter det dröms om. Nu är det sallader, grytor, stekar, smör, salt, kaffe… Hemlagat ock gjort på bra råvaror såklart. Vi börjar se slutet. Hungern är inget problem. Det är suget. Hjärnans sug som leker med oss. Precis som med snuset.
