stress

Stretching har länge varit ett heligt mantra för välmående ock ökad rörlighet. Ock ny forskning visar ju att pulsträning är bra för hjärnan. Men är det så enkelt? Nä. Det är klart att det inte är. Det är det aldrig.

Vår jakt på enkla svar tar oss ofta längre bort från sanningen. Sanningen – kroppens, hälsans ock välmåendet sanning – är komplex ock ofta motsägelsefull. Därför kan enkla slutsatser ställa till mer skada än nytta. Oavsett om det gäller nya sanningar eller gamla etablerade.

Stretching
Rörlighet är viktigt, som sagt. Men att stretching skulle göra oss rörligare finns det inte mycket belägg för. Men som vanligt handlar det inte bara om ATT man stretchar utan HUR man gör det. Det finns få likheter mellan mjuka yoga-rörlighetsövningar ock att försöka välta en vägg för att sträcka ut vadmuskeln. Men just det faktum att det finns många sätt att stretcha innebär också att det finns många dåliga sätt. Det i sig borde vara anledning nog att vara försiktig.

Vi stretchar för att motverka stelhet. Omvänt, vi stretchar för att öka vår rörlighet. Men det finns olika sorters rörlighet ock olika sorters stelhet. Ta en höftled. Höftleden är en kulled. Det betyder att den runda övre änden av lårbenet ska passa in det kupade fästet i bäckenet. Det som skapar rörelseförmåga i leden är ett stort antal muskler som går kors ock tvärs mellan ben, bäcken ock ryggrad. Dessa spänns ock slappnar av i ett intrikat samspel för att vi ska kunna sitta, gå, springa, hoppa, dansa, knyta skor eller åka skridskor.

Vad är det vi stretchar?
Mellan ock runt muskler ock skelett finns senor, ligament ock fascia – en elastisk bindväv som håller alla delar på plats men som också påverkar rörligheten. Det vi generellt kallar stelhet kan sitta i var ock en av dessa olika delar. Kulleden har sin begränsade rörlighet. Muskler kan vara långa eller korta, men också bara spända eller avslappnade. Bindvävens elasticitet  kan, av olika skäl, vara mer eller mindre begränsad.

Allt detta påverkar vår rörlighet men på olika sätt. Att stretcha en begränsad kulled innebär att slita på benvävnad ock brosk. En spänd muskel blir inte nödvändigtvis mer avslappnad av man drar i den. Ock bindväven, som lätt förväxlas med muskeln men är mindre flexibel är lätt att skada.

Så vad är det egentligen jag stretchar när jag stretchar? Det kan vara bra att veta innan man börjar.

Varför blir vi stela?
Nästa fråga är varför vi blir stela. Orsaken, som vanlig, är inte att vi stretchar för lite. Stretchingen är en nödlösning, en brandkårsutryckning för att tillfälligt justera något som inte borde ha kommit till stånd från början. Ock för oss vanliga motionärer är träningen sällan grundorsaken. Det är dålig hållning, för mycket sittande, för raska promenader med för långa steg. Det är stress, med spända käkar, uppdragna axlar ock begränsad rörlighet som följd. Däremot är det inte ett ålderstecken.

När vår rörelseförmåga begränsas är lösningen mer medveten, gärna långsam, rörelse. Svinga, svaja, lyfta, vrida, gunga, rulla. Aktivera nervsystemet. Inte statiska muskelövningar ock stretching.

Pulsträning
Pulsträning har fått ett uppsving som något som påverkar hela kroppen ock till ock med hjärnan. No shit, Sherlock?! Forskningen som visar att pulsträning är bra för hjärnan påstås vara både ny ock revolutionerande. Men de här rönen fanns för 40 år sedan. (Innan dess hade det faktum att kroppen hänger ihop varit en självklarhet, även utan forskning.)

Problemet med de här resultaten är inte resultaten i sig utan slutsatserna. Vissa givna faktorer styr forskning. En studie måste ställa en enkel fråga att besvaras av studiens resultat. Det ligger i forskningens natur för att kunna vara mätbar. Följdaktligen går det i princip bara att mäta en effekt i taget, dvs den man bestämt sig för att mäta. Alla andra faktorer som spelar in i det komplexa i att vara en levande varelse, t ex en homo sapiens, måste bortses ifrån. För mätandets skull är det okej. Men att betrakta resultatet som en heltäckande sanning blir förödande.

Så när vi bevisligen blir bättre på att tåla stress av att vara fysiskt aktiva så säger det ingenting om hur vi faktisk påverkas av själva stressen. Bara att vi kan pressa oss att stå ut med mer. Ett tag i alla fall.

PISA-resultat eller hälsa?
Det blir lätt galet när man plockar ut enskilda resultat ur deras sammanhang. Att uppmätt pulsträning bland skolbarn, istället för att bara röra på sig, leka, ock ha roligt, visar sig ge högre prestation i matematik är resonemang som värderar betyg ock PISA-mätningar högre än barns välmående ock hälsa. Det är tragiskt, ock för en homo sapiens ganska verklighetsfrämmande.

Vi behöver röra på oss mer. Barn behöver röra på sig mer. Men skapa då förutsättningar för att låta det ske på naturlig väg. Hela skolformen med stolar ock bänkar ock sitta still ock jobba motverkar hur det är att vara en homo sapiens. Ändra på det, skapa utrymme för lek ock spring – man lär sig bättre i rörelse än i sittande – istället för att lägga in mekaniska moment för att göra barnen till bättre ingenjörer som orkar sitta ännu mer.

Vill vi verkligen träna för att bli smartare, då ska vi träna på sätt som aktiverar så stora delar av kropp, hjärna ock nervsystem som möjligt. Varje yttre begränsning (skor, motionscyklar, stolar, träningsmaskiner, halkskydd ock trappräcken) av vår rörelseförmåga kopplar bort de delar av hjärna ock nervsystem som annars hade fått parera, justera, aktivera, balansera ock överhuvudtaget känna efter. Yttre begränsning gör oss stela ock minskar vår förmåga att lära. Det gör oss fumligare ock begränsar vår effektiva styrka.

Eftersom fumlighet i grund sitter i hjärnan, kan vi, med samma logik som hävdar att pulsträning gör oss smartare,  i princip säga att yttre begränsningar gör oss dummare. Att känna efter, gå barfota ock aktivt förfina vår motorik gör oss inteligentare. Ock, om du frågar mig, mer kreativa.

Turbo ock repetition må ge oss kraft ock uthållighet, men inte precision, kontroll eller skicklighet.

/

Nästa vecka i del 6: Survival of the fittest

”Fitness. När Charles Darwin skrev sitt berömda verk ”Om arternas uppkomst” beskrevs ”Det naturliga urvalet” med ”Survival of the fittest”* – ”Den bäst anpassade överlever”. Uttrycket förvanskades med tiden till ”Den starkaste överlever” för i i våra dagar helt ha övergått i betydelsen ”Den snyggaste överlever.”