Browsing Tag

helhet

fotarbete hälsa kropp och själ reflexologi zonterapi

Kropp ock själ – eller kroppocksjäl

pussel-bitar-i-helhet-illustration-maja-larsson

Kropp ock själ. Hjärta ock hjärna. Tanke ock handling. Vi brukar dela opp det så. Men vi nöjer oss inte med det. På kliniskt medicinskt ock anatomiskt vis låter vi ett knä vara ett knä, en mage vara en mage ock en hjärna vara en hjärna. Ock aldrig mötas de tre. Eller?

Människor har en märklig böjelse att sätta upp gränser. Markera skillnader. Skilja åt. Vi drar tänkta linjer mellan Sverige ock Norge ock låtsas att något är på ena sidan ock något annat på den andra. Vi hittar på tid ock klockslag ock tänker att när klockan slår tolv på nyårsafton så slutar något ock något annat börjar, fastän allt fortsätter i en gränslös ström.

Det som allt egentligen är samlat som ”liv” delar vi upp i arbete, fritid, egentid, kvalitetstid ock fredagsmys. Ock vi delar upp det som på ett eller annat sätt samlas under begreppet ”jag” i en ofantlig mängd delar ock låtsas att dom inte har med varandra att göra.

Det har dom.

Kropp ock själ
pussel-bitar-i-helhet-illustration-maja-larssonAllting som händer dig, fysiskt, mentalt, själsligt eller andligt gör avtryck i alla de andra delarna. Uttrycket ”placebo” är i sammanhanget ett av få vetenskapliga bevis för att saker påverkar oss utan att ens – med vårt fysiskt begränsade sätt att se det – ha hänt. Klämkäckt positivt tänkande har tveklös effekt men är alltför förenklat ock enkelriktigt för att vara enbart av godo. Vi är vad vi tänker ock vi är vad vi känner ock vi är vad vi äter ock vad vi gör, men vi allt går i andra riktningen också. Vi tänker vad vi gör ock vi äter som vi känner…

När jag behandlar, klämmer på människors fötter, händer det att till synes helt irrelevanta känslor väcks. Tårar kanske rinner ock minnen väcks till liv. I fötterna? ”Det är så mycket på jobbet nu”, kanske du säger som förklaring till stressen ock oron, som tar sig uttryck i spända käkar, trög mage ock dålig sömn.

Jobbet! Så, då var det kategoriserat ock klart. Fast det är nästan aldrig så. Det är helheten av livet, summan av kardemumman, som kör ihop sig. Jag kan inte göra allt mest hela tiden. Ska jag jobba mer så blir jag förmodligen en mindre närvarande pappa. Egentiden måste tas från nåt annat, osv. Ock allt handlar inte om tid. En trasig relation eller ekonomisk oro går inte att schemalägga. Men det tar energi från allt det andra. Det hänger ihop.

Det är inte ovanligt att personer tiden efter en hjärtinfarkt blir överdrivet känslosamma, gråter floder utan märkbar anledning ock i vissa fall blir deprimerade. Den nervöst lagda får handsvett ock fjärilar i magen. Den stressade spänner muskler ock andas kortare, till ock med matsmältningen går ner på lågvarv. Kropp ock själ är ett. Hjärta ock hjärna lika så.

Kropp ock kropp
Men många har valt en annan väg, ett annat synsätt. Så när magen slutar fungera, behandlar vi magen. Inte stressen som visade sig vara problemet från början. Ock smärtan i foten löser vi med pelotter ock fotbäddar, när vi egentligen borde titta över vår hållning, inte minst i bäckenet.

För det är så; kroppens olika delar kommunicerar med varandra. Ock när någon kroppsdel inte längre funkar som den ska, går någon annan in ock tar över. Det kan vara muskler som hjälper varandra, men likaväl kan det röra sig om inre organ, hormonella körtlar ock lymfatiska noder. Så långt de orkar. Så när magen eller sköldkörteln goes bananas beror det ofta på nåt annat. Ock när du tar för långa steg ock slår i hälarna i marken, är det inte säkert att det är fötterna som tar mest stryk. Eller alla som gärna står med bakåtsträckta knän kanske inte får problem just där. Det kan lika gärna vara bäcken, rygg eller nacke som som börjar göra ont.

När du tränar ock tänker stretcha ut den den där muskeln som envisas med att vara stel, så kanske du försöker lösa problemet på helt fel ställe. Kanske jobbar just den muskeln bara övertid för att täcka upp för en muskelkompis. Kanske är det kompisen som behöver behandling? Problemet sitter sällan där det verkar sitta. Stretchandet lindrar för stunden men orsaken är kvar.

Du kommunicerar som en helhet. När jag klämmer på dina fötter så gör jag inte bara det. Jag läser av hållning, spänningar, andning osv. Sen klämmer jag. Ock känner. Ock påverkar. För det som händer i kroppen händer i fötterna. Dom sitter ju ihop. Det är inte så konstigt egentligen. Så när du sitter där på behandlingsbänken ock undrar: ”Hur kan han känna det i min fot? så ska du inte bli förvånad om jag svarar: ”Det gör jag inte. Jag känner det i din kropp.”

/

På riktigt reflexologi Vispgrädde zonterapi

”Är det riktig grädde till chokladkakan?”

Vi står i kondiskön ock Maja har beställt ett bakverk ock tjejen bakom disken frågar vänligt om hon vill ha grädde till. Men det frågande svaret är hon inte beredd på. ”Är det riktig grädde till chokladkakan?” Flickan i kassan ser förbryllad ut. Hon förstår inte riktigt frågan.

Visp-illustration-maja-larsson”Är det riktig zonterapi i den här behandlingen?” Jag leker med tanken att någon skulle fråga det. Vad skulle jag svara? Visst, det är skillnad på grädde ock reflexologi. Grädde är grädde. Om den är äkta. Zonterapi kan, utifrån vissa grundläggande koncept bedrivas lite olika. Vissa har en standardbehandling som det kör jämt. Andra använder det som komplement till andra behandlingar. Vissa jobbar tufft medan andra kör med mjukare beröring. Själv har jag börjat använda begreppet ”anatomisk reflexologi” för att i någon mån särskilja det arbetssätt jag utvecklar (ock för att visa att zonterapi inte är så himla konstigt). Men visst är det riktig zonterapi.

Kvalitet ock kunnande
I början av nittiotalet anställdes jag i en radio- ock tv-affär. Under de första månaderna ock framåt undergick jag kontinuerlig fortbildning. Jag skulle skaffa grundläggande kunskap om TV, om Hifi, om bilstereo. Jag skulle kunna svara på tekniska frågor eller åtminstone snabbt hitta informationen, inte bara kränga prylar. Det var en hederssak; butiken vårdade sitt rykte om kunnande ock hjälpsamhet.

Det stämde väl överens med hur jag ville arbeta; det jag gör vill jag göra så bra jag kan. Jag söker ständigt nya sätt att göra bättre. Ock när det planar ut, ock arbetet börjar gå på rutin, då tröttnar jag fort. Jag tröttnar ock blir sämre.

Ett par år senare köptes butiken upp av en större butikskedja. Personalen byttes ut mot yngre, billigare. Ock okunnigare. Då hade jag, kanske ledd av intuition eller bara blick för vartåt det barkade, slutat. Det hade börjat plana ut.

På riktigt ock på låtsas
Detta tänker jag på där i kön till konditoriet med det traditionsklingande namnet ock tittar på ett mycket frågande ansikte. ”Eeh…” säger hon ock får strax understöd av en kollega som försöker reda ut vad frågan egentligen betyder. ”Ja alltså”, säger kollegan, ”den kommer ju ur en maskin.” Sen tittar hon på Maja som för att undra om det var svar på frågan. Det var det inte.

Kanske är det inte så enkelt att veta. Kanske jobbar dom bara extra. Kanske är det inte så viktigt, den där bakelsen var väl ändå inte direkt hälsokost. Men det är skillnad på riktig ock på låtsas. Det är skillnad på äkta vara ock på sämre kopior. Ock det är skillnad på att veta att det är skillnad ock på att inte veta det.

Inifrån ock ut. Hela vägen
Jag ler i mjugg åt de storögda frågande blickarna bakom disken. Jag anar irritationen hos damen bakom i kön, som verkar tycka att det spelar väl ingen roll, handla bara så det blir min tur nån gång. Ock jag tänker att alla som kommer till mig för att få behandling ska få riktig grädde. Handvispad.

Jag hoppas du ser metaforen när jag säger att jag aldrig vill pyssla med annat än riktig grädde. Det jag levererar blir på riktigt när jag gör det från grunden, inifrån ock ut. Hela vägen ut i fingertopparna. Kunskap sitter där. I fingertopparna (Prova att vispa grädde för hand enbart utifrån en instruktion i en bok, så får du se. Det är övningen som ger färdighet.). Kunskap sitter i hela kroppen. Inte bara i skallen.

Den som arbetar med hälsa blir aldrig färdiglärd. Den som tror sig ha alla svaren slutar fråga, ock den som upphör med nyfiket ifrågasättande planar ut. Eller som en gammal mentor uttryckte det: den som slutar sträva efter att bli bättre slutar också att vara bra.

/

hälsa positivt tänkande zonterapi

Leve melankolin!

Positivt-tänkande-illustration-maja-larsson

Trevliga människor är det värsta jag vet. Nej, det är inte så illa som det låter. Men det finns i vår kultur en tilltro till positivt tänkande ock jajamensan som faktiskt är lite skrämmande. Vill vi bli lyckliga måste vi också våga må dåligt ibland.

Positivt-tänkande-illustration-maja-larssonDet handlar om stress. Igen. Att försöka vara som man ska (det vill säga glad). Att bita ihop. Ock le. Samtidigt. Det fräter sönder en inifrån. Ock ger kramp i käkarna. Man kan faktiskt bli sjuk av det. För stress sätter sig i kroppen. Ändå möter vi dem dagligen, munnarna som ler ock säger ”bra” när vi frågar hur de mår, medan ögonen är trötta och tomma på energi.

Ock man får inte gråta. Eller bli arg. Det är…fult? Vi knyter näven i fickan ock gråter ock sväljer klumpen i halsen. Den trevliga, kontrollerat positiva fasaden som blir kvar är falsk. Trevlig men falsk. Ock falskhet är faktiskt inte attraktivt nånstans. Att vara sur ock gnällig är inte särskilt sexigt det heller. Det är när vi kan se både ljus ock mörker, ock släppa taget om båda, som vi på riktigt kan börja omfamna våra liv ock vår vardag.

Alla vill vi väl vara glada.
Men vi är inte där hela tiden. Ock vi når inte dit genom käcka aforismer ock skygglappar. Att tänka positivt när hjärtat blöder är att lura sig själv. Ock den som lär sig se, upptäcker snart omifall ett leende går hela vägen inifrån ock ut. Men attraktionslagen, säger någon. Vi får det vi ber om. Ja. Men om vi bara ber om glädje får vi aldrig helheten. Ock utan helhet kan vi heller inte leva i sanning. Det är när vi kan slappna av i det som sker, oavsett vad det är, som vi kan uppnå lycka.

Helheten. Livet ger oss både lärdomar ock ärr. När någon anhörig dör förväntas vi ha en ”sorgeperiod”. Som om det skulle vara klart sen. Den sorgen finns för alltid kvar. Det är så det ska vara. Det är såna känslor som gör oss till hela människor. Alla som någon gång gråtit ut sådär totalt, ock känt lättnaden efteråt vet vad jag menar.

Rädsla ock mod
Så problemet med positivt tänkande är att det lurar oss att tro att vi mår bättre än vi gör. Vi kan dra lärdom av det tråkiga, jobbiga, sorgliga. Vi kan fiska nåt bra ur allt. Men bara om vi vågar vara i hela känslan. Leenden är inte lösningen. Kampen för att må bättre är ofta en kamp mot rädslor. Rädsla att inte duga. Rädsla för vad andra ska tycka. Rädsla för att inte vara älskad, eller åtminstone omtyckt. Rädsla för att göra fel (vad nu det är). Rädsla för att inte klara oss själva. Rädsla för att förverkliga drömmar. Rädsla för det okända. Rädsla för att det ska var jobbigt. Rädsla för att ta klivet ner från trottoarkanten…

Men rädsla möter vi inte med positivt tänkande, med skyddsmurar eller floskler om att fånga dagen. Rädsla bekämpas med mod. Modet att känna efter, modet att vara sårbar, modet ett säga ”jag vet inte” ock ”jag älskar dig”, modet att be om hjälp. Även om det är läskigt.

Våga vara den du är. Även inför dig själv. Våga känna efter. Våga känna tvivel. Ock lita aldrig på någon som är tvärsäker. Våga skratta. Åt dig själv.

För lycka,
lycka handlar inte om hur mycket vi ler. Eller hur trevliga vi är. Lycka är att vara på riktigt. Som sagt. Det är när vi kan se både ljus ock mörker, ock släppa taget om båda, som vi på riktigt kan börja omfamna våra liv ock vår vardag. Då släpper krampen i käkarna. Ock leendet kommer av sig själv.

 

 

Ps. Gillar du det här? Dela gärna.

/

fötter hälsa kroppen zonterapi

”Det känns som jag har fått bättre kontakt med underlaget.”

Hogklackat-illustration-maja-larsson-300x300

Det var hennes andra behandling. Som vanligt var jag nyfiken på hur det känts efter förra gången. Hon funderade över frågan. Ock hon berättade om stelhet som släppt. Ock om saker vi pratat om som fått henne att tänka efter, saker hon ville förändra efter att vi resonerat.

”Men”, sa hon hon sen, ”det här låter säkert jätteflummigt. Men det känns som jag fått en helt annan kontakt med underlaget.”

Jag log. ”Nej. Inte flummigt alls. Tvärtom.”

Tvärtom alltså. För visst händer det fort ibland. Visst kan förändringarna bli stora redan efter första behandlingen. Men framförallt var detta en människa som börjat känna efter. Hur hon mådde. Hur kroppen kändes. Ock på fötternas kontakt med underlaget.

Hogklackat-illustration-maja-larsson-300x300De flesta av oss pysslar inte med det särskilt ofta. Att känna efter. Till exempel hur häl, metatarsus, framfot ock tår rullar – förhoppningsvis –  mot asfalten eller betonggolvet. Vi bara går. Fort. Målmedvetet. Med huvudet fullt av måsten ock ansvar. Vi går, i skor som i bästa fall tar alla de smällar som foten själv faktiskt är byggd att ta. I sämsta fall är skodonen bara snygga. Hårda kanske. Med klack. Ock alldeles säkert för trånga.

Det är inte lätt att känna efter då.

Men i foten finns 26 ben, ännu fler leder, massor av muskler ock senor, ock många tusen nervändar, som ska hjälpa foten att känna, uppmärksamma, vrida, vinkla, anpassa för att ta oss över rötter, stenar, gräs ock lera. Så att vi kan springa, gå, simma ock klättra. Vi ger dem sällan chansen till det. Att känna ock vrida. Vi pressar in dem i hårda formgjutningar med klack som ställer om, inte bara fotens hållning, de påverkar också vinkel i knä ock höfter som i sin tur påverkar tyngdpunkt ock balans i rygg ock axlar.

Titta i slow motion på en löpare får du se; vi springer inte med bara benen. Vi rör varenda led, från tå till hjässa ock ut i fingerspetsarna. Konstigt att vi får ont i knän eller höfter eller rygg eller nacke? Inte särskilt.

Men vi har ju löst problemet, eller hur? Med iläggssulor, fotriktiga skor ock löpardojor med dämpning på rätta stället. Jo visst. Det är bara det att dessa åtgärder inte hjälper foten att använda sina muskler ock leder till det de är byggda för. Skor med dämpning lindrar, men de löser inte problemet. Så kallade fotriktiga pjuck hjälper inte foten att känna efter. De stimulerar inte fotens nerver. Som förtvinar.

Så vad göra?

”Gå barfota, helst i ojämn terräng”, säger zonterapeuten. ”Visst”, säger kanske du sarkastiskt, ”hur skulle det se ut. Det är ju lätt i det här landet. I stan. Framförallt på vintern.” Nä, så är det ju. Men det finns somrar. Ock det finns andra ock bättre skor, som hjälper fötterna att göra sitt jobb istället för att ta över arbetet eller, ännu värre, bara mörbultar dem från alla håll.

Ock man kan ta av skorna inomhus. Det är för det mesta inte så mycket terräng där, men i alla fall.

Men man kan börja med att känna efter. Hur kontakten med underlaget känns. Med den ena sortens sko. Eller den andra. Eller utan.

Det är en bra början.