Alla är olika. En del är mer olika än andra. Somliga är olika tillsammans. Några få bara är. Tillåt mig presentera min gamle vän Kloka gubben i granen, som följt mig i många sammanhang genom åren, med tankar ock goda råd.
Jag stannade och kände på den somriga klänningen i den färgglada butiken. Den var fin. Verkligen.
-Den skulle jag kunna ha på min dotters skolavslutning, sa jag med ett snett leende till Kloka gubben i granen, som dagen till ära lämnat sin gran för att, barfota, följa mig till stan. Det är inte ofta man får in honom i vimlet. Han trivs inte riktigt i stan, framförallt inte utan riktiga, viktiga ärenden. Det hade inte vi. De var bara jag som tyckt att han borde komma ut bland folk. Jag är inte helt säker på varför, men det låter som nåt som är bra för enstöringar. Kanske.
Så här var vi, ute bland folk.
-Jaha. Och nu? undrade Kloka gubben när vi lämnat den färgglada butiken. Jag kände mig en aning förvirrad och hade inget bra svar. Men att titta på den glada regnbågsparaden kunde kanske roa, tänkte jag. Kloka gubben tittade, intresserat men utan en min.
-Nu åker vi hem, sa han när de sista paljetterna och sambatakterna passerat. Vi åkte hem.
-Varför köpte du inte den där klänningen, undrade Kloka gubben några dagar senare när vi satt under granen och ryckte fjällen av varsin kotte. Jag såg framför mig hur jag, i min nya röda, gula, oranga luftigt böljande trasa med band över axlarna och min nya coola blåa keps på huvudet, frotterade mig med alla föräldrar på skolavslutningen. Hur mina försök att vara diskret och otillmärkelagd gick riktigt dåligt.
-Hur skulle det sett ut, mumlade jag medan jag försökte komma på ett svar som lät bättre.
-Du vågar inte, va?
-Nej, jag vågar nog inte.
-Du kunde köpt den och gått med i regnbågsparaden, föreslog gubben och tog upp en ny fräsch kotte från marken.
-Men jag är ju inte bög, hörde jag mig själv säga.
-Måste man vara det?
-Nej, det måste man kanske inte. Men man måste vara annorlunda.
-Och det är inte du? Som vill gå på skolavslutning i keps och klänning?
-Jag vet inte. Jo, kanske. Men jag har ingen bokstav. Jag tillhör ingen formellt avvikande kategori.
-Men du gillar att gå i kvinnokläder?
-Nej, jag tyckte bara att just den klänningen var fin. Och den såg skön ut.
Kloka gubben ryckte försiktigt ett fjäll till från kotten och la det bland de andra. Det började bli en ansenlig hög nu.
-Du då, undrade jag. Är du straight?
-Det vet jag inte. Men jag vet att jag inte vill manifestera vem jag är i parader.
-Du gillade inte regnbågsparaden?
-Gillade och gillade. Den är nog rolig. Men man kan vara udda, annorlunda, olika på många sätt. Men hur får man respekt för sina egenheter utan glitter, glamour och bokstavsbeteckningar? Utan en olikhetsgemenskap?
-Men det är väl upp till var och en att vara som man vill?
-Jaså? Varför går du inte på skolavslutning i klänning då?
-Jag antar att jag skulle känna mig lite utanför.
-Det antar jag också. Du tillhör en minoritet. Jag också, som håller till i en granjävel. Men vi är inte definierade med etiketter eller beteckningar. Vi har inga att vara olika tillsammans med. Kanske vill vi inte heller, inte jag i alla fall. Men jag vill ha respekt, utan att för den skull bli placerad i ett fack.
-Gör inte alla det egentligen? Tillhör sina egna minoriteter?
-Precis! Fastän många kämpar för någon slags grupptillhörighet så är vi alla olika. Det finns inga vanliga människor. Så det intressanta är inte vad man är utan vem man är.
-Men då är ju hela jämlikhetstanken, att behandla alla lika, fel. Det rättvisa och respektfulla borde alltså vara att behandla alla olika!
-Du börjar fatta, kompis, log Kloka gubben och slängde ifrån sig kotten. Ska vi åka och köpa din klänning nu?
/