Search results for

stress

Som en tandläkarbedövning

Posted on 6 september, 2016

”Det känns som att jag fått bättre kontakt med underlaget.” Sa hon som älskade att dansa, helst i högklackat. Hon visste att det frestade på. Fötter, knän ock höfter tog stryk. Men ändå. Så kom hon till mig. Ock fick bättre kontakt med underlaget. Jag tänker på det när jag springer i skogen. Barfota. För att få just det. Kontakt.

Egentligen får jag höra det ganska ofta. Människor använder bara lite olika ord. Fötterna känns mer levande efter zonterapi. Känseln har ökat. Tårna fryser inte längre. Det känns som att gå på bomull. Eller tvärtom; känns som att alltid ha gått med raggsockor på fötterna men att plötsligt slippa sockorna. Fast egentligen kom de till mig för nåt annat. Allergi. Ont i ryggen. Stress. Kanske migrän. Eller nåt annat diffust som ingen verkar veta vad det är…

Oavsett vilket så kommer effekten i fötterna på köpet. Det är ju liksom en del av processen. Fötterna är ju liksom en del av kroppen. Det som händer i fötterna händer i kroppen. Ock tvärtom. Aldrig blir det så tydligt blir det som när jag springer barfota. Går barfota. Klättrar. Ock då ser jag mig ändå som nybörjare. Barfotanybörjare.

Barfotanybörjare
Det är bara ett ock ett halvt år sedan jag började återuppväcka mina fötter på riktigt. Att gå barfota på stranden på sommaren eller på gräsmattan har jag väl alltid gjort. Men att springa. Träna. Jobba barfota. Att verkligen aktivera fötterna ock få dem att göra det de egentligen kan. Icke. Det finns inte i vår kultur.

Våra fötter har många tusen nervändar. Olika sorter. Våra fötter är över huvud taget väldigt sinnrikt konstruerade med massor av ben, leder, senor ock muskler. 25 procent av kroppens alla ben finns i fötterna. Det finns såklart en mening med det. Ett syfte. Fötterna är till för att användas. Inte bara packas in, skyddas, bullas upp, stötdämpas ock ignoreras.

Rehabträna fötterna
Alla som varit gipsade någon gång vet vad som händer med den gipsade kroppsdelen; den förtvinar ock tappar sin motorik, sin funktion. Den behöver aktiveras ock tränas upp. Så vi skickar den på rehabträning. Men innan dess, medan gipset fortfarande är på plats, sker andra saker. För det som ska hända i kroppen händer, det är bara det att någon annan del får göra jobbet.

Låt säga att benet är gipsat. Du kan inte stödja på det. Du får kryckor ock tröttar ut armarna, får blåsor i händerna ock Stela axlar. Eller så hoppar du på ett ben, lägger all belastning på en kroppshalva som alldeles säkert leder till överansträngning. Såvida du inte är en duktig sjukling ock bara vilar. Samma sak gör vi med fötterna. När senor, leder, nerver ock muskler inte får göra det dom ska, hamnar belastningen någon annanstans. Vi kan känna av det i knän, höfter, rygg eller nacke. Ock inte bara där. Hur vi använder fötterna påverkar hur både mage ock huvud fungerar.

Skorna fungerar som gips som inaktiverar alla de där benen, senorna ock musklerna. Ock nerverna. Ungefär som en tandläkarbedövning. Har du varit på tivoli nån gång, ock stoppat in handen i en lucka för att försöka känna vad det är därinne? Det är inte så svårt; lera är kletigt, trä är strävt, tyg är mer följsamt. Är det varmt eller vasst rycks handen tillbaka.

Det som händer i fötterna händer i kroppen
Allt det där finns foten också. Så, å ena sidan, när vi går i skor ock på plana golv, ock inte använder nerverna i fötterna, slutar dom att fungera. Dom förtvinar. Om du, å andra sidan, tar av dig skorna, på låt oss säga en grusväg, så får de ovana fotnerverna överslag. Det gör jätteont, för fötterna vet inte vad det är, ock smärtan kan ibland kännas lågt upp i benen. Ungefär som när bedövningen släpper i den rotfyllda tanden.

Steget till ett liv barfota kan verka långt. ”Jag kommer aldrig att kunna gå barfota”, säger en del. Sen gör dom det. Men oavsett vilket så är det en bra idé att väcka opp dom, fötterna. Återupprättar kontakten mellan fötterna ock resten av kroppen. För som sagt. Det som händer i fötterna händer i kroppen.

Svårare än så är det inte.

Läs även Huvudvärken från tårna om du har lust.

barfota fotarbete fötter zonterapi

Hög smärttröskel? eller Hjärnan i fötterna!

Posted on 16 juli, 2016

Snigel-pa-foten-illustration-maja-larsson

Stress ock oro sätter sig i kroppen. Ock det som händer i kroppen händer i fötterna. Så genom att klämma folk på fötterna är det inte så svårt att upptäcka kroppsliga spänningar eller blockeringar. Eller genom att springa barfota.

”Nej, jag kan inte gå barfota. Jag har alldeles för känsliga fötter!” Jag får höra det lite då ock då. Precis som om problemet satt i fötterna. För mig som gärna tar en tur med hundarna på en löprunda i skogen, alla tre föredrar skofritt, blir det bara alltmer uppenbart att det som känns i fötterna ofta kommer nån helt annanstans ifrån.

Hög smärttröskel
Det kan vara olika saker. För mycket jobb. Oro för framtiden. Rädsla för hur alla nya projekt ska gå. Trötthet. Eller rent fysiska skador eller åkommor (som ju också tenderar att dyka upp när man är stressad, oroad, rädd eller trött. Sicket sammanträffande) som ger kroppen fullt upp med läkning ock tillfrisknande. Men oavsett vad det är, så känns det i fötterna när jag springer barfota. När kropp ock själ är stark ock alert, är också fötterna pigga ock raska. Men ju mer skit i kroppen inklusive huvudet, desto mer gnäller fötterna över småsten ock rötter.

Lika tydligt är det på behandlingsbänken. Stressade fötter är ofta ömma överallt. Till en viss gräns; när stressen i kroppen når en viss nivå, smärtar inte fötterna alls. ”Ja”, säger kanske han på bänken, ofta med illa dold stolthet, som om det vore nåt bra, ”jag har ganska hög smärttröskel.” Bra är det inte, men fenomenet är inget konstigt. Svaret heter nervsystemet.

Nervsystemet
Detta invecklade system av hjärna, ryggrad, trådar, kopplingar, vätskor. elektricitet ock en oändlig mängd nervändar har massor av olika funktioner, allt från att känna smärta till att få armen att böja sig, allt från att hålla igång livsfunktioner som andning ock matsmältning, till att sätta samma aktiviteter ur funktion (t ex vid stress), allt från att ge oss handsvett när vi ska hålla tal till att göra oss röda i nyllet när något blir genant.

Nervsystemet gör så mycket mer än att sparka med underbenet när doktorn hamrar en på knät. Ock kopplingen till olika mentala tillstånd är tydligt. Det som idag går under allehanda diagnoser som utmattningssyndrom eller depression, var förr kort ock gott ”problem med nerverna”.

Hjärnan i kroppen
Alla dessa nervändar är ojämnt fördelade. Mest koncentrerade är de i ansiktet, kring genitalierna, i händerna ock – ja, just det – under fötterna. Neuronerna (nervändarna) under fötterna är del av ett helt system som man brukar säga styrs från hjärnan. Nervtrådar ock nervändar beskrivs ofta som sladdar som inte gör annat än att förmedla information, men allt mer tyder på att funktionerna är fler, att mängder av reaktioner, aktiviteter ock beslut fattas utan att huvudet är inblandat. Kort sagt, hjärnan (nervsystemet) sitter i hela kroppen.

När detta känsliga system blir överlastat av stress eller trötthet påverkar det inte bara huvudet utan hela systemet. Hela kroppen. Därför blir händerna svettiga när hjärnan är nervös. Därför får många ont i magen när oron sätter in. Därför blir nerverna i fötterna känsligare när systemet är överlastat. Åtminstone tills man når den där gränsen. När systemet lägger ner. Ock vi slutar känna saker. För att vi inte har tid att känna efter.

Ock vi får hög smärttröskel.

Det är ingen katastrof. Men det är en obalans som behöver balanseras. Så när jag tagit hand om mig – vilat, rensat, gråtit – så springer fötterna gladare. Ock efter en eller ett par behandlingar säger han med hög smärttröskel ”Aj!” Då har systemet vaknat till liv igen.

Det som händer i fötterna händer i kroppen.

Läs också:

Stolar är farligare än glasbitar

Huvudvärken från tårna

barfota fötter zonterapi

Semester eller sommarlov?

Posted on 5 juli, 2016

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

Sommarlov. Smaka på ordet. Det har en helt annan klang än semester. Sommarlov är mjukt, fullt av längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Semester däremot är mer kliniskt. Fyrkantigt. Sommarlov ser man fram emot. Semestern räknar man ner till. På sommarlovet struntar man i allt. Semestern ska planeras. Ock väl där räknar man ner igen: ”Nu är det bara tre veckor kvar innan man är tillbaka i verkligheten.” Vad då verkligheten? Vad är det som gör jobbet mer verkligt än ledigheten?

Tänk om det är tvärtom?
Att allt det där som vi gör ock får betalt för bara är på låtsas? Tänk om det inte alls är sådär viktigt som vi vill inbilla oss. Tänk om världen skulle fungera alldeles utmärkt utan mina beräkningar, kontroller, analyser, säljsiffror, utvecklingar, invecklingar, avvecklingar eller vad det nu är jag gör på jobbet. Då skulle jag ju likaväl kunna ägna sommaren åt längtan, smultron, plask ock barfotaskratt. Då skulle jag ju lika gärna kunna ha sommarlov.

”Ock man måste ha minst fyra veckors sammanhängande semester för att varva ner!” sägs det.
Varva ner från vad? Från låtsasvärlden där uppe? Varför är vi inte där nere hela tiden? Då skulle vi, förutom att ha sommarlov, må bättre. Sjukhälsotalen stiger ock alltmer beror det på stress. Det är uppenbart att inte ens fyra veckors ledighet räddar oss från det. Saken är den, att vår oförmåga att hantera stress leder till oro. Oro begränsar vår uppfattningsförmåga, vår förmåga att känna efter. Ock utan att känna efter kan vi inte hantera stress. Det blir en ond cirkel.

Det roliga är att sommarlov (avslappning) är vårt biologiska normala.
Den så kallade verkligheten orkar vi bara med korta stunder. Måsten, stress ock oro gör oss sjuka ock dumma. Så problemet är inte bristen på ledighet. Eller bristen på tid. Problemet är att vi inte känner efter. Ock utan att känna efter kan vi inte veta hur vi mår. Den förmågan har vi rationaliserat bort ock överlåtit till doktorn. När allt vi behöver är att sänka farten lite.

Sommarlov är inte en tidsbestämd ledighet. Det är en mental inställning.

zonterapi

Vad hände med att sitta ock vila?

Posted on 12 juni, 2016

Multitasking-yoga-illustrator-maja-larsson

Vi matas med intryck. Intryck stressar även när vi inte märker det. Hur mycket intryck tål vi? Var går gränsen? När börjar mängden intryck ock information påverka hur vi mår? Hur borde balansen mellan arbete, aktivitet ock vila se ut? Ock vad fick oss att tro att carpe diem ock yoga skulle vara lösningen på att vi är stressade?

Vi tar en promenad i skogen. Vi har hundarna lösa men under uppsikt. Vi går en bra runda, två timmar, kanske. ”Titta” säger Maja plötsligt. En hare kommer rusande snett emot oss i full fart. Så full fart att hundarna knappt hinner reagera, trots att avståndet till haren inte var mer än några meter som minst. Dom tittar snopet efter haren som försvinner in i snåren.

Allt-är-som-det-ska-ljud
Det var inget märkligt med det, det var ungefär det som hände under den promenaden. Det var ungefär det som hände. Förutom att vinden ven ock löven prasslade ock solen sken ock koltrasten sjöng. Men allt det är intryck som är en del av lugnet, det är ljud som signalerar att allt är som det ska, det ligger lagrat i våra gener sen urminnes tider. Ljudet av ett träd som föll eller en bil som passerade hade garanterat fått vår uppmärksamhet, liksom ifall vinden börjat öka till stormstyrka. Eller om ett djur kommer springande rakt emot oss.

Så mycket intryck är vi nog ungefär skapade för att hantera.

Stadens signaler
I staden är det annorlunda. De skapade ljuden ock intrycken är inte sparade i vår genetiska minnesbank. Ock dom är är många många fler. Bara som att möta människor. Hela tiden. Även om vi bara stannar mitt på Storgatan, blundar ock andas, så matas hjärnan med intryck, snabba hårda fotsteg, förledande parfymdofter, mullrande bilar som närmar sig, vasst vinande ventilationer, lockande lukter från konditoriet eller McDonald’s som signaler till hjärnan att det finns mat inom räckhåll. Någon passerar för nära. Är det nån att lita på? Ser dom oss?

Ock när vi öppnar ögonen fylls det på med färger, retuschade reklambilder, vädjanden, utseenden, krav, arkitektur, skyltar, förbud ock påbud, ännu mer bilar som kör för fort, cyklar som kör för nära. Alla dessa intryck fast vi bara står där. Men det gör vi inte. Kan man ju inte. Bara stå där. Vi tar fram vår smartphone, pluggar in musik, kollar mail, läser nyheter, räknar likes ock håller oss uppdaterade. Vila?

Det är därför så många som bor i städer måste jogga, meditera, träna yoga ock låtsas att vi lever i nuet. Ock andningsövningar. Vi gör andningsövningar. Alltså, vi övar på att andas. För att vi har så mycket annat att tänka på (för att vi är så rädda att stanna upp?) att vi inte minns hur man gör.

Åtta till fem fanns inte
Jag tror att urtidsmänniskan, den vi är skapta att vara, vilade. Mycket. Vi rörde på oss för att förflytta oss, för att skaffa föda, för att bygga ock tillverka saker. Men knappast åtta till fem. Åtta till fem fanns inte. Det fanns inga väckarklockor eller stämpelur, inga kvartalsrapporter, inga kvalitetssäkringar, inga omorganisationer. Inga skattedeklarationer, mail eller telefonförsäljare. Inga nya modeller, hälsotrender eller partiledardebatter. Inga dagishämtningar, shoppingrundor ock julruscher. Vi rörde på oss till hjorten var fälld ock moroten upplockad. Ock vi gjorde en sak i taget.

Sen vilade vi. Ock vi vilade före, för att orka sen.

Problemet är inte att vi tränar för lite yoga. Jag gillar yoga, men att trycka in ett yogapass i en redan full kalender, utan att plocka bort nåt annat, får förmodligen helt motsatt effekt. Vi löser inte vår stressade tillvaro med att göra mer. Vi behöver göra mindre. Som att bara vila. Utan TV, iPad eller hörlurar. Utan måsten eller borden.

Eller som Majas pappa sa när han blev gammal: ”Hade jag fått leva om mitt liv hade jag gjort på samma sätt. Förutom att jag hade kommit försent oftare.”

mat näringslära zonterapi

Varför du inte ska dricka till maten

Posted on 7 juni, 2016

Jag säger det igen. Det viktigaste är inte vad du äter, utan hur. Fel käksätt kan sabba alla eventuella nyttigheter du hoppas få i dig genom att äta nyttigt. Så det så.

Det kan vare en härlig sallad eller en blodig biff. Nykokta kräftor eller havregrynsgröt. Vi kan skölja ner det med en öl eller kanske ett stort glas mjölk. Fast det bästa är att göra en sak i taget. Äta först ock dricka sen.

Bråttom bråttom bråttom
För så här är det: vi äter för fort. Vi stressar för mycket. Vi har inte tid att äta, än mindre att laga mat. Vi slänger i oss maten utan att tugga. Ock för att klara av det sköljer vi ner allting med vatten, mjölk, kombucha eller i värsta fall nån söt läskeblask.

Resultatet blir att matsmältningen kommer ur kurs redan från början. Alla processer behöver starta från början, inte en bit in, ock tuggandet är en viktig del av allt det där. För när vi tuggar biter vi inte bara sönder maten, spottkörtlarna blandar upp det vi tuggar med saliv som innehåller ämnen som påbörjar spjälkningen som sedan fortsätter i magsäcken.

Fight and flight
Stressen i sig har dessutom den konsekvensen att matsmältningen ock näringsupptaget sätts ur spel. Stress är ju en reaktion där kroppen sätts i larmberedskap. Då har man inte tid med matgurgel, smarta tankar, sömn eller flexibilitet. Då är musklerna på helspänn ock hjärnan liksom kroppen fokuserad på den annalkande faran. Att suga upp näring ock må bra har vi helt enkelt inte tid med!

Vi behöver inte gå igenom hela matsmältningsprocessen, men har det börjat tokigt får kroppen svårt att ställa det tillrätta igen. I bästa fall får vi lite ont, blir lite hårda eller lösa i magen, det är kroppens kamp. Ock att lösa upp maten med saliv eller att skölja ner den med mineralvatten är inte samma sak.

Tugga varje tugga 48 gånger, sa mormor
Så det är tugga som gäller. Länge. Även det lättuggade. Annars kan det vara bättre att inte äta alls. Ock sorry, att mixa allt till en smoothie att svepa löser inte problemet. För hur krämig den färgglada gojan är så är den fortfarande fulla av fibrer som behöver blandas med samma salivenzymer som det tuggbara äpplet.

Så. När vi har bråttom dricker vi för att slippa tugga. Det går lättare så. Snabbare. Ock just därför ska vi låta bli. Det traditionella vinsmakandet, med små klunkar, mer för att smaksätta maten än för att dricka är en annan sak. Men att skölja ner maten är tämligen värdelöst.

Dessutom leder det snabba ätandet till att vi äter för mycket. Jag är övertygad om att det vore en produktionshöjande ock verksamhetsfrämjande åtgärd för många företag ock organisationer (för att inte tala om skolor!) att servera nyttig mat med tillräcklig tid för trevligt ätande. Alla som tryckt i sig pasta eller husmanskost till lunch, ock sen kämpat för att få något gjort på eftermiddagen, i den proppmätta paltkomans dåsiga trötthet, vet vad jag menar.

Läs också: Mat ock hälsa, eller?

Avslappning insomnia sömnlöshet stress

Det bästa rådet

Posted on 29 maj, 2016

Hand-ock-fotarbete-illustration-maja-larsson

Han sov dåligt, sa han. Vaknade o snurrade med tankar som for kors ock tvärs över kudden. Det var inte bara det. Andra krämpor, såna som brukar komma när man stressat för länge, fanns också.

Det brukar komma som hudutslag eller migrän. Somliga får problem med magen. Muskelspänningar är vanligt, ock ibland ställer de, spänningarna, till med mer än bara stelhet. Ofta, särskilt om man levt med stressen eller oron eller rädslan ett tag, kan man känna av lite av varje.

Jobbet eller livet?
Så var det för honom, han med sömnproblemen. Det var lite mycket på jobbet, sa han. Mycket tidspress. Deadlines med krav på korrekthet. Ock det var ofta jobbet som snurrade i skallen på nätterna. ”Fast”, sa jag, ”är det jobbet som sätter pressen? Eller är det du?”
Han tittade på mig när jag fortsatte: ”För behovet att prestera kom inte med jobbet, eller hur? Du var sån redan innan.”

Han nickade ock tänkte efter. Vad var det han försökte bevisa, ock som han försökt bevisa så länge han kunde minnas? Ock för vem?
”Men jag är inte säker på om jag trivs med det här jobbet egentligen,” sa han, men menade egentligen att han visst var säker, att han inte gillade sitt arbete. ”Orsaken kanske sitter i mig, men den orsaken triggas igång av pressen på jobbet. Det är ett bevisarjobb.”

Men det kan man ju inte leva på
Jag tog hans vänstra fot i mina händer ock lät fingrarna leta sig fram. Den var spänd, precis som resten av kroppen. Beredd. Ständigt beredd.
”Vad skulle du pyssla med om du fick drömma utan begränsningar? Vad skulle göra dig glad? sa jag för att försöka hitta en öppning. Han tänkte efter. Sen log han lite försynt.
”Jag älskar att rita ock måla. Mest med kritor”, sa han med ett snabbt tillägg: ”Men det kan man ju inte leva på!”

”Vad gör du på nätterna när du inte kan sova?” frågade jag efter en stunds tystnad, samtidigt som jag bearbetande den spända delen av hans högerfot som korrelerade med hans lika spända nacke.
”Jag försöker låta bli att tänka på jobb ock sånt som jag ändå inte kan lösa mitt i natten. Sen blir jag arg på mig själv för att det inte går. Det är inte särskilt produktivt.”

Sånt man mår bra av
”Då har jag ett förslag”, sa jag. ”När du inte kan sova går du upp ock ritar. Du somnar kanske visserligen inte för det, men du gör något du blir glad av. Istället för att tänka på det där jobbet som du inte tycker om. Du skapar positiv energi, vänder på den negativa spiralen, ock när du ritat dig utmattad, somnar du med bilder ock färger. Sånt man mår bra av.”

Han lutade sig tillbaka ock log. Han såg vart jag ville komma. Att vi behöver lägga energi på sådant som gör oss glada, inte bara på sånt som vi tror att vi måste, eller som vi tror att andra förväntar sig av oss. Vi behöver tänka efter på vad som gör oss glada. Kanske har vi glömt, för att vi försökt göra viktiga saker alldeles för länge. Då brukar det funka att tänka bakåt. Vad blev man glad av när man var liten? Eller yngre?

”Ja”, sa han. Sen sa han det igen: ”Ja.” Ock han fortsatte leende: ”Det var ett väldigt bra råd. Det ska jag göra.”
Ock jag tänkte att ”Ja. Det var det faktiskt. Det kan ha varit ett av de bästa råd jag har gett.”

För övrigt kan man visst leva på att rita ock måla.

barfota ergonomi hälsa

Stolar är farligare än glasbitar

Posted on 15 maj, 2016

barfota-i-stan-illustration-maja-larsson

Jag springer barfota. Helst. Oftast i skogen ock kohagen. Ibland på asfalten i stan. En del gör det. Springer utan skor. Andra inte. Låt mig bara göra en sak klar så här i första stycket; att springa barfota är inte farligt.

Barfotalöpning som begrepp har vidgats på senare år. I takt med nya trender behöver det inte alls betyda att springa barfota. Det finns barfotaskor av olika former ock material. Ock som vanligt när något blir trendigt så skapas industri kring temat. Skorna blir mer ock mer utvecklade ock får högre prislappar.

Barfota med skor
Dock fyller dessa sin funktion. Särskilt för den som springer som idrott. Den som tävlar prioriterar kanske en sko som hjälper dem fokusera på farten mer än på känslan. Det får dom gärna göra. Jag gillar barfotaskor, men jag förespråkar enkelhet. Ett av mina projekt är att tillverka egna skor, att ha när det blir kallt. Jag vill se om det låter sig göras enkelt ock billigt. Men helst springer jag barfota.

I skogen får man vara ifred. Men i stan kommer blickarna, kommentarerna ock frågorna. Om det inte gör ont. Att det är farligt ju. Ifall jag inte är rädd för glasbitar. Framförallt glasbitar. Glasbitar är jättefarliga. Tydligen. Ock jättemånga. Tydligen.

Fotboll är farligt
Man kan få glas i foten, det kan man verkligen. Jag har aldrig råkat ut för det. Men man kan. Låt oss dock bara för ett ögonblick ställa faran i barfotaspring mot något annat vardagligt som de flesta gör, oftast helt utan reflektion. Vi skulle kunna välja sockerätande eller rökning eller alkoholförtäring eller träningsbrist eller stress eller potentiell strålningsrisk eller högklacksgående eller avgasinandning eller kaffehinkning eller för all del skadefrämjande bollsportsutövande, det är en riktigt farlig syssla. Men vi gör det vardagligare än så. Vi väljer sittandet.

Sitta är farligare
Jag kan få en glasbit i foten om jag springer utan skor. Men när det kommer till sittande, timme ut ock timme in, är det inte fråga om vad som kan hända, utan om vad som händer. Att sitta är farligt. Punkt. Ock på bred front. Klämda nerver ock rumpmuskler med stelhet, domningar ock känslebortfall som följd, gamnackar ock stela höftböjarmuskler är bara början. Konditionen tar stryk ock vi går upp i vikt. Hela vår förmåga att röra oss försämras, skaderisken ökar markant, kontakten mellan över- ock underkropp stryps, ock den framåtvridna hållningen trycker ihop de inre organen. Matsmältningen påverkas ock andningen försämras. Risken för hjärt-kärlsjukdomar ökar liksom risken för vissa cancerformer.

(En intressant parentes är att kontorsstolar, fåtöljer, bil- ock tågsäten ock soffar nästan genomgående är ergonomisk värdelösa ock bara gör det hela värre. En egenskap de förövrigt har gemensamt med de flesta ”vanliga” skor. Mer om det en annan gång.)

Ock enligt australiensisk forskning förkortas våra liv med drygt 20 minuter för varje sittande timme framför skärm utan fysisk rörelse. Med tanke på vår moderna livsstil så borde vi ha lite att fundera på när det kommer till sittande.

Så kom inte ock snacka med mig om att man kan få glasbitar i foten.

Older Posts

Newer Posts