Trevliga människor är det värsta jag vet. Nej, det är inte så illa som det låter. Men det finns i vår kultur en tilltro till positivt tänkande ock jajamensan som faktiskt är lite skrämmande. Vill vi bli lyckliga måste vi också våga må dåligt ibland.
Det handlar om stress. Igen. Att försöka vara som man ska (det vill säga glad). Att bita ihop. Ock le. Samtidigt. Det fräter sönder en inifrån. Ock ger kramp i käkarna. Man kan faktiskt bli sjuk av det. För stress sätter sig i kroppen. Ändå möter vi dem dagligen, munnarna som ler ock säger ”bra” när vi frågar hur de mår, medan ögonen är trötta och tomma på energi.
Ock man får inte gråta. Eller bli arg. Det är…fult? Vi knyter näven i fickan ock gråter ock sväljer klumpen i halsen. Den trevliga, kontrollerat positiva fasaden som blir kvar är falsk. Trevlig men falsk. Ock falskhet är faktiskt inte attraktivt nånstans. Att vara sur ock gnällig är inte särskilt sexigt det heller. Det är när vi kan se både ljus ock mörker, ock släppa taget om båda, som vi på riktigt kan börja omfamna våra liv ock vår vardag.
Alla vill vi väl vara glada.
Men vi är inte där hela tiden. Ock vi når inte dit genom käcka aforismer ock skygglappar. Att tänka positivt när hjärtat blöder är att lura sig själv. Ock den som lär sig se, upptäcker snart omifall ett leende går hela vägen inifrån ock ut. Men attraktionslagen, säger någon. Vi får det vi ber om. Ja. Men om vi bara ber om glädje får vi aldrig helheten. Ock utan helhet kan vi heller inte leva i sanning. Det är när vi kan slappna av i det som sker, oavsett vad det är, som vi kan uppnå lycka.
Helheten. Livet ger oss både lärdomar ock ärr. När någon anhörig dör förväntas vi ha en ”sorgeperiod”. Som om det skulle vara klart sen. Den sorgen finns för alltid kvar. Det är så det ska vara. Det är såna känslor som gör oss till hela människor. Alla som någon gång gråtit ut sådär totalt, ock känt lättnaden efteråt vet vad jag menar.
Rädsla ock mod
Så problemet med positivt tänkande är att det lurar oss att tro att vi mår bättre än vi gör. Vi kan dra lärdom av det tråkiga, jobbiga, sorgliga. Vi kan fiska nåt bra ur allt. Men bara om vi vågar vara i hela känslan. Leenden är inte lösningen. Kampen för att må bättre är ofta en kamp mot rädslor. Rädsla att inte duga. Rädsla för vad andra ska tycka. Rädsla för att inte vara älskad, eller åtminstone omtyckt. Rädsla för att göra fel (vad nu det är). Rädsla för att inte klara oss själva. Rädsla för att förverkliga drömmar. Rädsla för det okända. Rädsla för att det ska var jobbigt. Rädsla för att ta klivet ner från trottoarkanten…
Men rädsla möter vi inte med positivt tänkande, med skyddsmurar eller floskler om att fånga dagen. Rädsla bekämpas med mod. Modet att känna efter, modet att vara sårbar, modet ett säga ”jag vet inte” ock ”jag älskar dig”, modet att be om hjälp. Även om det är läskigt.
Våga vara den du är. Även inför dig själv. Våga känna efter. Våga känna tvivel. Ock lita aldrig på någon som är tvärsäker. Våga skratta. Åt dig själv.
För lycka,
lycka handlar inte om hur mycket vi ler. Eller hur trevliga vi är. Lycka är att vara på riktigt. Som sagt. Det är när vi kan se både ljus ock mörker, ock släppa taget om båda, som vi på riktigt kan börja omfamna våra liv ock vår vardag. Då släpper krampen i käkarna. Ock leendet kommer av sig själv.
Ps. Gillar du det här? Dela gärna.
/